Muterade Sammanslutningar
De muterade klasserna har generellt inte samma benägenhet eller möjlighet att sluta sig samman i klubbar, sällskap och föreningar som människan. Det betyder dock inte att föreningar för mutanter inte existerar – bara att de inte är lika vanliga. Vissa gamla men sällan använda lagar ger också kejsarmakten en ursäkt att hindra eller till och med olagligförklara sällskap av mutanter vilka bedöms som hotfulla. Detta är naturligtvis ytterligare en faktor som begänsar mutanternas möjligheter att organisera sig officiellt. Istället tvingas många sammanslutningar av mutanter in i en underjordisk existens, något som naturligt- vis förstärker de redan tydliga gränserna mellan muterade och icke-muterade.
Här ges några exempel på mer eller mindre välkända sällskap för muterade, samt detaljer kring vilka kostnader, förpliktelser och fördelar ett medlemskap i varje enskild förening kan föra med sig.
Peckwickklubben är en av Hindenburgs, ja hela Pyris, mest kända föreningar för mutanter – närmare bestämt muterade djur, som är den enda klass som erbjuds medlemskap i denna klubb. Föreningen grundades av Frank Peckwick, muterad svan och handelsman, och det är nu dennes son Frank-Frank Peckwick som leder rörelsen. Familjen Peckwick är, vid sidan av padd- familjen Piaff och hundfamiljen Dunder, den mest förmögna av Hindenburgs mutantfamiljer. Traditionellt har familjerna Peckwick och Piaff haft nära kontakt och försökt hjälpa varandra i olika affärssysslor. Frank Peckwick såg under sin karriär hur människorna genom nära samarbete och sociala nätverk hjälpte varandra att blomstra och ackumulera rikedomar. Och där många andra skulle ha reagerat med avundsjuka, hat eller mummel om orättvisor, såg Frank istället det högt utvecklade sociala livet som en förebild. Om vi djur vill lyckas här i grningsvärlden måste vi handla som människorna, resonerade Peckwick den äldre.
Tillsammans med representanter för familjen Piaff, Dunder samt några andra kultiverade och framgångsrika mutantfamiljer i Hindenburg, bildade Frank sålunda Peckwickklubben – en klubb för muterade djur med sociala ambitioner, där kunniga affärsmän och kunskapligt intresserade skulle kunna träffas, diskutera och på diskreta och smakfulla vis hjälpa varandra i Pyris hårda konkurrens. När Frank stilla avled för sex år sedan testamenterade han en stor del av sina tillgångar, inklusive det hus som nu inrymmer klubbens stolta Aurorasal, till klubben, och hans son Frank-Frank utsågs enhälligt till ny ordförande och förvaltare av faderns andliga och materiella arv.
Medlemmarnas aktiviteter består mest i social samvaro i klubbhuset – man tittar in en sväng på väg hem eller under veckosluten och samspråkar och utbyter erfarenheter. Eftersom många medlemmar är näringsidkare är de i praktiken konkurrenter, så alla affärshemligheter delar man naturligtvis inte med sig av. Men den som invigs som medlem måste svära att hjälpa sina klubbkollegor så gott de kan, om inte direkt konkurrens eller klar intressekonflikt råder. Förutom den stora årliga maskeradbalen, då Peckwickklubbens medlemmar klär ut sig till berömda människor, har man också en stor höstbal där speciellt inbjudna människor är välkomna.
På senare tid har klubben utvidgat sin verksamhet med så kallade bildningskvällar. Ungefär varannan månad öppnas Aurorasalen för betalande gäster, såväl människor som djur, som kan lyssna på uppbyggliga föredrag från framstående kunskapare. Särskilt välbesökta är de kvällar då salen gästas av de upptäcktsresande som forskar i mutanternas ursprung, och vilka ofta erhåller visst monetärt bistånd från Peckwickklubbens kassa. Franks arv har vidare gjort det möjligt för klubben att producera ett litet nyhetshäfte för medlemmar, där debattartiklar och nya kunskapliga rön samsas fyra gånger årligen.
