Mutantens Vardag
Livsfilosofier
Hur hanterar egentligen de muterade sin underordnade position i Österhavets riken? I generaliseranade syfte kan man säga att det finns tre sätt att leva med sin ställning som mutant i samhället – som Knegare, Uppåtsträvare eller Rebell. Observera att dessa termer inte har någonting att göra med vilket faktiskt yrke man har. De betecknar istället grundläggande livssyner, eller livsfilosofier om man så vill. Vid skapandet av en rp kan det vara intressant att fundera över vilken av dessa grupper denne tillhör, eftersom det kan ge inspiration till hur personen reagerar på olika företeelser i spelvärlden. Det är absolut inte nödvändigt att knöla ned varje rp i något av dessa tre fack. Grupperingarna är de vanligaste sätt som mm eller md ser på sig själv, sina likar och sin plats i samhället.
Knegare
Knegarna struntar mer eller mindre i ideologiska bryderier. De koncentrerar sig på att klara brödfödan och accepterar i allt väsentligt den rådande samhällsordningen. Om de överhuvudtaget tänker på förhållandet mellan människor och mutanter menar de att rikena kring Österhavet är människans riken, och säger sig vara tacksamma att också mutanter tillåts möjligheten att leva bakom de trygga murarna och i den skyddande gemenskapen. Hade de levt kvar i vildmarken hade de med all sannolikhet haft det bra mycket sämre än de har det nu. De skall dock sägas att en person med en knegarfilosofi naturligt- vis inte behöver vara korkad eller benägen att acceptera vilken förnedring som helst.
Många knegare är väldigt uppfinningsrika när det gäller att hitta nischer där just deras unika gåvor kan ge dem möjlighet att förtjäna sitt uppehälle. Tidigare sysselsättningar där knegarmentaliteten är utbredd är till exempel Arbetare, Bönder, Sjömän, Soldater och enklare Hantverkare, eller Handelsmän i form av kringvandrande nasare. Men även lyckosammare mutanter med mer välsedda jobb, som exempelvis Administratörer eller Postiljoner, kan ibland skriva under på Knegarens motto ”Var tacksam!”.
Uppåtsträvare
Genom att hänvisa till muterade storheter som Chefsexploratorn Manfred Lund och Grevinnan Aurora Biörnstierna framhåller ofta människan att det mutantförtryck som vissa påstår existerar är ett påhitt av avundsjuka oduglingar. I stället hävdar de att samhället fördelar positioner och rikedomar beroende på individuella kriterier, som begåvning, ödmjukhet och flit. Detta har Uppåtsträvarna tagit till sig: ”Det går att lyckas, bara man vill och vågar!” En Uppåtsträvare tycker inte nödvändigtvis att alla muterade förtjänar mer rättigheter och bättre behandling av samhället – bara de som är dugliga och begåvade, som de själva. Uppåtsträvarna bildar ofta sammanslutningar tillsammans med likasinnade för att lättare få gehör för sina åsikter och för att gemensamt kunna knuffa den tröga samhällskroppen åt önskat håll. De är dock sällan intresserade av någon genomgripande samhällsförändring, utan tycker i stället att det mesta är bra som det är. Bara man ökar utrymmet i de priviligierades salar något, vill säga, så att Uppåtsträvarna också får plats.
De som skriver under på denna filosofi har ofta mer prestigefyllda yrken, som Administratörer, Lagvrängare, Handelsmän, skickliga Hantverkare, Kunskapare, Läkare, Poliser, Underhållare eller Upptäcksresande. Peckwickklubben är ett typiskt exempel på en sammanslutning av Uppåtsträvande mutanter.
