Mutanter
Rebellen och Överlevaren
”Mutanternes ursprunglighet och de fornmänsklige alkemysterierne, föredrag av populärhistoriograf Max fon Maadman. En lärdomens kväll i Peckwickklubbens regi. Punsch erbjudes, liksom brus till de som ej tåla starkdryck.”
Kunde en afton ha börjat bättre och slutat sämre än den regniga höstkvällen för snart ett år sedan? Fon Maadman skulle lägga ut texten om mutanternas ursprung, om varifrån vi alla kommer och härstammar, både de muterade djuren och de muterade människorna. En större auktoritet på området än fon Maadman är svår att hitta i samfundet. Han var på ett strålande humör när han inför en full Aurorasal lade fram sina källor på kunskapligaste sätt: en ritning över fornmänniskan, med hud och många mjukdelar utlagda vid sidan, spändes upp på en vägg. Bredvid den fogades en likartad bild över en fornräv, på alla fyra, beredd till språng. Det var inte utan att jag skälvde i kusel när jag åsåg min primitiva förfader på jakt. Vårt glömda och alltför ofta förtalade ursprung låg inom räckhåll. Så kändes det i varje fall.
På pulpeten ordnade fon Maadman en rad böcker och andra fornhandlingar, bland annat ett slitet dokument som avhand- lade talande djur, inte olika många av oss i salen. Den vidrige Silfverhjässa hade förkastat källan som skräp, eftersom den inte innehöll fotografier utan teckningar. Den överlärda gneten hade dömt ut skriften som ”förströelse och fantasi för forn- människans barn”. Fon Maadman är som tur är inte lagd åt dylik klentrogenhet: han ser det som måste ses, utan de kunskapliga skygglappar som är så vanliga bland människorna i vårt samfund. Nå, vi var alla spända av förväntan och därmed inte mottagliga för vissa oroande elements närvaro: ett par strykarkatter på bakersta raden, samt en svartögd hund långt fram. Kuckelmuckare och oskönt folk, vars mål och sympatier alltför snabbt skulle visa sig.
Fon Maadman drev sin tes på ett sakligt men stimulerande vis, som ett drama på Thorulfshov men med fakta istället för skådespelare. På sinnrikaste sätt visade fon Maadman hur fornmänniskan, i sin iver att bli bättre på att överleva i olikamiljöer tog till sig delar av djurriket. Historiografsnillet lutade åt att de så kallade rymdarkerna, som fornmänniskan delvis litade till för att fly katastrofen, nått nya världar där djurens egenskaper behövdes hos dem som skulle överleva där. En kort människa med ärrade underarmar, senare namngiven av en bekant till mig som fäkterskan Diva-Lotta DiGrasso, frågade vad fon Maadman trodde om den så kallade trångboddhetsteorin, lanserad av Adelia fon Hartman. DiGrasso var, förutom fon Maadman själv, den enda närvarande människa jag kunde
se. Trångboddhetsteorin, som var ny för mig, antog att det inte var rymdarkerna och nya världar som fick människan att skapa mutanter. Det berodde istället på att jordytan var bräddfull av människor och det behövdes nya egenskaper, mutantegenskaper, för att folk skulle kunna flytta in i underjorden, ner i vattnet och högt upp i bergen. Fon Maadman verkade inte övertygad, de fynd han gjort på sina resor antydde att mutanterna uppträdde samtidigt med arkerna, i en tid när stora delar av jordytan bedömdes som så farlig att man redan börjat planera enklaverna. Enligt fon Maadman var katastrofen inte heller en enstaka händelse utan flera, där den sista inte var himlastenen från mars, utan ett långvarigt och förödande krig mellan enklaverna. Information som fick sinnet att svaja hos fler än mig. När känslan av svindel lagt sig genom diskussion tog fon Maadman loss bitar ur min anfaders bild, och satte dess nosparti på människobilden. Så fick en människa min anfaders doftsinne, och blev en mutant! Ett sus gick genom församling- en och på en sällsamt gänglig man föll tårar nedför kinderna. Han förmådde inget säga men pekade på sin stora snok. Andra invid honom klappade mannen då de själva kände del i hans mäktiga sinnesrörelse. Men de muterade djuren då? Jo, fon Maadman tog sig an också deras skapelse, med frekvent återkommande hänvisningar till den tecknade tidskriften. Och det var då eländet började. Han, liksom andra kunskapare, sökte de muterade djurens vagga i det mytiska Eden, platsen som ingen ännu funnit men många sökt. Där skulle fornkun- skapare, i skydd undan katastrofen, ha skapat de muterade djuren. På omvänt vis mot hur han fört mutantens tillblivelse i bevis gjorde fon Maadman sedan med de muterade djuren. Från människobilden överförde han raskt ett par saker till min rävförfader: med människans höftleder blev anfadern upprättgående, med fornmänniskans tumgrepp kunde min förfader hantera föremål, med människans hjärna kunde de muterade djuren tala människors språk. Han borde ha slutat där, och kanske hade kvällen då ändå gått att rädda.
I takt med att fler saker flyttades från människan till djuret steg ett mutter från delar av församlingen, även om det stora flertalet lyssnade med intresserade och glada miner. De två katterna och den svartögda hunden hade verkat positiva till budskapet tidigt under seminariet, då fon Maadman hävdat att människan gjorde sig bättre genom att klippa in delar av djur i sig. Men när han hävdade att djuren gjorts bättre genom att mänskliga delar lags till dem försvann med ens deras entusiasm. De hade kanske kunnat ta det där om höfterna, tveksamt men ändock stå ut med uttalandet om tummarna men när fon Maadman kom till hjärnans betydelse var de nära att koka över. Fon Maadman svarade till slut på en fråga från auditoriet. Jag, som dittills inte uppfattat den sakta skiftande stämningen hos
vissa åhörare frågade varför och när människorna tillverkat de muterade djuren. Var skälen desamma som för skapandet av andra mutanter? ”Nej” svarade fon Maadman ”de muterade djuren skapades efter katastrofen, eller under dess sista fas när människorna levde i enklaver. Varför de gjorde det är inte säkert, men det hade enligt mig inget klart syfte, de försökte inte uppnå något direkt mål. Kort och gott: de gjorde det för att de kunde”.
Resten av uttalandet dränktes i den svartögda hundens ylan- de, och de två kattorna kastade sig framåt mot podiet. Tack och lov hann rådiga åhörare ställa sig mellan fon Maadman och de anrusande Lejonordensympatisörerna. Fler av deras sort stormade in genom fönster och dörrar, ett tecken på att de varit beredda på att fon Maadman skulle nedvärdera djurens skapelse. Det blev ett råkurr utan like, tack och lov kom ingen fram till fon Maadman själv som dragit en smidig forntidspistol till självskydd. Han fördes ut genom stora dörrarna omringad av trygga mutanter. Själv blev jag sittande på min plats för uppskakad för att göra varken gott eller ont. Kravallerna från seminariet spred sig under kvällen långt bortom Aurorasalen, och ordningsmakten hade nävarna fulla med att skilja Lejonordens våldsverkare från Nimrodbrigandens huliganer. I mutantfrågan visade sig återigen drömmar och uppfattningar om sanningen viktigare än sanningen själv. Jag kan bara förbanna min glappa käft medan jag undrar och fasar över vilka svar som egentligen väntar den som finner Eden - om en sådan plats nu någonsin existerat.