Bland klubbens mer prominenta medlemmar märks, förutom Frank-Frank Peckwick och Eufild Piaff, också Chefsexploratorn Manfred Lund, krutmanufaktören Pluto Dunder, hägerentreprenörskan Kringla Hult, den skicklige rustningsmakaren Phylo LaBass (en muterad get) samt den gamle kunskaparen, exploratorn tillika loherren Jubal Varling.
De mänskliga mutanterna är en rotlös och månghövdad skara – det enda de har gemensamt verkar ibland vara sitt samhälleliga underläge och brist på starka traditioner. Båda dessa saker har visionären Sylvester Morgan bestämt sig för att ändra på. Sylvester växte upp som föräldralös i Hindenburgs arbetarkvarter – en bakgrund han delar med många andra mänskliga mutanter. Sylvester Morgan har under hela sitt liv varit besatt av sitt ursprung: vem är han, varifrån kommer han och varför? Att leta rätt på sina föräldrar visade sig snart omöjligt, varför Sylvester istället började lyssna till legenderna om zonen som mutanternas urhem. Sylvester lockades av zonernas mystik och började sin yrkesbana som zonfarare – inte så mycket för att jaga rikedomar som för att förstå zonen och dess natur på ett djupare plan. Han ville lära sig lyssna till zonens viskningar, för att på så sätt till slut kanske förstå sin plats i världen.
Sylvesters zonexpeditioner förde honom till Skandiens alla kända zoner och några okända med. För varje färd tyckte sig Sylvester kunna höra mer och mer av zonernas mumlande meddelanden, och han började förstå mutanternas ursprung och kosmiska roll. Under sin sista zonfärd till Musközonen betalade Sylvester ett fruktansvärt pris för sina insikter – han fick båda sina ben avkapade av en bunkerfälla. Mirakulöst nog överlevde han och släpades tillbaka till civilisationen av sina medzonfarare.
När Sylvester återhämtat sig började han, tillsammans med en inre krets av tidigare och nuvarande zonfararkollegor, samla mutanter med liknande erfarenheter kring sig för att predika zonens budskap. Sylvesters lilla sällskap kallar sig de ensamma lyssnarna – ensamma eftersom endast föräldralösa, mänskli- ga mutanter tillåts bli medlemmar, lyssnare eftersom Sylvester lär att man måste lyssna till zonen för att förstå sin muterade natur. De ensamma lyssnarna har snabbt vuxit i medlemsantal – och de räknar flera prominenta zonveteraner med andlig läggning till de sina. Därför har lyssnarna också snabbt kunnat bygga upp ganska skapliga ekonomiska resurser – zonfarar- medlemmarna donerar en del av sina fynd eller inkomster från fyndförsäljning till sekten.
De ensamma lyssnarnas aktiviteter består i medlemsträffar där Sylvester predikar om sina senaste meddelanden från zonen, och andra medlemmar berättar om sina upplevelser i zonerna. Kärnan i lyssnarnas mytologi är att de mänskliga mu- tanterna uppstått spontant i zonerna, och att zonerna därför är heliga områden. Medlemmar som ännu inte vallfärdat till någon zon rekommenderas att göra det, och kan för sådana ändamål få mindre ekonomiska bidrag såväl som guidning av erfarna zonfarare. De ensamma lyssnarna har nyligen vunnit stor respekt i Hindenburgs knegarkvarter genom att använda en del av sina pengar till att starta ett barnhem med enklare undervisningsverksamhet.