Rebell
Till sist har vi Rebellerna, samlingsnamnet på alla de som av någon anledning inte ställer upp på den underordning de muterade tvingas in i. Det innefattar både de som har insikt nog att förstå att det kvittar hur hårt de arbetar – de kommer aldrig att accepteras som jämlikar ändå – såväl som de som helt enkelt inte klarar av att följa samhällets osynliga och outsagda lagar. Den senare gruppen består till stor del av de som har så groteska och svårdolda mutationer att omgivningen betraktar dem med oro eller rentav hat. Men inom Rebellernas skara finns det många olika förhållningssätt – en del hanterar sitt utanförskap genom att bli Agitatorer eller Kunskapare, för att genom aktivism eller kunskapsspridande bekämpa det förtryck de ser och upplever. Andra ställer sig helt enkelt utanför samhället som kriminella. I denna andra grupp finns Tjuvar, Lurendrejare, missnöjda Arbetare, Prisjägare, Privatsnokar, Fixare, Smugglare och andra på samhällets skuggsida. Åter andra, som exempelvis Vagabonden, väljer att helt lämna den civilisation de ändå inte känner sig inkluderade i.
Människor och djur
Människor, robotar och psimutanter tenderar att dra alla mutanter över en kam, oavsett om de är mm eller md. Det finns exempel där människor inte kunnat skilja på muterade djur och långhåriga mänskliga mutanter. Det fördomsfulla synsätt enligt vilket mutanter betraktas som degenererat löskerfolk – som lata, orena, dumma och potentiellt farliga – röjs inte bara i individers trångsynthet utan också i hela samhällets organisering. Lagtexter, domstolväsende och administration uppvisar ofta en häpnadsväckande oförmåga att göra skillnad på mutant och mutant.
Frågar man mutanterna själva är skillnaderna mellan djur och människomutanter stora. Under den uppenbara, ytliga skillnaden döljer sig olikheter i självförståelse, livssyner och vanor. Då det dessutom är så att mm och md betraktas och behandlas på olika sätt av den mänskliga eliten, trots de senares benägenhet att formellt klumpa ihop mutanter till en flock, finns det en god anledning att stanna upp en stund vid dessa grupperingar.
Den mänskliga mutanten – lurifax och missfoster
Muterade människor skiljer sig avsevärt från imm, inte bara till sättet att föra sig och tala utan också rent utseendemässigt. Även för en mutant utan synliga mutationer kan det vara omöjligt att dölja sin härkomst. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad som gör en mutant till en mutant – ibland är det proportionerna eller kroppshållningen, ibland färgen på huden eller håret, eller i andra fall lukten. De flesta mutanter har förutom sina mutationer någon form av lyte som gör denne mer eller mindre urskiljbar från imm, men i vissa sällsynta fall kan en mm tas för en imm. Detta kräver dock inte bara att mutanten lär sig dölja sina mutationer och mutantlika utseendedelaljer, utan också att denne lägger sig till med människans alla riksfurstliga later och beteendemönster. En sådan charad kan öppna portar och skapar möjligheter som få mutanter ens kan drömma om. Baksidan är inte bara de digra straff som utdelas om mutanten avslöjas, utan också det dåliga rykte dylikt beteende ger utövaren bland både medmutanter och högdjur.
Tron att det skulle kunna finnas hemliga mutanter i samhällets övre skikt delas av både mutanter och människor. De mänskliga mutanterna, eller oäktingarna som de i vissa sammanhang kallas, hålls ständigt på armlängds avstånd. Detta dels för att de är och förblir människans mörka, muterade spegelbild, och dels för att de ibland kliver genom spegeln för att sova mellan härskarnas lakan. Människans paranoida inställning till eventuella mutantinfiltratörer i de fina salongerna har genom historien lett till frekventa trakasserier av muterade människor. Från och till har aristokratin försök skydda sig mot oäktingar med hjälp av lagar. Under Pyrisamfundets tidiga år förvägrades exempelvis de muterade människornas barn rätten att stanna kvar med sina föräldrar till vuxen ålder – den hårdföre och mutanthatande kejsar Ludviggs regim skilde helt sonika barnen från sina föräldrar när de nått tonårsåldern och satte dem i arbetslag. Kejsar Ludvigg blev inte särskilt långvarig på tronen, men liknande ingrepp i mutanternas familjer förekommer fortfarande på sina ställen, motiverat av mutantens fallenhet för otukt och inavel. Exempelvis finns en lag som säger att muterade människor inte får bilda föreningar eller sällskap tillsammans, en annan att muterade människor inte får vara ordförande eller motsvarande för en organisation. Dessa lagar speglar aristokratins rädsla för den muterade människans politiska strävanden, men uppföljs sällan då de ger stort utrymme för tolkning. De gånger de åberopas, anförs de oftast i efterhand sedan militär eller ordningsmakt sprängt någon sammanslutning som uppträtt samfundsfientligt.
