Bakgrundsmiljöer
De ickemuterade människorna sitter där i sina glänsande palats och smörjer kråset på knasabiff och belugakulor. I deras arbetskammare styrs och ställs med samfundets framtida väl och ve. Siffror och planer på papper omsätts till storslagna byggprojekt och kejsarpropaganda. Men vad skulle denna härskande skara vara utan de hårt arbetande mutanterna, som föder upp knasor, lagar mat i herrskapsköken, svettas i manufakturerna och kröker rygg med skyffel i hand när det skall byggas lands- vägar och heliograftorn?
Människorna föredrar oftast att blunda för sitt beroende av en grupp som hålls för lägre stående – liksom mutanterna inte alltid ser hur påverkade de själva är av aristokratins ideal och later. Här beskrivs några av de miljöer i vilka de muterade lever och verkar, samt hur samhällets struktur och fördomar påverkar deras livsvillkor.
I Mutant är klyftan stor mellan städerna å ena sidan och landsbygden och vildmarken å den andra. Stadens myller representerar den nuvarande civilisationens högsta utvecklingspunkt – i städerna finns de avancerade manufakturerna, den politiska och kulturella eliten, ett rikt nattliv, välutvecklade sociala nätverk i form av klubbar, sällskap och sammanslutningar samt god tillgång på mycket avancerade och värdefulla handelsvaror. Allt detta står i bjärt kontrast till den ofta knappa tillvaron på landsbygd och i vildmark. Det är alltså många hoppfulla som tar sig till samhällens större städer för att söka lyckan, i hopp om att uppnå ett bättre liv och en mer priviligerad position i samfundets hierarki. År 96 pt uppvisar stora städer som Hindenburg, Pirit, Nordholmia och Göborg ett betydande inflyttningstryck. Tre speciella bakgrundsmiljöer inom staden suger upp lejonparten av såväl nyanlända som bofastamutanter: manufakturer och småföretag, den undre världe och krogsvängen.
För de flesta av muterad härkomst visar det sig snart att stadslivet inte är någon självklart hoppingivande drömtillvaro. De muterade har inte tillgång till samma typ av sociala nätverk som människan, vilket gör att de nyblivna stadsborna ofta hamnar i förslummade bostadsområden och tvingas försörja sig som daglönare eller via andra tillfälliga påhäng. Många manufakturer föredrar att inte ha så många fast anställda, utan använder istället tillfällig arbetskraft när man behöver möta toppar i produktionen. I hamnar och hos frakt- och transportföretagen finns också möjligheten att få tillfälliga jobb – sådana som varar en dag eller bara en del av en dag, till exempel på- och urlastning av fraktskepp eller snabba reparationsarbeten. Daglönarna lär sig snabbt att rekryteringen sker på särskilda platser i staden, som torg nära hamnen eller vissa syltor i arbetarkvarteren. Dit gäller det att ta sig tidigt på morgonen och sedan är det bara att hoppas att man passerar rekryterarnas surmagade mönstring. Ibland kan mutationer hjälpa till för att få ett kneg för dagen, men lika ofta kan rekryteraren få för sig att han inte gillar mutantens uppsyn, och då går jobbet till någon annan.En del desperata stackare försöker försäkra sig om sysselsättning genom att låta det bli känt att de är beredda att arbeta för en lägre lön än normalt. Sådant illojalt beteende är impopulärt bland mer erfarna daglönare och görs det för ofta kan man nästan räkna med att få ett rejält kok stryk i en dåligt upplystgränd vad det lider.
En annan vanlig väg upp på stadsmiljöns karriärstege för mutanter är nischning. Det innebär att mutanten uppfinningsrikt för-söker slå mynt av sina mutationer för att kunna erbjuda en unikeller särskilt effektiv typ av tjänst. Exempel på detta är mutantfamiljen Stückler i Hindenburg, som har lyckats starta en framgångsrik sotarfirma: alla i familjen är begåvade med sugkoppar, resistens mot gifter och en extrem litenhet, vilket gör dem särskilt lämpade att feja insidan av huvudstadens många manufakturskorstenar.Familjeöverhuvudet Pucklas Stückler har redan lyckats förhandla till sig sotarkontrakt med de största manufakturerna.
En annan ännu så länge osäker affärssatsning är den muterade hägerdamen Kringla Hults försök att rekrytera bevingade mutanter till en privat frakt- och postiljonsfirma inriktad på leveranser till särskilt svåråtkomliga platser. Som en typ av nischning kan man också betrakta den väloljade fixarvesslan Qvintus Ios senaste projekt: en fast daglönarförmedling, där Qvintus via sina kontakter med olika manufakturförmän ordnar daglönarkneg åt sina klienter mot en blygsam andel av deras lön. Nämnas bör också att större delen av den manufaktur- och handelsverksamhet som blommat upp under det senaste decenniet har gjort så på initiativ från mutanter. De riktigt stora manufakturerna är visserligen delvis finansierade av en eller annan aristokratisk krösus, men idéerna till de varor som produceras har kläckts av mutanters hjärnor och det är oftast mutanter som driver den dagliga verksamheten. Detsamma gäller småföretagen: tunnbinderier, kittelflickare, garverier, repslagare med flera. Det är mutanterna, och framför allt de muterade djuren, som går i täten för österhavsregionens näringsverksamhet och handel.
Rollpersoner från denna bakgrundsmiljö kan vara Agitatorer, Arbetare eller Hantverkare som tröttnat på att ständigt klämmas in i fack beroende på sina mutationer, och istället längtar efter den friare äventyrartillvaron. Alternativt kan det handla om manufakturägare som gått i konkurs eller som avslöjats med att missköta sina förpliktelser mot riket. Andra som lämnar manuakturmiljön för äventyrande kan vara personer som vill sprida sina idéer om frihet och rättvisa till de breda massorna.
Mutanter har olika strategier för att klara sig i stadsdjungeln. Många väljer, av en eller annan anledning, att beträda brottets bana för att förtjäna sitt levebröd. I samfundets tre största städer har det därför växt fram en regelrätt undre värld där mutanten kan tillskansa sig fördelar som annars är ouppnåeliga för de lägre samhällsklasserna. Den undre världen är en farlig och många gånger våldsam plats och befolkas av fixare och hälare, rånmördare och ficktjuvar, fasadklättrare och torpeder. De flesta av dessa invånare har på något sätt anknytning till någon av de många ligor och gäng som opererar i städerna. Övriga är frilansare. Dessa måste hela tiden vara steget före sina konkurrenter för att inte snärjas i brottsorganisationernas maktkamper eller utses som syndabock för någon affär som gått snett. Ligorna, som omfattas av såväl lösa sammanslutningar av byrackor som veritabla brottssyndikat, delas upp i en strikt hierarki, där fotfolk och underhuggare hunsas runt av bossar och gängledare. Som medlem i en liga behandlas man med respekt och åtnjuter skydd av det egna gänget. Det gäller dock att var lojal och lyda order – syndikatens lagar är hårdaoch det finns bara ett straff för olydnad!
I Pirit styrs såväl stad som undre värld av de tre mänskliga gangsterfamiljerna Cappuccino, Krutov och Stiletto. De har fullständig monopol på marknaden och få eller inga av Pirits skumraskidkare vågar sätta sig upp mot familjerna. Hindenburg har hittills hållits relativt fritt från den organiserade brottsligheten men det finns flera gryende hot. De våldsamma individer som kallas mobsters och agerar under samlings- namnet Unjonen utgör det mest påtagliga. Den försmädliga varghanen Falco Stroganoff, tillika kompromisslös boss över Unjonen, aspirerar på titeln som Hindenburgs okrönte brotts- kung men är konstant motarbetad av polisväsende och mäktiga sällskap som vägrar låta kejsardömets huvudstad degenereras efter piritsk modell. Lejonorden har även den inmutat en del i Hindenburgs undre värld, trots att organisationens inre krets i grunden är religiös och fundamentalistisk och inte intresserad av rättsstridiga skuggvärldar. Lejonordens mindre nogräknade medlemmar och sympatisörer rekryteras ofta från samhällets bottenskikt där brottets bana många gånger är den enda möjligheten till överlevnad. Beskyddarverksamhet, stölder och överfall görs därför i Lejonordens namn utan att de renläriga i toppenskiktet underättats.
Oavsett var man befinner sig är det viktigt med rätt attityd. En mobster eller frilansande bov som inte utrustar sig med rätt attiraljer och inte kan snacka gatuslang blir i bästa fall nonchalerad och i värsta fall rånmördad. Det är inte ovanligt att se gängmedlemmar som helt öppet viftar med klövjärn, antika slangbellor och andra statussymboler.
Det kan finnas många skäl för någon från Undre världen att lämna sin hemmiljö. Tjuvar, Mobsters, Prisjägare, Förfalskare, Lönnmördare och andra kan lätt hamna på fel sida i någon gängkonflikt och därför finna för gott att ta till harvärjan och byta yrke. Andra kan drabbas av genuint dåligt samvete och tycker då att äventyrande kan vara ett sätt att komma bort från sina forna synder.