Lejonorden är en fundamentalistisk rörelse med revolutionära drag, som först visade sig i Hindenburg år 91 pt. Dess ledningsgrupp består av ett okänt antal personer, av vilka tre är mer publika än de övriga: Ordensmästaren Cassius samt dennes trotjänare Luriel ”Puman” Pietro och Fideli ”Pantern” Aamos, alla muterade katter. Den förstnämnda visar sig aldrig ute på huvudstadens gator utan tycks föredra att sprida sitt budskap medelst flygblad eller genom sina underlydande. Puman och Pantern framstår som ledare för sammanslutningens revolutio- nära och våldsinriktade avdelning, och kan ibland dyka upp när stridigheter pågår mellan Lejonordens anhängare och ligister från Nimrodbrigaden.
Den hänsynslösa lära Cassius predikar hävdar att mutanter är ättlingar till en slags himelska väsen, vilka nedsteg till jorden, för att hjälpa människan att uthärda katastrofen. Dessa hade krafter av fysiskt och mentalt slag som vida översteg människans, och vilka nu kan återfinnas hos världens mutanter som minnen från urfäderna. Enligt Cassius synsätt begår människan därför ondskefulla, övermodiga och högfärdiga handlingar varje gång hon sätter sig över eller före en mutant. I stället bör hon erkänna sin underordning och underkasta sig de mer hög- stående livsformernas vilja.
Enligt ordet på gatan är Lejonordens yttersta strävan att nå makten att genomdriva en ordning där mutanten härskar över världen. Fram till det att makten är deras gäller det dock att ligga lågt. Om en eller annan muterad förrädare, som inte förstår sitt stolta ursprung och som befläckar det genom att upphöja mänskliga dygder, stryker med är ingen skada skedd. Men anhängarna måste akta sig för att dräpa människor, då mord på aristokrater och deras släktingar mycket väl kan leda till repressalier omöjliga att undfly. Det skulle kunna leda till en rovjakt som för all framtid förstör Lejonordens möjligheter att nå inflytande.
En rollperson som är anhängare av Lejonorden befinner sig i organisationes nedre regioner och har aldrig haft direkt kontakt med ledningsgruppens företrädare – möjligtvis med undantag från de stridiska kattmöerna Puman och Pantern. Antingen är han bara en sympatisör, som tagit till sig budskapet om mu- tanternas överhöghet men som saknar formell tillhörighet till organisationen. Han kan naturligtvis, trots frånvaron av formellt medlemskap, delta i gängstrider med Nimrodbrigaden, supporterklubbar och andra människodominerade grupper och om han lever i Hindenburg spenderar han förmodligen kvällarna på Klubb Spetsnasse. Ett annat alternativ är att rp faktiskt har rekryterats till orden, men på en position där denne saknar full insyn och reellt inflytande. De lägst stående i hierarkin kalllas Gnistor, och därefter följer Lågor och Flammor. Gnistorn förväntas delta i våldsaktioner när de blir kallade och annars hålla kontakt med och sprida budskapet om urfäderna till oinvigda sympatisörer och mutanter i allmänhet. I gengäld kan de förvänta sig beskydd, ekonomiskt stöd eller ett gömställe, om så skulle behövas.
Att vara medlem av Lejonorden är således inte allt för betungande, men å andra sidan fordras fullständig lydnad och lojalitet. Har du en gång anslutit dig kan du aldrig lämna organisationen levande – avhopparnas och förrädarnas kroppar har en tendens att dyka upp förkolnade och pyrande. Vad denna oförsonliga inställning beror på är det egentligen ingen som vet. Vissa påstår att avhopparna dödas för att de inte skall kunna sprida information om orden till fientliga öron, andra att det har att göra med Cassius trosföreställning; att enmutant som sviker sitt stolta arv från urfäderna gör sig skyldig till ett grövre brott än de övermodiga människorna. Det senare antagandet finner visst stöd i att Lejonorden formellt utpekat Peckwickklubben som sin främsta fiende, med anledning av att dessa förråder sina mutantfränder genom att leva och verka på människans villkor.