Den misstro och avoghet de muterade människorna dagligen ställs inför gör att de så ofta som möjligt väljer att umgås med de sina. Medan de muterade djuren tenderar att inbördes kategorisera sig enligt vad de kallar släkten och ätter är det i stället likheter i mutationer som bildar grunden för olika grupperingar bland muterade människor. De med flerdubbla kroppsdelar ser sig som mer närstående en annan mutant med extra extermiteter, än en mutant som kameleontskinn eller en krypare. De sällskap som vuxit upp utifrån detta kallas allmänt för begåvningskotterier och består av mutanter med samma mutationer. Begåvningskotterierna fyller inte bara funktionen som socialt skyddsnät och som en arena för social samvaro, utan utgör även en slags skola där mutanterna delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper för att lära sig utnyttja respektive förmåga på bästa sätt. De äldsta begåvningskotterierna har givit upphov till vad som i folkmun kallas mutationsmästare, gamla och erfarna mutanter vilka lärt sig göra saker med sina mutationer som medelmutanten inte klarar av. Dessa mästare kan sällan visa sin skicklighet öppet och lär bara ut sitt vetande om den prospektive lärjungen blivit rekommenderad från pålitligt håll. I trakterna kring Karle sägs till exempel den kloförsedde mästaren Sodim Krabaat husera och i Askerdal lever den gröne mutanten Miso Harpman, vilken genom år av träning lyckats slipa sin fotosyntes så att han behöver minimalt med vatten och endast tre timmar sol i veckan.
Det spirande budskap om stolthet som sprids av mutationsmästare och begåvningskotterier är en relativt ny företeelse i Pyrisamfundet. De som starkt hävdar solidaritet baserad på mutationer använder slagord som ”Mutationen i centrum!” eller ”Var stolt för ditt lyte!”. Men dessa agitatorer finner det ofta svårt att ändra på invanda mönster, och det är inte lätt att övertyga en pensionerad kejserlig administratör och en småtjyv och förfalskare att de skall leva tillsammans bara för att de båda råkar ha grön hy. Än så länge saknar de mänskliga mutanterna den typ av nära sammanhållning man kan finna i grupper av muterade djur. Men trots allt finns där gemensamma erfarenheter av att vara undertryckta och av omvärldens fördomar, varför den gryende gruppkänslan bland de mänskliga mutanterna långsamt men säkert växer sig starkare.
Exemplet Rex Dubilo och hans lärjungar
Rex Dubilo är en mänsklig mutant begåvad med en segmenterad, reptillik svans. Under största delen av sitt liv försörjde sig Rex som arbetare på diverse byggen, där hans extra extremitet kom väl till pass. Men trots att Rex var den mest effektive arbetaren, befordrades han aldrig till förman – den posten gick av någon anledning alltid till någon som inte hade svans, ja rentav någon som inte hade några mutationer alls. När Rex för trettonde gången i rad nekades ett förmannaskap, och dessutom av den nye förmannen tvingades betala ersättning för fem spannar målarfärg som förmannen själv vält ut men skyllt på Rex viftande svans – då var det något som brast inom honom. Utan ett ord vände han på klacken och lämnade bygget.