I nattlivets virvlar, på krogar, barer, varietéer och teatrar finns möjligheter för de muterade att umgås med eliten. Sluga mutanter utnyttjar detta för att erbjuda sina unika tjänster till aristokrater och välbärgade på gästspel i stadens skuggregioner. Att krogsvängen kan fungera som ett socialt gränsland har flera orsaker. Där det finns organiserat arbete, avgränsat i tid och rum – som exempelvis på manufakturen och i handelsbodarna – uppstår också en fritid, en avdelad tid på dygnet för nöje och avkoppling. Och vare sig man är muterad eller inte kan det vara skönt att också koppla av från det sociala spel som är förknippat med arbetslivet. En krog eller en teaterlokal kan då erbjuda möjligheter att svinga en bägare i glada vänners lag utan att man behöver bry sig om huruvida handen som håller sagda bägare har päls eller ej.
En annan anledning är att somliga kulturella preferenser i viss mån överskrider klassgränser. Fantaster av snabeljazz, lustspel, varietéunderhållning och rytmisk dansmusik kan återfinnas i nästan alla samhällsgrupperingar. Då blir det naturligt att ivrare och konnässörer av en viss typ av underhållning samlas där sådan underhållning erbjuds. Exempelvis är krogen Stajlpalatset i Hindenburg, med sin lilla men välrenommerade snabeljazzscen. Där ses mutanter och människor i samma lokal, och en tillfällig besökare kan till och med få illusioner om att de umgås som likar. På samma sätt har den avkopplande och prestigelösa atmosfären på restaurang- och varietélokalen Dyckerts Backe i Göborg lyckats dra till sig gäster både med och utan mutationer, som träffas och trivs under mutantparet Desdemona och Dexter Dyckerts trygga överinseende.
I krogsvängen frodas personer vars sysselsättningar innebär att de måste vara verserade både med gatans och de fina salongernas språk. På krogen kan Murveln finna uppslag till framtida artiklar och hitta intervjuoffer som annars är svåra att nå, och Lagvrängaren kan nyttja krogskvallret för att hitta potentiella klienter. En del sysselsättningar kan till och med ses som särskilt inriktade på att förmedla tjänster och information från den undre världen till klienter från härskarklassen som inte vill smutsa ned sina egna fingrar: både Privatsnoken och Fixa- ren har krogsvängen som sin speciella hemmaplan.
Naturligtvis består inte allt nattliv av harmonisk samvaro. På riktigt fina krogar som Belugi Lustgård krävs det nästan att man är människa, eller åtminstone diskret muterad, för att få en reservation en helgkväll. Att krögaren Jöntz Beluga själv ären muterad gris är inte att förvånas över, sådan är ordningen på många platser att mutanterna arbetar och människan skördar frukterna. Det omvända råder också. På syltor som Hej Baberiba i Hindenburg eller Timmerstugan i Nordholmia kan manräkna med att bli uttittad och rentav hotad om man försöker beställa i baren utan synliga mutationer.
En rp med bakgrund i krogsvängen kan vara exempelvis Lagvrängare, Fixare, Privatsnok eller Underhållare. En anledning att ge sig ut på äventyr är att man inte längre finner något nöje i den ytliga och njutningsinriktade krogtillvaron, och istället önskar lite spänning i sitt liv.
Inte alla faller för stadslivets förföriska lockelser. Trots att landsbygden, med sina många vilddjur och märkliga naturfenomen, skördar lika fler dödsoffer än städernas våldsverkare ter sig lantlivet för många mutanter tryggare än den föränderliga stadstillvaron. Orättvisorna är kanske inte mindre på landet, men många resonerar som så att man vet vad man har men inte vad man får. I landsbygdslivets närmare gemenskap är det dessutom ofta lättare att hitta en bekväm social position och stanna kvar där – möjligheterna till avancemang är inte stora, men det är å andra sidan inte heller risken att bli petad åt sidan av någon ärelysten streber. Även på landsbygden intar dock som sagt mutanten en underordnad position – vanliga sysslor är tjänare och knegare av olika slag. Också landsbygden har sina kriminella: rövargäng, piratband, smugglare och boskapstjuvar.
Den skogslevande mutanten äger sällan marken han eller hon lever av – har bopålarna slagits ned i närheten av civilisationen är det någon annan som äger skogen, oftast någon gammal aristokratisk ätt. Den vanligaste utkomsten för skogsmutanter är jägarsysslan – ensamma eller i mindre grupper lever jägarna på att fälla skogens bestar. Bara ett fåtal mutanter har tillstånd att bedriva jakt, varför merparten tvingas ägna sig åt tjuvjakt – något som utövas på många håll av mer eller mindre organiserade fångstmän. En annan olaglig skogssysselsättning som en del mutanter ägnar sig åt är otillåten timmeravverkning, så kallat böleri. Detta är ett allvarligt brott som ger digra viten, och ibland kroppsstraff. Trots detta fälls timmer utan lov där skogen är för stor för att kunna övervakas. Finns det dessutom ett vattendrag att transportera timret till och på underlättas den illegala verksamheten. Mutantens list sätts verkligen på prov när skogens olovligsysslor planeras. De mest effektiva tjuvjägar- och bölargrupperna är väl sammansatta grupper och har övat in olika tekniker och strategier där deras mutationer kommer till optimal nytta.
Skogens bråddjup fungerar också som tillflyktsort för ljusskygga element som valt att vända det kultiverade samhället ryggen. De vidsträckta skogsområdena är perfekta gömställen för rövare, rebeller, smugglare och andra samhällsfarliga element. De mutanter som levt i skogen länge utvecklar en enorm lokalkännedom och en stor förmåga att samspela med sina medmutanter för att hålla sig dolda och vid liv.
Ju närmare bebyggelsen man kommer, desto troligare är det att man träffar på skogsmutanter som inte ägnar sig åt ofog och olagligheter. Den ärlige mutanten kanske arrenderar en bit mark – eller har till och med köpt loss den – för att sätta upp sin kvarn, sin jägarstuga eller lilla skogshuggartorp. Mutantens rörelse är då beroende av regelbunden kontakt med handelsplatser, varför dessa småskaliga verksamheter inte kan ligga alltför långt inne i skogens famn. Andra som anlägger ”högkvarter” av denna typ i skogsbrynet kan vara skrotletare, som ensamma eller i grupp beger sig in i skogen för att söka efter outnyttjade materialfyndigheter från den gamla tiden.
rp som växt upp i skogen kan vara Jägare, Smugglare, Skrotletare och Rövare som tvingas flytta och därför väljer att söka sin utkomst som äventyrare. Är de efterlysta för brott är det en lämplig ny karriär eftersom den tillåter resor till en mängd olikaplatser och uppmuntrar ideliga miljöombyten.
I en värld där välunderhållna vägar är närmast obefintliga, och där stora ytor täcks av obändig och vresig vildmark, skapas de naturliga kommunikationslinjerna ofta av vatten. Bäckar blir till åar, som blir till floder, som mynnar ut i sjöar eller i havet. Vattnet betyder rörelse, rörelse kan förflytta andra mutanter, kvarnars skovelhjul eller varor. Flodmynningar har ofta någon form av mer civiliserad bosättning i sin närhet – flodernas betydelse som naturliga transportnätverk är urgammal och det kan ingen ynka katastrof ändra på.
I skogsområdena är det ofta svårt att ta sig fram med vagnar och andra fordon, vilket gör att vattendrag, åar och floder blir de ådror genom vilka stora byten, timmer och an-nat flyter fram. Exempelvis nyttjas Karlsälven flitigt för att föra timmer och skrotletarfynd från urskogarnas hjärta ned till civilisationen och handelsplatserna. Det går till och med historier om att Karlsälven nyttjades för detta ändamål redan på De Gamles tid, men kloka kunskapare avfärdar detta som amsagor – det är allmänt känt att De Gamles teknik var så avancerad att de knappast behövde lita till primitiva fraktvägar som Karlsälven.
I kontrast till skogsbyarna är samhällen längs kust och strand mer öppna för nyheter och utomstående – invånarna är mer vana vid resenärer och kringfarande. I dessa samhällen frodas mutanter som på ett eller annat sätt lever på vattnets möjligheter – handelsmän, skeppare och sjömän, men också pirater och smugglare. I bygder där vattenvägar spelar huvudrollen för välståndet har invånarna ett dubbelsidigt förhållande till sin rinnande välgörare. Å ena sidan är vattnet ett löfte om transport och tillgänglighet, och en källa till resurser, men å andra sidan är det också farligt och nyckfullt. Kan man lätt nå ut i världen kan världen också lätt nå fram till en själv – pirater och vattenlevande monster kan oväntat dyka upp. Mutanter som lever i vattnets närhet känner detta mycket påtagligt, eftersom det ofta är de som arbetar med dem mest farliga och utsatta uppgifterna – som exempelvis lobobsterfiske i Göborg eller timmerflottning längs Karlsälven. Inte sällan är muterade kustbor mer vidskepliga än annorstädes, och behandlar vattnet med en blandning av respekt, tacksamhet och fruktan. ”Havet ger och havet tar” är ett ordspråk som används flitigt i Öster- havets kustbosättningar.
Vid kusten kan rollpersoner med en bakgrund som Sjömän, Smugglare eller Pirater ha växt upp. När deras skepp gör strandhugg och arbetskontraktet inte förnyas kan äventyrarlivet vara ett alternativ. Andra, mer ljusskygga kustbor, kan sadla om till äventyrare om alltför många tullare och milismän börjar patrullera deras arbetsområde.