Det är ett rykte som vägrar dö i Pyrisamfundet. Enligt envisa tungor finns det en sammanslutning bestående av muterade människor, som alla besitter höga poster inom den kejserliga administrationen, och vilka lurar sina arbetsgivare, sin omgivning och i vissa fall sina fruar eller äkta män, att de är genuina icke muterade människor. Det sägs att kejsar Kjell avslöjade en sammansvärjning under slutet av sin regentperiod och att hanagerade mycket kraftfullt för att utrota problemet. Men en del snikättlingar finns förmodligen kvar i aristokratins korridorer, där de smider dolska planer på hämnd och maktövertagande.
En muterad rp som, genom förklädnader och skådespel, försöker lura sin omgivning att denne är en människa kan i vissa fall kontaktas av anonyma välgörare. Detta gäller dock inte vilken lurendrejare som helst. För det första måste hon vara seriöst intresserad av att göra nytta – en bedragare som endast är ute efter sorglöst sus och dus eller ett gott äktenskap kan inte förvänta sig att bli kontaktad. Men hon får inte heller vara för radikal och övertygad, då sådant kan tilldra sig olyckliga misstankar som på sikt avslöjar mutanten för vad den är. En fin balans mellan goda ambitioner och strategisk varsamhet är detbästa receptet för den som önskar en välsituerad beskyddare.
Den rp som blir kontaktad kan räkna med försiktiga ekonomiska bidrag när så behövs. Han erhåller dessutom tips och upplysningar i situationer av politisk eller affärsmässig karaktär, via postförsändelser utan avsändare. rp har ingen möjlighet att själv meddela sig till den eller de personer som hjälper honom, men det behövs å andra sidan sällan. Det verkar som om beskyddarna har god kännedom om allt rp företar sig, vad hon vill och eftersträvar. Självfallet kan detta upplevas som en smula obehagligt, men det uppvägs oftast av framgången som kommer av frändernas goda råd.
Huruvida de anonyma välgörarna vet att rp är mutant, eller om de själva är det, framkommer aldrig i deras meddelanden. Och det finns ingenting som antyder vilken slags återbetalning dessa förväntar sig när rp väl nått dit denne vill komma. Trots osäkerheten mottar de flesta den hjälp som erbjuds och många erinrar sig historien om kejsar Kjell och Snikättlingarna. Om inte annat så för att stilla sin egen oro.
Här ges några exempel på mer eller mindre välkända sällskap för muterade, samt detaljer kring vilka kostnader, förpliktelser och fördelar ett medlemskap i varje enskild förening kan föra med sig.
Peckwickklubben
Peckwickklubben är en av Hindenburgs, ja hela Pyris, mest kända föreningar för mutanter – närmare bestämt muterade djur, som är den enda klass som erbjuds medlemskap i denna klubb. Föreningen grundades av Frank Peckwick, muterad svan och handelsman, och det är nu dennes son Frank-Frank Peckwick som leder rörelsen. Familjen Peckwick är, vid sidan av padd- familjen Piaff och hundfamiljen Dunder, den mest förmögna av Hindenburgs mutantfamiljer. Traditionellt har familjerna Peckwick och Piaff haft nära kontakt och försökt hjälpa varandra i olika affärssysslor. Frank Peckwick såg under sin karriär hur människorna genom nära samarbete och sociala nätverk hjälpte varandra att blomstra och ackumulera rikedomar. Och där många andra skulle ha reagerat med avundsjuka, hat eller mummel om orättvisor, såg Frank istället det högt utvecklade sociala livet som en förebild. Om vi djur vill lyckas här i grningsvärlden måste vi handla som människorna, resonerade Peckwick den äldre.