Rex drog till skogs och stannade där i sex månader, under vilka han hela tiden tränade på att snärta med sin svans och använda den för diverse akrobatiska manövrar. När halvåret passerat hade han uppnått en svårefterliknelig precision och manipuleringsförmåga, och begav sig tillbaka till civilisationen. Han letade upp sin före detta förman och inför alla arbetarna på det nya bygget förnedrade Rex förmannen genom att plagg efter plagg snärta av den arrogante chefen kläderna. Efter denna uppvisning drog han åter till skogs.
Ryktet om hans förmåga spreds dock via ett par artiklar i Polisgazetten, och snart började ivriga lärjungar dyka upp utanför Rex lilla skogshydda. Rex har tagit sitt ansvar som lärare och fadersgestalt eftersom han vill att ingen ung mutant skall behöva skämmas för, och lida orättvisor på grund av, sin svans.
Det muterade djuret – entreprenör och tjänare
Medan mm tas för att vara degenererade människor, betraktas md som förädlade djur. Människan har alltid behandlat de muterade djuren som en kuriositet. Djuren utgör inte ett hot på samma sätt som de muterade människorna – ett muterat djur kommer nämligen aldrig att kunna utge sig för att vara människa. Djuren har sedan långt innan katastrofen varit människans tjänare, och det gäller i viss utsträckning även i mutantskandinaviens riken. Dock har vissa djurmutanter tilldelats höga poster inom respektive rikes administration och militärmakt, enligt vad som påstås beroende på sin fallenhet och kunskapliga specialitet. Många rebelliska mutanter menar dock att dessa upphöjda djurmutanter har fått sina positioner av aristokratin i ett försök att dölja det förtryck som människorna utövar över andra samhällsmedborgare. Beska kommentarer som höjts från agitatorer och samhällskritiker hävdar att dessa muterade djur tillåts leka människor i en miniatyrvärld där det är de senare som sätter reglerna.
Det är onekligen så att de muterade djuren oftare ses i de övre samhällsskikten än mm, och att de flesta framgångsrika muterade borgare är md snarare än mm. Dock tycks det som att också md förr eller senare slår sin skalleknopp i glastaket och erfar hur möjligheterna för avancemang är begränsade. De muterade djur som tillåts avancera måste dessutom uppfylla vissa kriterier. En djurmutant med för stort lyte och grova mutationer möter ett långt större motstånd från både människor och från den egna gruppen. Den kanske viktigaste skillnaden mellan md och mm är att uppåtsträvande md ofta kan skämmas för sina mutationer, medan mm alltså betraktar sina mutationer med stolthet. Begrepp som ”högdjur” och ”rena familjer” kommer sig av att vissa md hävdar att de inte ’lider av’ några mutationer alls – de är blott en mer civiliserad och naturligt utvecklad form av sina förfäder bland dumdjuren. Sådana tankegångar bland muterade djur har ett visst stöd från människan, något som gör att förespråkare för dessa åsikter kan möta mindre socialt mot- stånd än övriga djurmutanter. md som på detta sätt offentligt försöker släta över sin lågstående mutantstatus ådrar sig däremot negativ uppmärksamhet andra mutanter, inte minst från Lejonorden. Muterade djur ser på högdjuren med om möjligt ännu mer förakt än vad mm känner för sina ”oäktingar” – högdjurens pretentioner att vara på jämställd fot med människan ses som extra löjlig eftersom muterade djur inte ens kan hävda ett avlägset släktskap med de härskande aristokraterna.
Muterade djur tenderar att leva med, eller söka sig till, an- dra djur av samma släkte – hundar lever med hundar, igelkottar med igelkottar och gråsparvar med gråsparvar. De flesta är lojala mot sin ätt (ex. schäfer, bulldog, labrador) i första hand, sitt släkte i andra hand, muterade djur i allmänhet i tredje hand och slutligen andra mutanter. En enskild djurätt kan vara väldigt fåtalig, ibland kanske det inte finns mer än ett par individer inom ett rikes gränser. Det finns exempelvis endast två jakar i Nordholmia, och de är syskon. Inom släktet är urvalet oftast aningen större – myskoxen Kradus är så gott som ensam i Hindenburg, men har ändå mer gemensamt med ko-madamen Ofelia Rhååm än med en muterad taxtik. Sammalunda ses pirits manufakturgrisar oftare umgås med sörlandets vildsvin än med vargar och rävar.