Östervik är ett samhälle längs Pyris östkust. Staden är den av Pyrisamfundets hamnar som ligger närmast Gotland, var- för den har blivit centrum för den Pyrisk-gutniska handeln. Bara de rikaste handelshusen, som kan påräkna flotteskort, vågar ta vägen från Visby genom Musközonens farvatten och in till Hindenburg. Handeln, som till en början skedde i mycket begränsad utsträckning och präglad av stor misstänksamhet, har under ledning av den pragmatiske borgmästaren Valter Zeno utvecklats betydligt och Östervik växer snabbt. Valter Zeno är en muterad gråsäl och det är allmänt känt att mutanter med ögonen på skaft, goda idéer och stor arbetsvilja alltid är välkomna i Östervik – det är inte för inte som termen ”Mutanternas Nordholmia” börjat spridas över Pyri, något som naturligtvis åsyftar möjligheterna att med entreprenör- sanda och ett visst mått av hänsynslöshet göra sig namn och pengar i Östervik.
Alldeles nyligen har Valter Zeno tvingats se sin makt kring- skuren av den nyanlände kejserlige tullinspektorn Albert Vigg. Schöld har tilldelats långtgående befogenheter för att rensa upp i den omfattande smugglarverksamhet som har sitt centrum i Östervik. Zeno tycker sig dock märka att även helt legitima muterade handelsmän trakasseras av inspektorn, något som på sikt kan hota den handelsdrivna avspänningen mellan gotlänningar och Östervikare. Även Zenos gode vän, den gutniske ambassadören Toore Welling, är oroad, och försöker så diskret han kan underminera den övernitiske Albert Viggs tullorganisation.
Att resa längre sträckor är i Mutantskandinavien förknippat med stora mått av strapats och svårighet, och det är inte heller enkelt att kommunicera och sprida nyheter och information över längre avstånd. På den mer isolerade landsbygden blir där- för postkontor, heliografstationer, dilligensstopp och liknande inrättningar naturliga samlingspunkter. Till dessa kommunikationsknutpunkter kommer folk från hela bygden, oavsett om de har brev eller meddelanden att hämta upp eller ej, för det är på postkontoret man kan få sig allt det färskaste skvallret från när och fjärran till livs.
Längs den så kallade triangelrutten, den väg- och vattensträckning som förbinder Pyris tre största städer Hindenburg, Pirit och Nordholmia, är samfundets kommunikationsnätverk som mest utvecklat. Där är det vanligt att postkontoret, dilligensstationen och heliograftornet står att finna i en och samma byggnad eller komplex av byggnader – allt enligt de nya kejserliga idéerna om effektiv organisering. Sådana centrum för samfundets nyhetsflöde blir allt viktigare och på fler och fler ställen börjar små byar och samhällen växa upp kring dessa kommunikationskontor. Entreprenörer av alla slag ser sin möjlighet att erbjuda tjänster för resenärer eller på något sätt dra nytta av den goda tillgången på information.
Just post- och kommunikationsväsendet är en del av den kejserliga maktapparaten inom vilken mutanter har en chans att stiga i graderna. De kejserliga kommissionärerna ser det som både en stor nytta och som ett viktigt tecken på civilisation att post- och heliografnätet är fullt utbyggt och har god täckning. Och vill man verkligen kunna nå även det mest avlägsna hörn av samfundet med kejserliga proklamationer och edikt, kan man inte vara för kinkig med att anställa mutanter – som oftast är de enda som vill ta upp det ofta krävande och ensamma postiljonsyrket på landsbygden. Den framsynte postmästaren Ismail Skarp har dessutom visat ett intresse för att anställa speciellt begåvade mutanter som postiljoner på vissa besvärliga leverans- sträckor, så det senaste året har många mutanter med vingar, abnormt långa ben, sprinterförmåga och dylikt setts ikläda sig den kejserliga uniformen.
Postiljon är en typisk syssla för rp från denna bakgrundsmiljö. Men även Kunskapare, Kollektörer och Prisjägare vet vikten av aktuell information och kan därför ses hålla till kring poststationer och heliograftorn.
Zonens storvulna majestät och hypnotiska charm får vissa mutanter att stanna upp i sina liv, lägga det gamla åt sidan och resa till detta skymningsland för att stanna där. Människorna kom- mer ur enklaverna, de muterade djuren viskar om sitt ursprung i Eden. De muterade människorna kommer från zonen. Enligt vissa mutantromantiker är det rentav varje mänsklig mutants plikt att någon gång i livet vallfärda till zonen för att bejaka farorna och lyssna till forntidens viskningar. Zonen lyckas därför charma ett fåtal mutanter, vilka trots hälsoriskerna och hotfullheten bosätter sig där. Dessa särlingar ser det gärna själva som att de har tumme med zonen och bravt vilar i dess hjärta. Men verkligheten är att den som gör zonen till sin boplats helt enkelt måste leva i zonernas utkanter och randområden. Zonkärnorna är vanligen alldeles för farliga även för den mest förhärdade och zonromantiske mutant.
Zonutkanternas ödemarker lockar gärna till sig individer som av någon anledning avvisats från civilisationen och sedan hörsammat zonens lockrop. Ensamma kufar, eremiter och kvarglömda expeditionsmedlemmar lever ett kringflackande liv där anledningen till ankomsten inte kan utläsas i de orediga spår de efterlämnar. Zonsärlingen är ofta begåvad med mutationer som gör att han eller hon kan tåla eller till och med leva av de orena dunster, den lortiga luft och den förorenade mark som utmärker zonlandskapet. Livet i zonen är ofta kort och hårt – trots att mutanten kanske tål både gifter och zonröta gör få växter och djur det. Ena dagen kan mutanten festa på en läcker förhistorisk konserv och en annan dag tvingas äta från en självdöd Bauta Rafid som legat och mognat i solen. Och om inte monstren bli mutantens föda, inträffar förr eller senare det omvända.
Att bedriva en affärsverksamhet i zonen är sällan något att ens tänka på – de få ställen som går att vistas på har en alltför dålig genomströmning av kunder. Det finns naturligtvis undantag som bekräftar regeln; Svisko Feltman, en gravt muterad människa, drev en liten blygsam handelsbod i Musközonens norra utkant under ett par år. Stundtals stod där att finna fantastiska fynd till hutlöst låga priser jämfört med de på Hindenburgs Bazar. Problemet var att Svisko endast accepterade rent sötvatten som betalning. Sviskos handelsbod står idag tom och öde och Svisko lär inte ha blivit rik på affären. Andra zonsärlingar drygar ut sin kassa genom att agera vägvisare, eller genom att utkräva tull och passageavgifter av förbipasserande.
Livet i zonen är kargt och oförlåtande, och ofta kan mutanter tjäna på att sluta sig samman i större grupper. Dessa sammanslutningar kallas av människan lite oförsiktigt och generaliserande för stammar eller klaner, men det är inte alltid det rör sig om särskilt socialt avancerade grupperingar. Grupperna har ofta en stark ledare eller en stark idétradition som håller dem samman. Gruppen gick någon gång för länge sedan ihop för att klara av en krävande uppgift, och har hållit ihop sedan dess. Samarbete är den bästa formeln för överlevnad – så länge det fungerar. Zonstammarna är kända av de flesta pyrier som blod- törstiga mutanter med underliga seder och bruk, och faktum är att zonens grupper och gäng ofta lever upp till de hemska historier som berättas. Zonens fasor å ena sidan och dess förföriska tisslande och tasslande å den andra, parat med frånvaron av kontakt med övrig civilisation, gör att stammedlemmarnas beteende och traditioner ofta ter sig helt oförståeliga för en utomstående.
Kulturen i Zonen, eller skymningslandet som vissa väljer att kalla det, står i bjärt kontrast mot Hindenburgs gryningsanda. I zonen finns inget utrymme för det nyansrika sociala spel man påträffar i stadsmiljö. Zonens invånare gör inte lika tydlig skillnad på olika klasser och samhällsgrupper. I de flesta större sam- manslutningar återfinns både imm, md, mm och till och med enstaka psi eller rbt. Zonen och de monster som lever där utgör en sådan fara att ytterligare skäl till konflikter inte behöver uppfinnas. Men på grund av zonens natur som både extremt farofylld och källa till potentiella rikedomar finns det ändå vissa stereotyper om andra klasser och grupper som zoninvånarna håller sig med. Robotar ses i allmänhet som mycket oförutsägbara och opålitliga på grund av deras varierande grad av far- lighet – terrorrobotar är en påtaglig del av zonvardagen. Alla vet att det finns lika många ofarliga robotar som farliga, proble- met är att det är svårt att avgöra innan man kommit för nära. Människor betraktas av många zonmutanter som en samling giriga plundrare som för det mesta har för avsikt att roffa åt sig zonens gåvor till vilket pris som helst. På ett liknande sätt be-traktas kunskapare, upptäcksresande och andra förståsigpåare – de dyker upp titt som tätt men behandlas med stor skepsis, då ingen av dessa grupper egentligen hör zonens lockrop eller kan urskilja den för zonsärlingens löftesrika, rötmättade glans i soluppgångens ljus.