Tillsammans med representanter för familjen Piaff, Dunder samt några andra kultiverade och framgångsrika mutantfamiljer i Hindenburg, bildade Frank sålunda Peckwickklubben – en klubb för muterade djur med sociala ambitioner, där kunniga affärsmän och kunskapligt intresserade skulle kunna träffas, diskutera och på diskreta och smakfulla vis hjälpa varandra i Pyris hårda konkurrens. När Frank stilla avled för sex år sedan testamenterade han en stor del av sina tillgångar, inklusive det hus som nu inrymmer klubbens stolta Aurorasal, till klubben, och hans son Frank-Frank utsågs enhälligt till ny ordförande och förvaltare av faderns andliga och materiella arv.
Medlemmarnas aktiviteter består mest i social samvaro i klubbhuset – man tittar in en sväng på väg hem eller under veckosluten och samspråkar och utbyter erfarenheter. Eftersom många medlemmar är näringsidkare är de i praktiken konkurrenter, så alla affärshemligheter delar man naturligtvis inte med sig av. Men den som invigs som medlem måste svära att hjälpa sina klubbkollegor så gott de kan, om inte direkt konkurrens eller klar intressekonflikt råder. Förutom den stora årliga maskeradbalen, då Peckwickklubbens medlemmar klär ut sig till berömda människor, har man också en stor höstbal där speciellt inbjudna människor är välkomna.
På senare tid har klubben utvidgat sin verksamhet med så kallade bildningskvällar. Ungefär varannan månad öppnas Aurorasalen för betalande gäster, såväl människor som djur, som kan lyssna på uppbyggliga föredrag från framstående kunskapare. Särskilt välbesökta är de kvällar då salen gästas av de upptäcktsresande som forskar i mutanternas ursprung, och vilka ofta erhåller visst monetärt bistånd från Peckwickklubbens kassa. Franks arv har vidare gjort det möjligt för klubben att producera ett litet nyhetshäfte för medlemmar, där debattartiklar och nya kunskapliga rön samsas fyra gånger årligen.
Bland klubbens mer prominenta medlemmar märks, förutom Frank-Frank Peckwick och Eufild Piaff, också Chefsexploratorn Manfred Lund, krutmanufaktören Pluto Dunder, hägerentreprenörskan Kringla Hult, den skicklige rustningsmakaren Phylo LaBass (en muterad get) samt den gamle kunskaparen, exploratorn tillika loherren Jubal Varling.
De ensamma lyssnarna
De mänskliga mutanterna är en rotlös och månghövdad skara – det enda de har gemensamt verkar ibland vara sitt samhälleliga underläge och brist på starka traditioner. Båda dessa saker har visionären Sylvester Morgan bestämt sig för att ändra på. Sylvester växte upp som föräldralös i Hindenburgs arbetarkvarter – en bakgrund han delar med många andra mänskliga mutanter. Sylvester Morgan har under hela sitt liv varit besatt av sitt ursprung: vem är han, varifrån kommer han och varför? Att leta rätt på sina föräldrar visade sig snart omöjligt, varför Sylvester istället började lyssna till legenderna om zonen som mutanternas urhem. Sylvester lockades av zonernas mystik och började sin yrkesbana som zonfarare – inte så mycket för att jaga rikedomar som för att förstå zonen och dess natur på ett djupare plan. Han ville lära sig lyssna till zonens viskningar, för att på så sätt till slut kanske förstå sin plats i världen.
Sylvesters zonexpeditioner förde honom till Skandiens alla kända zoner och några okända med. För varje färd tyckte sig Sylvester kunna höra mer och mer av zonernas mumlande meddelanden, och han började förstå mutanternas ursprung och kosmiska roll. Under sin sista zonfärd till Musközonen betalade Sylvester ett fruktansvärt pris för sina insikter – han fick båda sina ben avkapade av en bunkerfälla. Mirakulöst nog överlevde han och släpades tillbaka till civilisationen av sina medzonfarare.