Djurens mer homogena grupperingar innebär problem för individer som avviker. I de muterade djurens fall beror utstötningen dock inte på deformerade kroppar och rustika mutationer utan snarare på att man saknar de mutationer som förknippas med den specifika djurgruppen. En liten älg, en sävlig katt eller en skogsmus med Stor, Robust och Stryktålig, löper alla risk att ses som onormala och därmed stötas ut från gemenskapen. md med sådana avvikelser har inte mycket att hämta från sina medmutanter. Dessa utstötta djur kan ibland gå så långt att de förnekar sitt djurmutantskap, rakar sig och kapar sina horn, som en protest mot sina konservativa ättevänner. De utstötta djuren söker sig därför ibland hellre till de muterade människornas svaga gemenskap.
När det gäller förhållningssätt gentemot sina förtryckta mutantfränder i stort anser många djur faktiskt att de är aningenbättre än de muterade människorna. Hur kommer det sig annars att det går så bra för affärsinnehavare som Eufild Piaff eller ädlingar som Aurora Björstierna? Mänskliga mutanter lyser med sin frånvaro på samhällets högre poster, menar de malligare djuren. Den muterade människan är halvdan, mittemellan och ingenting. De är svårdefinierade och därför svårplacerade – till och med ännu mer utstötta än md. Men när konflikter bryter ut och imm och deras hejdukar talar sitt bryska maktspråk kastas oftast olikheterna åt sidan och mutanterna går arm i arm mot förtryck och despotism.
De vanligaste djurensläktena i Pyrisamfundet är de djur som sägs ha stått människan nära innan katastrofen – hundar, katter, grisar, hästar, får, getter samt marsvin och andra små gnagare. Djur som i sitt urtillstånd sägs ha varit flock- eller familjevarelser – vargar, älgar, renar, björnar, råttor, lämlar och olika fågelarter – är också vanligt förekommande och verkar ha haft lättare att anpassa sig till Pyrisamfundets sociala ordning än sina mer exotiska kusiner. Ensamlevande och mer exotiska djur finner man mest i ödemarken där en population med muterade djur kan ströva över stora landområden och livnära sig som jägare och samlare.
Ibland dyker det i hamnstäderna upp underliga existenser från långt borta vars släkte eller ätt ingen kan avgöra. Dessa vilsna själar slår sig ibland ned längs kusten men oftast reser de vidare. Med största sannolikhet har de drabbats av vad som kallas den stora fäträngtan. Fäträngtan är det beteende som ett muterat djur uppvisar då han eller hon tröttnat på zonresor, enklavrensning och våldsamma äventyr och börjar längta efter en partner att dela sitt liv med. Är djuret sällsynt och befinner sig långt ifrån sin ursprungliga stam kan sökandet och längtan slita själsliga hål i det arma djuret.
Exemplet Krupniks gruva
Bland de mer uppmärksammade entreprenörsprojekten i Nordholmias närhet är Krupniks gruva. Simeon Krupnik är en muterad fladdermus med ett förflutet som kunskapare och privatlärare i Karle. Simeon längtade efter att sträva uppåt i samhället,men insåg snabbt att småstaden Karle var för liten för hans storslagna ambitioner. Han rekryterade istället ett antal andra skogs- och stadslevande fladdermöss och drog till lycksökarstaden Nordholmia. Efter ett år av umbäranden och misslyckade försök kunde han och hans grupp till slut muta in en gruvfyndighet, och då visade sig snabbt nyttan av de förmågor Krupnik och hans fladdermusgrupp besatt. Tack vare sina vingar och sina sonarförmågor kunde de spara in på dyr och opraktisk belysning samt utrymmeskrävande personhissar nere i gruvan, vilket gjorde deras arbete oerhört effektivt. Simeon Krupnik är nu hälsosamt rik och en oomtvistad ledare för det lilla samhället Nattblacka, som växt upp i och kring den lilla koppargruvan. Fladdermöss från hela Pyri kommer till Nattblacka för att arbeta och leva tillsammans med andra av sitt släkte, och Krupnik välkomnar dem med öppna vingar.