Oavsett om mutantföräldrarna är resistenta mot zongifter och liknande obehag så föds det sällan friska barn i zonen. De familjekonstellationer som existerar är till största delen ensamma föräldrar som tvingas fostra adopterade hittebarn eller egna barn i zonens bistra verklighet. Väljer man zonen som bakgrundsmiljö som muterad människa är det troligast att man är uppvuxen hos antingen en zonsärling eller i någon av de mer utåtriktade zonklanerna. Rollpersonen har alltid åtminstone några mutationer som gör att han eller hon kan över-leva lättare i zonen – de olika formerna av Regenerera och Re-sistens är vanliga, liksom Hibernering, Klimatanpassning och Fotosyntes. Zonsärlingarna kan lämpligen vara Ensamvargar, medan många av zonstammarna hålls samman av mutationen Flockvarelse. Anledningar att ge sig ut på äventyr kan vara att man tröttnat på zonens stinkande asköknar och radiakskadade vatten och vill se mer hälsosamma landskap. Andra zonfanatiker kan ha som mål att besöka nya zoner i jakt på insikt och upplysning. Väljer man att komma från en av zonstammarna har rollpersonen troligen stora problem att förstå världen ochkulturen utanför zonen – något som kan vara lika svårspelat som roligt.
De vanligaste muterade djuren i zonen är inte helt oväntat olika former av motståndskraftiga all- och asätare. Fåglar som måsar, duvor, kråkor och korpar är typiska zoninvånare och i Musközonen finns dessutom en större stam av mute- rade skarvar. Andra vanliga djur är råttor, möss, rävar och enstaka hundar och katter. Inga mutationer är för grova i zonen – där finns alltid förunderliga uppenbarelser som får mutantens lyte att framstå som normalt eller till och med diskret, vilket lett till att mutanter med grava lyten och häpnadsväckande fula mutationer och missbildningar sökt sin tillflykt till zonen.
Typiska sysselsättningar för zonmutanter är Vagabond och Rövare – bland de som använder zonen som bas men som ändå inte riktigt kan räknas som permanenta zoninvånare hör Smugglare, Pirater, Upptäcksresande, Kunskapare, Skrotletareliksom vissa Handelsmän.
Människorna föredrar oftast att blunda för sitt beroende av en grupp som hålls för lägre stående – liksom mutanterna inte alltid ser hur påverkade de själva är av aristokratins ideal och later. Här beskrivs några av de miljöer i vilka de muterade lever och verkar, samt hur samhällets struktur och fördomar påverkar deras livsvillkor.
Staden
”Så nu förstår ni varför jag är så angelägen om att finna en bandit som gick under jorden för femton år sedan, fröken Kras. Min heder kräver det, min avlidne brors minne kräver det, ja jag skulle vilja påstå att Pyrisamfundet kräver det! Men som ni alltså förstår delar inte nuvarande ordnings- och tullmyndigheter min åsikt. Därför ser jag mig tvingad att ta till…hm…drastiska åtgärder. Okonventionella åtgärder.”
Den rynkige gamle aristokraten betraktade Bettinas storkranade anlete med illa dolt förakt. Bettina förstod nog var skon klämde. Det tog emot för en medlem av Pyrisamfundets överklass att lägga sin heder i händerna på en mutant – även om den stackars ädlingen var en utskämd och utskrattad förlorare sedan femton år tillbaka. Men Bettina visste att fjäska på finaste skrofmål när det behövs:
”Jag förstår, herr Sprundvivel. Och jag försäkrar er att diskretion är något av mitt kännetecken. Ert omvittnat goda namn kommer aldrig att kunna sättas i samband med min jakt på den neslige missdådare ni söker.”
”Utmärkt, utmärkt. Jag förstod med en gång att det var er jag måste anlita, inte någon av era skrytpälsar till kollegor. Så, som jag sa – jag betalar er fyra krediter om dagen plus omkostnader, fyrahundra krediter om ni kan föra det gamla smugglaraset levande till mig, eller tvåhundra krediter om ni kan bringa mig oemotsägliga bevis för att han är död! För de summorna förväntar jag mig kontinuerliga rapporter via post eller heliograf. Är den betalningen acceptabel, fröken Kras?”
Bettina svalde och visade upp sin mest nollställda min. Fyra krediter om dagen gjorde 28 krediter i veckan, mer än det dubbla hon hade tjänat på manufakturen. Inte illa för hennes allra första prisjägaruppdrag!
”Ja, det är rimligt. Jag kommer att föra noggrann bok över mina omkostnader.”
”Gott, min bästa fröken Kras! Spåren efter min nemesis, min heders vedersakare, slutar i Östervik och det är också där ni måste börja. Ert uppdrag är klart: finn Blinky Palermo!”
I Mutant är klyftan stor mellan städerna å ena sidan och landsbygden och vildmarken å den andra. Stadens myller representerar den nuvarande civilisationens högsta utvecklingspunkt – i städerna finns de avancerade manufakturerna, den politiska och kulturella eliten, ett rikt nattliv, välutvecklade sociala nätverk i form av klubbar, sällskap och sammanslutningar samt god tillgång på mycket avancerade och värdefulla handelsvaror. Allt detta står i bjärt kontrast till den ofta knappa tillvaron på landsbygd och i vildmark. Det är alltså många hoppfulla som tar sig till samhällens större städer för att söka lyckan, i hopp om att uppnå ett bättre liv och en mer priviligerad position i samfundets hierarki. År 96 pt uppvisar stora städer som Hindenburg, Pirit, Nordholmia och Göborg ett betydande inflyttningstryck. Tre speciella bakgrundsmiljöer inom staden suger upp lejonparten av såväl nyanlända som bofastamutanter: manufakturer och småföretag, den undre världe och krogsvängen.
Manufakturer och småföretag
För de flesta av muterad härkomst visar det sig snart att stadslivet inte är någon självklart hoppingivande drömtillvaro. De muterade har inte tillgång till samma typ av sociala nätverk som människan, vilket gör att de nyblivna stadsborna ofta hamnar i förslummade bostadsområden och tvingas försörja sig som daglönare eller via andra tillfälliga påhäng. Många manufakturer föredrar att inte ha så många fast anställda, utan använder istället tillfällig arbetskraft när man behöver möta toppar i produktionen. I hamnar och hos frakt- och transportföretagen finns också möjligheten att få tillfälliga jobb – sådana som varar en dag eller bara en del av en dag, till exempel på- och urlastning av fraktskepp eller snabba reparationsarbeten. Daglönarna lär sig snabbt att rekryteringen sker på särskilda platser i staden, som torg nära hamnen eller vissa syltor i arbetarkvarteren. Dit gäller det att ta sig tidigt på morgonen och sedan är det bara att hoppas att man passerar rekryterarnas surmagade mönstring. Ibland kan mutationer hjälpa till för att få ett kneg för dagen, men lika ofta kan rekryteraren få för sig att han inte gillar mutantens uppsyn, och då går jobbet till någon annan.En del desperata stackare försöker försäkra sig om sysselsättning genom att låta det bli känt att de är beredda att arbeta för en lägre lön än normalt. Sådant illojalt beteende är impopulärt bland mer erfarna daglönare och görs det för ofta kan man nästan räkna med att få ett rejält kok stryk i en dåligt upplystgränd vad det lider.
En annan vanlig väg upp på stadsmiljöns karriärstege för mutanter är nischning. Det innebär att mutanten uppfinningsrikt för-söker slå mynt av sina mutationer för att kunna erbjuda en unikeller särskilt effektiv typ av tjänst. Exempel på detta är mutantfamiljen Stückler i Hindenburg, som har lyckats starta en framgångsrik sotarfirma: alla i familjen är begåvade med sugkoppar, resistens mot gifter och en extrem litenhet, vilket gör dem särskilt lämpade att feja insidan av huvudstadens många manufakturskorstenar.Familjeöverhuvudet Pucklas Stückler har redan lyckats förhandla till sig sotarkontrakt med de största manufakturerna.
En annan ännu så länge osäker affärssatsning är den muterade hägerdamen Kringla Hults försök att rekrytera bevingade mutanter till en privat frakt- och postiljonsfirma inriktad på leveranser till särskilt svåråtkomliga platser. Som en typ av nischning kan man också betrakta den väloljade fixarvesslan Qvintus Ios senaste projekt: en fast daglönarförmedling, där Qvintus via sina kontakter med olika manufakturförmän ordnar daglönarkneg åt sina klienter mot en blygsam andel av deras lön. Nämnas bör också att större delen av den manufaktur- och handelsverksamhet som blommat upp under det senaste decenniet har gjort så på initiativ från mutanter. De riktigt stora manufakturerna är visserligen delvis finansierade av en eller annan aristokratisk krösus, men idéerna till de varor som produceras har kläckts av mutanters hjärnor och det är oftast mutanter som driver den dagliga verksamheten. Detsamma gäller småföretagen: tunnbinderier, kittelflickare, garverier, repslagare med flera. Det är mutanterna, och framför allt de muterade djuren, som går i täten för österhavsregionens näringsverksamhet och handel.
Rollpersoner från denna bakgrundsmiljö kan vara Agitatorer, Arbetare eller Hantverkare som tröttnat på att ständigt klämmas in i fack beroende på sina mutationer, och istället längtar efter den friare äventyrartillvaron. Alternativt kan det handla om manufakturägare som gått i konkurs eller som avslöjats med att missköta sina förpliktelser mot riket. Andra som lämnar manuakturmiljön för äventyrande kan vara personer som vill sprida sina idéer om frihet och rättvisa till de breda massorna.