När Sylvester återhämtat sig började han, tillsammans med en inre krets av tidigare och nuvarande zonfararkollegor, samla mutanter med liknande erfarenheter kring sig för att predika zonens budskap. Sylvesters lilla sällskap kallar sig de ensamma lyssnarna – ensamma eftersom endast föräldralösa, mänskli- ga mutanter tillåts bli medlemmar, lyssnare eftersom Sylvester lär att man måste lyssna till zonen för att förstå sin muterade natur. De ensamma lyssnarna har snabbt vuxit i medlemsantal – och de räknar flera prominenta zonveteraner med andlig läggning till de sina. Därför har lyssnarna också snabbt kunnat bygga upp ganska skapliga ekonomiska resurser – zonfarar- medlemmarna donerar en del av sina fynd eller inkomster från fyndförsäljning till sekten.
De ensamma lyssnarnas aktiviteter består i medlemsträffar där Sylvester predikar om sina senaste meddelanden från zonen, och andra medlemmar berättar om sina upplevelser i zonerna. Kärnan i lyssnarnas mytologi är att de mänskliga mu- tanterna uppstått spontant i zonerna, och att zonerna därför är heliga områden. Medlemmar som ännu inte vallfärdat till någon zon rekommenderas att göra det, och kan för sådana ändamål få mindre ekonomiska bidrag såväl som guidning av erfarna zonfarare. De ensamma lyssnarna har nyligen vunnit stor respekt i Hindenburgs knegarkvarter genom att använda en del av sina pengar till att starta ett barnhem med enklare undervisningsverksamhet.
Lejonorden
Lejonorden är en fundamentalistisk rörelse med revolutionära drag, som först visade sig i Hindenburg år 91 pt. Dess ledningsgrupp består av ett okänt antal personer, av vilka tre är mer publika än de övriga: Ordensmästaren Cassius samt dennes trotjänare Luriel ”Puman” Pietro och Fideli ”Pantern” Aamos, alla muterade katter. Den förstnämnda visar sig aldrig ute på huvudstadens gator utan tycks föredra att sprida sitt budskap medelst flygblad eller genom sina underlydande. Puman och Pantern framstår som ledare för sammanslutningens revolutio- nära och våldsinriktade avdelning, och kan ibland dyka upp när stridigheter pågår mellan Lejonordens anhängare och ligister från Nimrodbrigaden.
Den hänsynslösa lära Cassius predikar hävdar att mutanter är ättlingar till en slags himelska väsen, vilka nedsteg till jorden, för att hjälpa människan att uthärda katastrofen. Dessa hade krafter av fysiskt och mentalt slag som vida översteg människans, och vilka nu kan återfinnas hos världens mutanter som minnen från urfäderna. Enligt Cassius synsätt begår människan därför ondskefulla, övermodiga och högfärdiga handlingar varje gång hon sätter sig över eller före en mutant. I stället bör hon erkänna sin underordning och underkasta sig de mer hög- stående livsformernas vilja.
Enligt ordet på gatan är Lejonordens yttersta strävan att nå makten att genomdriva en ordning där mutanten härskar över världen. Fram till det att makten är deras gäller det dock att ligga lågt. Om en eller annan muterad förrädare, som inte förstår sitt stolta ursprung och som befläckar det genom att upphöja mänskliga dygder, stryker med är ingen skada skedd. Men anhängarna måste akta sig för att dräpa människor, då mord på aristokrater och deras släktingar mycket väl kan leda till repressalier omöjliga att undfly. Det skulle kunna leda till en rovjakt som för all framtid förstör Lejonordens möjligheter att nå inflytande.