Öppenheten sträcker sig dock bara till de som kan uppfylla en roll i Simeons välstrukturerade gruvarbetartillvaro. Fladdermöss som av någon anledning fötts utan fungerade vingar eller sonar motas bryskt bort från bygemenskapen. Detta gäller även barn till de som redan lever i gruvgemenskapen. Men för de som passar Simeon Krupniks mallar för hur en riktig fladdermus skall se ut och bete sig finns både respekt, resurser och samhörighet att hämta i Nattblacka.
Att spela muterad
Bettina stod i skogsdungen bakom torpet och tittade på det arbe- tande paret genom sin tubkikare. Efter en strapatsfylld resa med handelsfartyget Otilde III från Östervik med destination Hindenbrg hade Bettina lämnat skutan utanför Örebåga. Och nu, fem dagar efter att hon landstigit var hon framme vid sitt mål. Den snabba båtresan hade givit önskvärt resultat: hon hade garanterat kommit till Bjästa före Zip Flaxton och hans gäng. Bettina begrundade vad hon sett genom kikaren. Den fyrarmade kvinnan måste vara Lise, och den storväxte mannen… Under sitt sökande hade Bettina gradvis bildat sig en uppfattning om hur Blinky Palermo borde se ut, och mannen motsvarade inte riktigt hennes förväntningar. Men ärren på hans rygg, tydligt synliga där han med bar överkropp arbetade på åkern, avslöjade honom som den sedan femton år försvunne smugglarkaptenen Blinky Palermo. Eller Jonse, som han tydligen kallade sig nu.
Trots att det finns exempel på muterade personer som lyckats skaffa sig privilegier och rikedomar kvarstår faktum: en överväldigande majoritet av mutanterna i Österhavets riken måste stå ut med fördomar och styvmoderlig behandling nästan jämt. Den kanske främsta sociala begränsningen för de muterade är att de så hårt förknippas med just sin muterade natur. För mm innebär det till exempel att deras arbetsmöjligheter till stor del styrs mutationer – en Stor mutant blir hamnknegare, en mutant med Klor blir en slagskämpe och en mutant med Sugkoppar kan försörja sig som fönsterputsare.
Även de muterade djuren åtföljs av en mängd föreställningar om hur de skall agera och leva sina liv. En muterad hund hamnar lätt i sällskap med andra hundar, även om hunden ifråga egentligen har mer gemensamt med ett gäng bodybombingfans som råkar vara råttor. Om ett får och en varg umgås kan det vara utmanande för omvärlden. Både fårets och vargens vänner kan börja betrakta sina respektive ättefränder som svikare eller excentriker. En del muterade katter är väldigt noga med sin renlighet, jagar själva och tycker det är roligt att leka med sina byten, samt spinner när de ligger och latar sig i solen. Men lika många andra muterade katter ser sådant beteende som ociviliserat och svårbegripligt, och föredrar att istället roa sig med ett parti Kejsare eller en filosofisk debatt.
Bland muterade människor finns det en benägenhet att personer med samma eller liknande uppsättningar mutationer samlas i bosättningar eller samhällen. Detta är inte lika vanligt som att md av samma släkte lever tillsammans, men skälen är delvis desamma – om man lever tillsammans med individer som har liknande mutationer, kan man åtminstone inte bli utstött på grund av sin mutation. Man har helt enkelt andra att identifiera sig med, eftersom personer med liknande mutationer har liknande erfarenheter av hur dessa mutationer påverkar deras vardagsliv.