Exemplet Konstruktor
De mutanter som rekryterats till Nordholmias främsta leverantör av byggmaterial och murbruk, Konstruktor, sliter sex dagar i veckan på det skitiga manufakturgolvet. Förmännen sorterar knegarna efter mutationer, en aktivitet som verkligen omsätter fördomar i praktiken. Särskilt små eller stora mutanter sätts gärna på speciella arbetsuppgifter som egentligen är ganska hälsovådliga – exempelvis rengöring av farliga maskiners innanmäten eller bärande av tunga laster. Till detta kommer också att de flesta passen sträcker sig över tio eller till och med tolv timmar!
Många av manufakturknegarna slits ut i förtid, kanske försvinner de in i tokjos- eller slöröksmissbruk. I denna miserabla tillvaro finns det de som kämpar för att förbättra arbetarnas arbetsliv. En av dem är Lazlo Timell, en anställd som med charm, välsmort munläder och stojiga massmöten jobbar för att ena arbetarna, inte bara på Konstruktor. Lazlo vill sprida sitt budskap om frihet, säkerhet och högre löner till alla sam- fundets knegare, och har visst samarbete med gruppen runt knegarfursten Clementz Ulfhielm i Pirit.
Detta gör Lazlo impopulär hos manufakturägaren, den muterade grisen herr Roman Påmmel. Herr Påmmel har dock insett att han kan tjäna på att delvis gå agitatorns krav till mötes, eftersom detta i flera fall skapar mer lojala och effektiva arbetare. Han har till och med börjat fundera på att erbjuda bråkmakaren Timell en chefspost, för att på så vis få tyst på mökskapet!
Undre världen
Mutanter har olika strategier för att klara sig i stadsdjungeln. Många väljer, av en eller annan anledning, att beträda brottets bana för att förtjäna sitt levebröd. I samfundets tre största städer har det därför växt fram en regelrätt undre värld där mutanten kan tillskansa sig fördelar som annars är ouppnåeliga för de lägre samhällsklasserna. Den undre världen är en farlig och många gånger våldsam plats och befolkas av fixare och hälare, rånmördare och ficktjuvar, fasadklättrare och torpeder. De flesta av dessa invånare har på något sätt anknytning till någon av de många ligor och gäng som opererar i städerna. Övriga är frilansare. Dessa måste hela tiden vara steget före sina konkurrenter för att inte snärjas i brottsorganisationernas maktkamper eller utses som syndabock för någon affär som gått snett. Ligorna, som omfattas av såväl lösa sammanslutningar av byrackor som veritabla brottssyndikat, delas upp i en strikt hierarki, där fotfolk och underhuggare hunsas runt av bossar och gängledare. Som medlem i en liga behandlas man med respekt och åtnjuter skydd av det egna gänget. Det gäller dock att var lojal och lyda order – syndikatens lagar är hårdaoch det finns bara ett straff för olydnad!
I Pirit styrs såväl stad som undre värld av de tre mänskliga gangsterfamiljerna Cappuccino, Krutov och Stiletto. De har fullständig monopol på marknaden och få eller inga av Pirits skumraskidkare vågar sätta sig upp mot familjerna. Hindenburg har hittills hållits relativt fritt från den organiserade brottsligheten men det finns flera gryende hot. De våldsamma individer som kallas mobsters och agerar under samlings- namnet Unjonen utgör det mest påtagliga. Den försmädliga varghanen Falco Stroganoff, tillika kompromisslös boss över Unjonen, aspirerar på titeln som Hindenburgs okrönte brotts- kung men är konstant motarbetad av polisväsende och mäktiga sällskap som vägrar låta kejsardömets huvudstad degenereras efter piritsk modell. Lejonorden har även den inmutat en del i Hindenburgs undre värld, trots att organisationens inre krets i grunden är religiös och fundamentalistisk och inte intresserad av rättsstridiga skuggvärldar. Lejonordens mindre nogräknade medlemmar och sympatisörer rekryteras ofta från samhällets bottenskikt där brottets bana många gånger är den enda möjligheten till överlevnad. Beskyddarverksamhet, stölder och överfall görs därför i Lejonordens namn utan att de renläriga i toppenskiktet underättats.
Oavsett var man befinner sig är det viktigt med rätt attityd. En mobster eller frilansande bov som inte utrustar sig med rätt attiraljer och inte kan snacka gatuslang blir i bästa fall nonchalerad och i värsta fall rånmördad. Det är inte ovanligt att se gängmedlemmar som helt öppet viftar med klövjärn, antika slangbellor och andra statussymboler.
Det kan finnas många skäl för någon från Undre världen att lämna sin hemmiljö. Tjuvar, Mobsters, Prisjägare, Förfalskare, Lönnmördare och andra kan lätt hamna på fel sida i någon gängkonflikt och därför finna för gott att ta till harvärjan och byta yrke. Andra kan drabbas av genuint dåligt samvete och tycker då att äventyrande kan vara ett sätt att komma bort från sina forna synder.
Exemplet Dragos Dräggels
Runt Kråktorget i Kåkstaden finns några av Hindenburgs mest nedgångna kvarter. Dessa skeva och förslummade områden utgör hem för gatugänget Dragos Dräggels. Den loppbitne strykarkatten Teobaldo Drago lyckades i ett mindre gängkrig för några år sedan erövra torget med omnejd från den brutala Svinligan och har sedan dess kontrollerat all beskyddarverksamhet samt majoriteten av de rån och fickstölder som sker i Kåkstadens centrum. Dräggels består uteslutande av stadskatter med vassa klor och en förkärlek för snabb, taktfast snabel- jazz av den typen som spelas på Klubb Topaz vid Hydratorget. De gånger strykarkatterna beger sig in till marknadsdistriktet för att stilla sin svårbotliga längtan efter svängiga toner slutar det alltid i bråk med både bylingar och andra gäng. Men det är detta Dräggels lever för – kattfajter, snabeljazz och sena nätter. Gänget saknar helt politiska ambitioner och nöjer sig med att då och då ta Lejonordens parti när det stundas kvarterskravaller eller sockerupplopp. Teobaldo själv är en intensiv, mörkögd katt som gärna visar upp sin oöverträffade skicklighet med stiletten. Han börjar dock bli till åren och kommer säkerligen snart utmanas av någon yngre strykare som vill överta rollen som toppkatt.
Krogsväng och nattliv
Att titta in på Klubb Spetsnasse innan färden söderut hade verkat som en bra idé. En Hindenburgare, ett stop ölmust och lite diskreta samtal med äventyrarveteraner som mindes smuggelkriget i Östervik för femton år sedan – Bettina hade gratulerat sig själv till den smarta ingivelsen. Men hennes medtävlare om prisjägarknäcket hade också varit sugna på Hindenburgare, och nu stod Bettina där inför sina tjuriga konkurrenter. Pratmakaren Järt Septimol böjde sig ned över Bettina.
”Vi behöver inga kolkyngel eller buskkrypare här – åk hem till torpet istället för att leka med de stora lirarna!” väste Järt.
”Vad får er att tro att jag inte kan mäta mig med er, herr Septimol?” sade Bettina, medvetet gäcksamt.
Järt Septilmol fällde ut sina bjärt målade klor, permanent förstärkta med fastnitade fjäderstålsblad, och sänkte rösten:
”Jag har flugit i luftfarkost över hela västerhavet, jag har rymt från ett ulvrikiskt fängelse, jag har gått som elev hos stridkonstmästaren Sodim Krabaat, zonen är mitt andra hem…” han gjorde en paus och drog efter andan, ”…och du tror att du kan komma hit och konkurrera om ett uppdrag med mig?”
Bettina slöt ögonen och drog in ett djupt andetag genom sin stora, rödmosiga och ovanligt känsliga näsa. Sedan öppnade hon ögonen igen och talade lugnt till skrävlaren:
”Säg mig herr Septimol, är det från de Ulvrikiska fängelserna som ni fått doften av krysimundakakor? Är Sodim Krabaat möjligtvis en hejare på att karda ulkull? Och sist men inte minst: följde er mor med på luftresan över västerhavet, för det är väl hemma hos henne ni fortfarande bor?”
Efter en kort tystnad exploderade Klubb Spetsnasse i garv och kackel – utom från den surbligande och rodnande Järt Septimol. En enbent gammal zonfarare dunkade Bettina i ryggen och sträckte fram ett stop ölmust.
I nattlivets virvlar, på krogar, barer, varietéer och teatrar finns möjligheter för de muterade att umgås med eliten. Sluga mutanter utnyttjar detta för att erbjuda sina unika tjänster till aristokrater och välbärgade på gästspel i stadens skuggregioner. Att krogsvängen kan fungera som ett socialt gränsland har flera orsaker. Där det finns organiserat arbete, avgränsat i tid och rum – som exempelvis på manufakturen och i handelsbodarna – uppstår också en fritid, en avdelad tid på dygnet för nöje och avkoppling. Och vare sig man är muterad eller inte kan det vara skönt att också koppla av från det sociala spel som är förknippat med arbetslivet. En krog eller en teaterlokal kan då erbjuda möjligheter att svinga en bägare i glada vänners lag utan att man behöver bry sig om huruvida handen som håller sagda bägare har päls eller ej.