En rollperson som är anhängare av Lejonorden befinner sig i organisationes nedre regioner och har aldrig haft direkt kontakt med ledningsgruppens företrädare – möjligtvis med undantag från de stridiska kattmöerna Puman och Pantern. Antingen är han bara en sympatisör, som tagit till sig budskapet om mu- tanternas överhöghet men som saknar formell tillhörighet till organisationen. Han kan naturligtvis, trots frånvaron av formellt medlemskap, delta i gängstrider med Nimrodbrigaden, supporterklubbar och andra människodominerade grupper och om han lever i Hindenburg spenderar han förmodligen kvällarna på Klubb Spetsnasse. Ett annat alternativ är att rp faktiskt har rekryterats till orden, men på en position där denne saknar full insyn och reellt inflytande. De lägst stående i hierarkin kalllas Gnistor, och därefter följer Lågor och Flammor. Gnistorn förväntas delta i våldsaktioner när de blir kallade och annars hålla kontakt med och sprida budskapet om urfäderna till oinvigda sympatisörer och mutanter i allmänhet. I gengäld kan de förvänta sig beskydd, ekonomiskt stöd eller ett gömställe, om så skulle behövas.
Att vara medlem av Lejonorden är således inte allt för betungande, men å andra sidan fordras fullständig lydnad och lojalitet. Har du en gång anslutit dig kan du aldrig lämna organisationen levande – avhopparnas och förrädarnas kroppar har en tendens att dyka upp förkolnade och pyrande. Vad denna oförsonliga inställning beror på är det egentligen ingen som vet. Vissa påstår att avhopparna dödas för att de inte skall kunna sprida information om orden till fientliga öron, andra att det har att göra med Cassius trosföreställning; att enmutant som sviker sitt stolta arv från urfäderna gör sig skyldig till ett grövre brott än de övermodiga människorna. Det senare antagandet finner visst stöd i att Lejonorden formellt utpekat Peckwickklubben som sin främsta fiende, med anledning av att dessa förråder sina mutantfränder genom att leva och verka på människans villkor.
Snikättlingarnas sammansvärjning
Det är ett rykte som vägrar dö i Pyrisamfundet. Enligt envisa tungor finns det en sammanslutning bestående av muterade människor, som alla besitter höga poster inom den kejserliga administrationen, och vilka lurar sina arbetsgivare, sin omgivning och i vissa fall sina fruar eller äkta män, att de är genuina icke muterade människor. Det sägs att kejsar Kjell avslöjade en sammansvärjning under slutet av sin regentperiod och att hanagerade mycket kraftfullt för att utrota problemet. Men en del snikättlingar finns förmodligen kvar i aristokratins korridorer, där de smider dolska planer på hämnd och maktövertagande.
En muterad rp som, genom förklädnader och skådespel, försöker lura sin omgivning att denne är en människa kan i vissa fall kontaktas av anonyma välgörare. Detta gäller dock inte vilken lurendrejare som helst. För det första måste hon vara seriöst intresserad av att göra nytta – en bedragare som endast är ute efter sorglöst sus och dus eller ett gott äktenskap kan inte förvänta sig att bli kontaktad. Men hon får inte heller vara för radikal och övertygad, då sådant kan tilldra sig olyckliga misstankar som på sikt avslöjar mutanten för vad den är. En fin balans mellan goda ambitioner och strategisk varsamhet är detbästa receptet för den som önskar en välsituerad beskyddare.
Den rp som blir kontaktad kan räkna med försiktiga ekonomiska bidrag när så behövs. Han erhåller dessutom tips och upplysningar i situationer av politisk eller affärsmässig karaktär, via postförsändelser utan avsändare. rp har ingen möjlighet att själv meddela sig till den eller de personer som hjälper honom, men det behövs å andra sidan sällan. Det verkar som om beskyddarna har god kännedom om allt rp företar sig, vad hon vill och eftersträvar. Självfallet kan detta upplevas som en smula obehagligt, men det uppvägs oftast av framgången som kommer av frändernas goda råd.
Huruvida de anonyma välgörarna vet att rp är mutant, eller om de själva är det, framkommer aldrig i deras meddelanden. Och det finns ingenting som antyder vilken slags återbetalning dessa förväntar sig när rp väl nått dit denne vill komma. Trots osäkerheten mottar de flesta den hjälp som erbjuds och många erinrar sig historien om kejsar Kjell och Snikättlingarna. Om inte annat så för att stilla sin egen oro.