När man skapar en muterad rollperson är det tacksamt att utgå från stereotyper – det är inget direkt fel på att göra så eftersom stereotyperna ger en viss vägledning till hur Mutant- världen fungerar. Ibland kan det dock vara roligt att helt eller delvis försöka gå utanför stereotyperna och hitta på något unikt och speciellt med sin rp, något som går utanför de gängse föreställningarna om hur en mutant skall vara. Man kan fundera över hur en fladdermus som föds med förkrympta och oanvändbara vingar kommer att passa in bland andra fladdermöss, eller skapa en fredlig mutant med Naturliga vapen, Eldkastare och Pansar som helst av allt vill bli poet. Det som beskrivs i denna bok är i mångt och mycket generaliseringar, en över- gripande redogörelse för hur det normalt ligger till i Pyrisamfundet med omnejd. Men från alla regler finns det undantag, och det kan vara en inspiration när man skapar sin karaktär.
Kradus! Kradus! Kradus! – Arenapublikens skallande, taktfasta skrik gav den håriga myskoxskämpen ny kraft. Han hade fastnat i Zubor Förgörarens gruvliga Knyckelgrepp och känt två revben brytas och ett nytt stort blåmärke blomma upp över vänster skulderblad. Blod sipprade ut mellan hans sammmanbitna tänder – Zubor hade fått in två bra rundpallar i början av matchen. Hade Kradus inte blivit groggy så snabbt hade han aldrig gått på den råe människomutantens simpla kroppsfint. Kradus koncentrerade sig, spände sina enorma muskler och kände Förgörarens grepp lossna lite för ett ögonblick. Ett ögonblick var allt Kradus behövde. Den lilla rörelsefrihet han hade skaffat sig räckte för att han skulle kunna snärta sitt huvud och sina horn bakåt. Han hörde som på avstånd Zubors smärtfyllda tjut när hornet borrade sig in strax under bodybombarens nyckelben, och det disciplinerade Knyckelgreppet upplöstes. Kradus snodde runt, drog med sig en bit av sin motståndares axelmuskulatur och skickade iväg en rak vänster mitt över Zubors näsrot. Publiken vrålade av upphetsning.
Kradus hörde dock ingenting. Han hade stannat upp mitt i sin uppföljande högersving med blicken fastnitad vid en plats på tredje bänkraden. Där satt Hon. Kradus hade aldrig sett henne förut, men han visste att det var Hon – hans hjärtas kärlek, kvinnan i hans liv. Myskoxmadamen mötte förvånat Kradus dimmiga blick. I Kradus huvud började omedelbart framtida familjescener spelas upp – en gård på landet, lekande söner och döttrar, en mugg päppelmust på förstukvisten i solnedgången tillsammans med sin älskade.
Och då träffar solen honom i ansiktet, en smärtfri blixt. ”Dagens vinnare: Zubor Förgöraren!”. Halva publiken buade, lösa persedlar kastades in på banan. Andra halvan skanderade: ”Zubor, Zubor!” Ljuset hade sjunkit undan, Kradus kisade upp genom de kvardröjande gnistorna och såg den spensliga siluetten av sin agent, Qvintus Io. ”Lessen polarn, lessen, men det blir inget mer sånt här vettdu”. Den annars ettrige vesslan tuggade lakoniskt på underläppen. ”Lycka till med jäntan, hoppas hon såg att du tittade på na när du tog Zubors sista dagsedel mitt mellan hornen” Kradus låg kvar på sågspånet. Qvintus suckade ”fäträngtan, du goda investeringars bane” sedan gick han och lämnade Kradus liggande. Ljusen på stadion släcktes ned, folket gick hem , bara Kadus satt kvar på sågspånet och blickade mot platsen där myskoxan suttit under matchen. En tom plats på en tom rad. Ett tag trodde han att hon skulle komma tillbaka till honom. Kradus reste sig mödosamt, borstade sågspånet av trikåerna och lämnade stadion. Så vitt han mindes behövde de en dörrvakt på Klubb Spetsnasse.