En annan anledning är att somliga kulturella preferenser i viss mån överskrider klassgränser. Fantaster av snabeljazz, lustspel, varietéunderhållning och rytmisk dansmusik kan återfinnas i nästan alla samhällsgrupperingar. Då blir det naturligt att ivrare och konnässörer av en viss typ av underhållning samlas där sådan underhållning erbjuds. Exempelvis är krogen Stajlpalatset i Hindenburg, med sin lilla men välrenommerade snabeljazzscen. Där ses mutanter och människor i samma lokal, och en tillfällig besökare kan till och med få illusioner om att de umgås som likar. På samma sätt har den avkopplande och prestigelösa atmosfären på restaurang- och varietélokalen Dyckerts Backe i Göborg lyckats dra till sig gäster både med och utan mutationer, som träffas och trivs under mutantparet Desdemona och Dexter Dyckerts trygga överinseende.
I krogsvängen frodas personer vars sysselsättningar innebär att de måste vara verserade både med gatans och de fina salongernas språk. På krogen kan Murveln finna uppslag till framtida artiklar och hitta intervjuoffer som annars är svåra att nå, och Lagvrängaren kan nyttja krogskvallret för att hitta potentiella klienter. En del sysselsättningar kan till och med ses som särskilt inriktade på att förmedla tjänster och information från den undre världen till klienter från härskarklassen som inte vill smutsa ned sina egna fingrar: både Privatsnoken och Fixa- ren har krogsvängen som sin speciella hemmaplan.
Naturligtvis består inte allt nattliv av harmonisk samvaro. På riktigt fina krogar som Belugi Lustgård krävs det nästan att man är människa, eller åtminstone diskret muterad, för att få en reservation en helgkväll. Att krögaren Jöntz Beluga själv ären muterad gris är inte att förvånas över, sådan är ordningen på många platser att mutanterna arbetar och människan skördar frukterna. Det omvända råder också. På syltor som Hej Baberiba i Hindenburg eller Timmerstugan i Nordholmia kan manräkna med att bli uttittad och rentav hotad om man försöker beställa i baren utan synliga mutationer.
En rp med bakgrund i krogsvängen kan vara exempelvis Lagvrängare, Fixare, Privatsnok eller Underhållare. En anledning att ge sig ut på äventyr är att man inte längre finner något nöje i den ytliga och njutningsinriktade krogtillvaron, och istället önskar lite spänning i sitt liv.
Exemplet Palavers Spektakel
Den mest kända varietéteatern i Pyri ligger faktiskt inte i huvudstaden Hindenburg utan i det lilla kustsamhället Östervik, där den snabbpratande ekorren Topsy Palaver leder permanenta och tillfälliga artister från hela Österhavsområdet på teaterloka- len Palavers Spektakels knarriga och inpyrda scen. Den senaste succén är Knushko och Lulu, vars dödsföraktande framträdande med syrastinkande precisionsspott från Knushko och otroliga utbrytarkonster från den fyrarmade och fyrbenta Lulu driver den månghövdade publiken till extas. Detta har framkallat viss avundsjuka hos en del av de fasta medlemmarna av varietéensemblen, bland annat buktalaren Tusse Kokong och lustigkurren Fniss-Harry. Palavers Spektakel är inte bara en teaterlokal. I auditoriets bakre del finns också en lång bardisk där varietégästerna under föreställningen kan släcka törsten med ölmust och beställa lättare snacks. Detta medför att stämningen ofta blir hög och att publikens uppmärksamhet inte alltid är odelat riktad mot scenen. Överförfriskade gäster tar gärna själva ton och sjunger med i framträdandena, eller kommenterar glatt vad som händer på tiljorna med hög röst.
Landsbygden och vildmarken
Inte alla faller för stadslivets förföriska lockelser. Trots att landsbygden, med sina många vilddjur och märkliga naturfenomen, skördar lika fler dödsoffer än städernas våldsverkare ter sig lantlivet för många mutanter tryggare än den föränderliga stadstillvaron. Orättvisorna är kanske inte mindre på landet, men många resonerar som så att man vet vad man har men inte vad man får. I landsbygdslivets närmare gemenskap är det dessutom ofta lättare att hitta en bekväm social position och stanna kvar där – möjligheterna till avancemang är inte stora, men det är å andra sidan inte heller risken att bli petad åt sidan av någon ärelysten streber. Även på landsbygden intar dock som sagt mutanten en underordnad position – vanliga sysslor är tjänare och knegare av olika slag. Också landsbygden har sina kriminella: rövargäng, piratband, smugglare och boskapstjuvar.
I skog och mark
Den skogslevande mutanten äger sällan marken han eller hon lever av – har bopålarna slagits ned i närheten av civilisationen är det någon annan som äger skogen, oftast någon gammal aristokratisk ätt. Den vanligaste utkomsten för skogsmutanter är jägarsysslan – ensamma eller i mindre grupper lever jägarna på att fälla skogens bestar. Bara ett fåtal mutanter har tillstånd att bedriva jakt, varför merparten tvingas ägna sig åt tjuvjakt – något som utövas på många håll av mer eller mindre organiserade fångstmän. En annan olaglig skogssysselsättning som en del mutanter ägnar sig åt är otillåten timmeravverkning, så kallat böleri. Detta är ett allvarligt brott som ger digra viten, och ibland kroppsstraff. Trots detta fälls timmer utan lov där skogen är för stor för att kunna övervakas. Finns det dessutom ett vattendrag att transportera timret till och på underlättas den illegala verksamheten. Mutantens list sätts verkligen på prov när skogens olovligsysslor planeras. De mest effektiva tjuvjägar- och bölargrupperna är väl sammansatta grupper och har övat in olika tekniker och strategier där deras mutationer kommer till optimal nytta.
Skogens bråddjup fungerar också som tillflyktsort för ljusskygga element som valt att vända det kultiverade samhället ryggen. De vidsträckta skogsområdena är perfekta gömställen för rövare, rebeller, smugglare och andra samhällsfarliga element. De mutanter som levt i skogen länge utvecklar en enorm lokalkännedom och en stor förmåga att samspela med sina medmutanter för att hålla sig dolda och vid liv.
Ju närmare bebyggelsen man kommer, desto troligare är det att man träffar på skogsmutanter som inte ägnar sig åt ofog och olagligheter. Den ärlige mutanten kanske arrenderar en bit mark – eller har till och med köpt loss den – för att sätta upp sin kvarn, sin jägarstuga eller lilla skogshuggartorp. Mutantens rörelse är då beroende av regelbunden kontakt med handelsplatser, varför dessa småskaliga verksamheter inte kan ligga alltför långt inne i skogens famn. Andra som anlägger ”högkvarter” av denna typ i skogsbrynet kan vara skrotletare, som ensamma eller i grupp beger sig in i skogen för att söka efter outnyttjade materialfyndigheter från den gamla tiden.
rp som växt upp i skogen kan vara Jägare, Smugglare, Skrotletare och Rövare som tvingas flytta och därför väljer att söka sin utkomst som äventyrare. Är de efterlysta för brott är det en lämplig ny karriär eftersom den tillåter resor till en mängd olikaplatser och uppmuntrar ideliga miljöombyten.
Exemplet De visslande jägarna
Tjorry Flägg sträckte sig så långt han kunde nå och fick tag på grenen ovanför. Han drog sig upp, sprattlade med benen för att hålla balansen, och vrängde sig till slut över i liggande ställning på den svajande grenen. Trädet han klättrat i var betydligt högre än de närliggande och när han försiktigt ställde sig upp kunde han se ut över hela den vindpinade skogsbevuxna dalen. Han fiskade upp sin tygdrake från ryggsäcken och knöt fast den tunna draklinan vid stammen. Vinden tog snabbt draken ett tjogtal famnar upp i luften, där den tycktes leva ett eget liv. På drakens svans var tre stycken små visselpipor fästa som nu gav ifrån sig en ett disharmoniskt överljudsackord. Naturligtvis kunde inte Tjorry höra det själv, men visselpiporna hade snidats av självaste Hogglas Hoka, den hårlösa hunden från Dansk. Strax därefter såg Tjorry även de andra tjuvjägarnas drakar stiga mot skyn och han skyndande raskt ned längs med stammen. Om en kort stund skulle deras byte, den sällsynta Tummelbesten, lockas till fällan de gillrat, med lite tur innan Stekarmos skogsvaktare märkte någonting. Tjorry lade ändå en pil på bågsträngen – bara utifall att – och satte sig att vänta. Tjorry Flägg och hans anhang är ett band tjuvjägare och rövare med sin verksamhetsbas i Bengtsveden, närmare bestämt den del av skogen som ägs av Justus Stekarmo. De flesta i gänget har någon typ av sinnesförstärkande mutation – Tjorry själv har både extremt god syn och ett mycket känsligt luktsinne – något som kommer väl till pass både när de jagar och när de måste hålla sig undan för de brutala milismän herr Stekarmo kallar sina ”skogsvaktare”. Helst av allt jagar De visslande jägarna tummelbestar, stora och farliga skogsdjur vars kroppar har ett brett användningsområde – köttet är mycket näringsrikt, bestens pansar kan snidas om till rustningsdetaljer och ur dess svanskörtlar kan man utvinna ett mycket effektivt impregneringsmedel.
Vid flod, kust och strand
I en värld där välunderhållna vägar är närmast obefintliga, och där stora ytor täcks av obändig och vresig vildmark, skapas de naturliga kommunikationslinjerna ofta av vatten. Bäckar blir till åar, som blir till floder, som mynnar ut i sjöar eller i havet. Vattnet betyder rörelse, rörelse kan förflytta andra mutanter, kvarnars skovelhjul eller varor. Flodmynningar har ofta någon form av mer civiliserad bosättning i sin närhet – flodernas betydelse som naturliga transportnätverk är urgammal och det kan ingen ynka katastrof ändra på.
I skogsområdena är det ofta svårt att ta sig fram med vagnar och andra fordon, vilket gör att vattendrag, åar och floder blir de ådror genom vilka stora byten, timmer och an-nat flyter fram. Exempelvis nyttjas Karlsälven flitigt för att föra timmer och skrotletarfynd från urskogarnas hjärta ned till civilisationen och handelsplatserna. Det går till och med historier om att Karlsälven nyttjades för detta ändamål redan på De Gamles tid, men kloka kunskapare avfärdar detta som amsagor – det är allmänt känt att De Gamles teknik var så avancerad att de knappast behövde lita till primitiva fraktvägar som Karlsälven.
I kontrast till skogsbyarna är samhällen längs kust och strand mer öppna för nyheter och utomstående – invånarna är mer vana vid resenärer och kringfarande. I dessa samhällen frodas mutanter som på ett eller annat sätt lever på vattnets möjligheter – handelsmän, skeppare och sjömän, men också pirater och smugglare. I bygder där vattenvägar spelar huvudrollen för välståndet har invånarna ett dubbelsidigt förhållande till sin rinnande välgörare. Å ena sidan är vattnet ett löfte om transport och tillgänglighet, och en källa till resurser, men å andra sidan är det också farligt och nyckfullt. Kan man lätt nå ut i världen kan världen också lätt nå fram till en själv – pirater och vattenlevande monster kan oväntat dyka upp. Mutanter som lever i vattnets närhet känner detta mycket påtagligt, eftersom det ofta är de som arbetar med dem mest farliga och utsatta uppgifterna – som exempelvis lobobsterfiske i Göborg eller timmerflottning längs Karlsälven. Inte sällan är muterade kustbor mer vidskepliga än annorstädes, och behandlar vattnet med en blandning av respekt, tacksamhet och fruktan. ”Havet ger och havet tar” är ett ordspråk som används flitigt i Öster- havets kustbosättningar.
Vid kusten kan rollpersoner med en bakgrund som Sjömän, Smugglare eller Pirater ha växt upp. När deras skepp gör strandhugg och arbetskontraktet inte förnyas kan äventyrarlivet vara ett alternativ. Andra, mer ljusskygga kustbor, kan sadla om till äventyrare om alltför många tullare och milismän börjar patrullera deras arbetsområde.
Exemplet Östervik
”Du är en snokare, med en stor snok! Vi gillar inte storsnokade snokare här! Särskilt inte de som snokar efter Blinky Palermo!” Den haltande storskarven skrattade kraxande åt sin egen ordlek. Bettina tyckte att skarven och hans skabbiga måspartner verkade ganska patetiska – hon skulle gärna ha kommit med ett dräpande svar på den usla vitsen, men de slitna fornpuffrorna som fågelparetriktade mot henne fick henne att hålla inne med sina underhållarambitioner. De hade överraskat henne när hon kommit ut från Tre Fot Kätting, och så snart hon dragit in deras doft i sin näshåla insåg hon att den där fisk- och tokjosstanken var alltför bekant – de två fjäderfäna hade följt efter henne sedan hon först satte sin fot i Östervik. Frågorna hopade sig – de var löjeväckande till utseendet, men kunde sin sak: de visste att hon varit i Borgmästarhuset och tittat i de gamla tullrullorna, de visste att hon pratat med kapten Prång på hamnsjappet och de visste alldeles för mycket om hennes uppdrag. ”Det är ni som sticker era näbbar där de inte hör hemma” sa Bettina med en så hotfull stämma hon kunde åstadkomma. Fågelkumpanerna blev inte rädda, men såg för ett ögonblick förvånade ut, och då passade Bettina på. Hudsäckarna på hennes rygg och överarmar drogs samman och ett moln av vedervärdigt stinkande utsöndringar spred sig på bryggan. Skarven och måsen reducera- des snabbt till hostande och hulkande vrak, och Bettina hoppade med ett plums ned i det mörka vattnet mellan de tätt ankrade fiskebåtarna.
Östervik är ett samhälle längs Pyris östkust. Staden är den av Pyrisamfundets hamnar som ligger närmast Gotland, var- för den har blivit centrum för den Pyrisk-gutniska handeln. Bara de rikaste handelshusen, som kan påräkna flotteskort, vågar ta vägen från Visby genom Musközonens farvatten och in till Hindenburg. Handeln, som till en början skedde i mycket begränsad utsträckning och präglad av stor misstänksamhet, har under ledning av den pragmatiske borgmästaren Valter Zeno utvecklats betydligt och Östervik växer snabbt. Valter Zeno är en muterad gråsäl och det är allmänt känt att mutanter med ögonen på skaft, goda idéer och stor arbetsvilja alltid är välkomna i Östervik – det är inte för inte som termen ”Mutanternas Nordholmia” börjat spridas över Pyri, något som naturligtvis åsyftar möjligheterna att med entreprenör- sanda och ett visst mått av hänsynslöshet göra sig namn och pengar i Östervik.
Alldeles nyligen har Valter Zeno tvingats se sin makt kring- skuren av den nyanlände kejserlige tullinspektorn Albert Vigg. Schöld har tilldelats långtgående befogenheter för att rensa upp i den omfattande smugglarverksamhet som har sitt centrum i Östervik. Zeno tycker sig dock märka att även helt legitima muterade handelsmän trakasseras av inspektorn, något som på sikt kan hota den handelsdrivna avspänningen mellan gotlänningar och Östervikare. Även Zenos gode vän, den gutniske ambassadören Toore Welling, är oroad, och försöker så diskret han kan underminera den övernitiske Albert Viggs tullorganisation.
Transport- och kommunikationscentra
Att resa längre sträckor är i Mutantskandinavien förknippat med stora mått av strapats och svårighet, och det är inte heller enkelt att kommunicera och sprida nyheter och information över längre avstånd. På den mer isolerade landsbygden blir där- för postkontor, heliografstationer, dilligensstopp och liknande inrättningar naturliga samlingspunkter. Till dessa kommunikationsknutpunkter kommer folk från hela bygden, oavsett om de har brev eller meddelanden att hämta upp eller ej, för det är på postkontoret man kan få sig allt det färskaste skvallret från när och fjärran till livs.
Längs den så kallade triangelrutten, den väg- och vattensträckning som förbinder Pyris tre största städer Hindenburg, Pirit och Nordholmia, är samfundets kommunikationsnätverk som mest utvecklat. Där är det vanligt att postkontoret, dilligensstationen och heliograftornet står att finna i en och samma byggnad eller komplex av byggnader – allt enligt de nya kejserliga idéerna om effektiv organisering. Sådana centrum för samfundets nyhetsflöde blir allt viktigare och på fler och fler ställen börjar små byar och samhällen växa upp kring dessa kommunikationskontor. Entreprenörer av alla slag ser sin möjlighet att erbjuda tjänster för resenärer eller på något sätt dra nytta av den goda tillgången på information.
Just post- och kommunikationsväsendet är en del av den kejserliga maktapparaten inom vilken mutanter har en chans att stiga i graderna. De kejserliga kommissionärerna ser det som både en stor nytta och som ett viktigt tecken på civilisation att post- och heliografnätet är fullt utbyggt och har god täckning. Och vill man verkligen kunna nå även det mest avlägsna hörn av samfundet med kejserliga proklamationer och edikt, kan man inte vara för kinkig med att anställa mutanter – som oftast är de enda som vill ta upp det ofta krävande och ensamma postiljonsyrket på landsbygden. Den framsynte postmästaren Ismail Skarp har dessutom visat ett intresse för att anställa speciellt begåvade mutanter som postiljoner på vissa besvärliga leverans- sträckor, så det senaste året har många mutanter med vingar, abnormt långa ben, sprinterförmåga och dylikt setts ikläda sig den kejserliga uniformen.
Postiljon är en typisk syssla för rp från denna bakgrundsmiljö. Men även Kunskapare, Kollektörer och Prisjägare vet vikten av aktuell information och kan därför ses hålla till kring poststationer och heliograftorn.
Exemplet Bjällerberga Station
På sträckan mellan Pirit och Östervik ligger det lilla, nyuppvuxna samhället Bjällerberga Station. Platsen började som ett vattenhål för dilligenslinjen mellan de två städerna, där kuskarna kunde genomföra enklare reparationer och byta sina trötta drag- fålar mot nya utvilade. Konrad Kräpp, en mutant och kusk som tvingats dra sig tillbaka på grund av ett fall av kronisk zonröta, sattes av dilligensbolaget att sköta den lilla stationen. Konrad lät sig inte saktas ned nämnvärt av zonrötan, och startade ett litet värdshus och en diversehandel vid stationen. Eftersom det var den enda naturliga samlingspunkten i området blev stationen snabbt ett populärt resmål för lokala bönder som inte hade tid eller möjlighet att resa ända till Pirit för att köpa verktyg och liknande utrustning. När så dilligensbolaget fick det kejserliga postkontraktet föll det sig naturligt att öppna ett mindre postkontor vid Bjällerberga station, och naturligtvis utsågs Konrad att sköta ruljangsen. När regionskommissionen meddelade att man tänkte bygga ut heliografnätet med en linje mellan Pirit och Östervik kommenderade Kräpp ut den tjänstvilliga lokalbefolkningen att medelst spadar och skottkärror anlägga en konstgjord liten kulle nära stationen. Och nu bygger kommissionens knegare ett heliograftorn på den praktiskt belägna jordhögen. Runt området vandrar Konrad Kräpp hostandes och väsandes, medan han blir allt rikare och Bjällerberga station allt större.
Zonen
Zonens storvulna majestät och hypnotiska charm får vissa mutanter att stanna upp i sina liv, lägga det gamla åt sidan och resa till detta skymningsland för att stanna där. Människorna kom- mer ur enklaverna, de muterade djuren viskar om sitt ursprung i Eden. De muterade människorna kommer från zonen. Enligt vissa mutantromantiker är det rentav varje mänsklig mutants plikt att någon gång i livet vallfärda till zonen för att bejaka farorna och lyssna till forntidens viskningar. Zonen lyckas därför charma ett fåtal mutanter, vilka trots hälsoriskerna och hotfullheten bosätter sig där. Dessa särlingar ser det gärna själva som att de har tumme med zonen och bravt vilar i dess hjärta. Men verkligheten är att den som gör zonen till sin boplats helt enkelt måste leva i zonernas utkanter och randområden. Zonkärnorna är vanligen alldeles för farliga även för den mest förhärdade och zonromantiske mutant.
Zonutkanternas ödemarker lockar gärna till sig individer som av någon anledning avvisats från civilisationen och sedan hörsammat zonens lockrop. Ensamma kufar, eremiter och kvarglömda expeditionsmedlemmar lever ett kringflackande liv där anledningen till ankomsten inte kan utläsas i de orediga spår de efterlämnar. Zonsärlingen är ofta begåvad med mutationer som gör att han eller hon kan tåla eller till och med leva av de orena dunster, den lortiga luft och den förorenade mark som utmärker zonlandskapet. Livet i zonen är ofta kort och hårt – trots att mutanten kanske tål både gifter och zonröta gör få växter och djur det. Ena dagen kan mutanten festa på en läcker förhistorisk konserv och en annan dag tvingas äta från en självdöd Bauta Rafid som legat och mognat i solen. Och om inte monstren bli mutantens föda, inträffar förr eller senare det omvända.
Att bedriva en affärsverksamhet i zonen är sällan något att ens tänka på – de få ställen som går att vistas på har en alltför dålig genomströmning av kunder. Det finns naturligtvis undantag som bekräftar regeln; Svisko Feltman, en gravt muterad människa, drev en liten blygsam handelsbod i Musközonens norra utkant under ett par år. Stundtals stod där att finna fantastiska fynd till hutlöst låga priser jämfört med de på Hindenburgs Bazar. Problemet var att Svisko endast accepterade rent sötvatten som betalning. Sviskos handelsbod står idag tom och öde och Svisko lär inte ha blivit rik på affären. Andra zonsärlingar drygar ut sin kassa genom att agera vägvisare, eller genom att utkräva tull och passageavgifter av förbipasserande.
Livet i zonen är kargt och oförlåtande, och ofta kan mutanter tjäna på att sluta sig samman i större grupper. Dessa sammanslutningar kallas av människan lite oförsiktigt och generaliserande för stammar eller klaner, men det är inte alltid det rör sig om särskilt socialt avancerade grupperingar. Grupperna har ofta en stark ledare eller en stark idétradition som håller dem samman. Gruppen gick någon gång för länge sedan ihop för att klara av en krävande uppgift, och har hållit ihop sedan dess. Samarbete är den bästa formeln för överlevnad – så länge det fungerar. Zonstammarna är kända av de flesta pyrier som blod- törstiga mutanter med underliga seder och bruk, och faktum är att zonens grupper och gäng ofta lever upp till de hemska historier som berättas. Zonens fasor å ena sidan och dess förföriska tisslande och tasslande å den andra, parat med frånvaron av kontakt med övrig civilisation, gör att stammedlemmarnas beteende och traditioner ofta ter sig helt oförståeliga för en utomstående.
Kulturen i Zonen, eller skymningslandet som vissa väljer att kalla det, står i bjärt kontrast mot Hindenburgs gryningsanda. I zonen finns inget utrymme för det nyansrika sociala spel man påträffar i stadsmiljö. Zonens invånare gör inte lika tydlig skillnad på olika klasser och samhällsgrupper. I de flesta större sam- manslutningar återfinns både imm, md, mm och till och med enstaka psi eller rbt. Zonen och de monster som lever där utgör en sådan fara att ytterligare skäl till konflikter inte behöver uppfinnas. Men på grund av zonens natur som både extremt farofylld och källa till potentiella rikedomar finns det ändå vissa stereotyper om andra klasser och grupper som zoninvånarna håller sig med. Robotar ses i allmänhet som mycket oförutsägbara och opålitliga på grund av deras varierande grad av far- lighet – terrorrobotar är en påtaglig del av zonvardagen. Alla vet att det finns lika många ofarliga robotar som farliga, proble- met är att det är svårt att avgöra innan man kommit för nära. Människor betraktas av många zonmutanter som en samling giriga plundrare som för det mesta har för avsikt att roffa åt sig zonens gåvor till vilket pris som helst. På ett liknande sätt be-traktas kunskapare, upptäcksresande och andra förståsigpåare – de dyker upp titt som tätt men behandlas med stor skepsis, då ingen av dessa grupper egentligen hör zonens lockrop eller kan urskilja den för zonsärlingens löftesrika, rötmättade glans i soluppgångens ljus.
Oavsett om mutantföräldrarna är resistenta mot zongifter och liknande obehag så föds det sällan friska barn i zonen. De familjekonstellationer som existerar är till största delen ensamma föräldrar som tvingas fostra adopterade hittebarn eller egna barn i zonens bistra verklighet. Väljer man zonen som bakgrundsmiljö som muterad människa är det troligast att man är uppvuxen hos antingen en zonsärling eller i någon av de mer utåtriktade zonklanerna. Rollpersonen har alltid åtminstone några mutationer som gör att han eller hon kan över-leva lättare i zonen – de olika formerna av Regenerera och Re-sistens är vanliga, liksom Hibernering, Klimatanpassning och Fotosyntes. Zonsärlingarna kan lämpligen vara Ensamvargar, medan många av zonstammarna hålls samman av mutationen Flockvarelse. Anledningar att ge sig ut på äventyr kan vara att man tröttnat på zonens stinkande asköknar och radiakskadade vatten och vill se mer hälsosamma landskap. Andra zonfanatiker kan ha som mål att besöka nya zoner i jakt på insikt och upplysning. Väljer man att komma från en av zonstammarna har rollpersonen troligen stora problem att förstå världen ochkulturen utanför zonen – något som kan vara lika svårspelat som roligt.
De vanligaste muterade djuren i zonen är inte helt oväntat olika former av motståndskraftiga all- och asätare. Fåglar som måsar, duvor, kråkor och korpar är typiska zoninvånare och i Musközonen finns dessutom en större stam av mute- rade skarvar. Andra vanliga djur är råttor, möss, rävar och enstaka hundar och katter. Inga mutationer är för grova i zonen – där finns alltid förunderliga uppenbarelser som får mutantens lyte att framstå som normalt eller till och med diskret, vilket lett till att mutanter med grava lyten och häpnadsväckande fula mutationer och missbildningar sökt sin tillflykt till zonen.
Typiska sysselsättningar för zonmutanter är Vagabond och Rövare – bland de som använder zonen som bas men som ändå inte riktigt kan räknas som permanenta zoninvånare hör Smugglare, Pirater, Upptäcksresande, Kunskapare, Skrotletareliksom vissa Handelsmän.
Exemplet Azurblå Teleskop
En av de mer omtalade zonstammarna i Mozonen kallas Azurblå Teleskop. Stammen består av en brokig skara mutanter – både människor och djur – som vandrar runt i zonkanterna på blåmålade teleskopstyltor, hoppstyltor och fjäderskor. Medlemmar som nuddar marken bryter mot stammens allvarligaste tabu, och får omedelbart bege sig upp på en hög höjd för att svälta sig och be marken om ursäkt. Upphovet till styltgången är oklart, men antas ha med stammens ursprungliga levnadsplats att göra: de förrädiskt grunda men åhlstimstäta saltsjöarna som ligger som ett pärlband genom Mozonens hjärta, i nord-sydlig riktning. Idag rör sig stammen genom hela zonområdet. Under perioder när härskartromberna härjar extra flitig är det inte ovanligt att medlemmarna påträffas längs Mozonens utkanter, under ledning av balansvirtousen Ivona Youar.
Hos skrotletare, zonfarare och handlare kan man kan vid sällsynta tillfällen träffa på exemplar av stammens styltor: märkliga tingestar av gummiklädda stålstänger, utfällbara ben i metall, plastics och keramer, vissa av dem med vajersystem och de mest avancerade med energipaketsdrivna servon. Några sägs också drivas av etanolmotorer. Tyvärr saknas instruktionsböcker för dessa avancerade uppfinningar och styltmanövreringens konst är en hemlighet Azurblå Teleskop ogärna delar med sig av.
