Den damariska Daakkyrkan
Daaks lära har funnits i Damarien nästan lika länge som kyrkan existerat över huvud taget. De första Daakkyrkorna uppfördes i Den strålande republiken Hammarnäs under de första århundradena efter Daak. Religionen spreds senare inåt landet av missionärer som S:t Sebael .
Damarier var dock länge skeptiska mot Daak, de Daaktroendes maktövertagande var ju skälet till att många av dem ursprungligen flytt från Jargien. Ännu i denna dag är kyrkan starkast hos adeln, i städerna och längs kusten. Så fort man beger sig inåt landet blir Hedendomen allt mer dominerande.
Daakkyrkan infördes som Damariens statsreligion år 873 e.D. av storfursten Pelgrin II Slaktarson van Ulmak, som ville ena riket och dessutom förbättra relationen med jargierna. Under de tvåtusen år som följt har Daakkyrkans ställning varierat våldsamt, ibland har den varit lika dominerande och maktfullkomlig som moderkyrkan i Jargien, ibland har den reducerats till en svag och aktivt förföljd underjordisk sekt. Men oftast har den damariska kyrkan varit rikets mest inflytelserika religion, men underkastad lokala världsliga härskare som nyttjat den som ett maktmedel utan att märkbart bry sig om dess teologi eller eventuella invändningar från den avlägsne Aboraten i Tibara.
Som så mycket annat i damarisk kultur har statsreligionen sin grund i Jargien men har påverkats kraftigt av rikets isolering och invecklade inrikespolitik. Den damariska Daakkyrkans teologi är på många sätt mycket lik den jargiska moderkyrkans och till skillnad från till exempel den drunokiska visdomskyrkan förekommer formellt ingen schism mellan Tibara och Targus.
Något som utmärker den damariska Daaktrons teologi är betonandet av Daak som den bestraffande guden. Mycket lite sägs om den allsmäktiges förlåtande eller givmilda sida, han ses snarare som en grym, himmelsk furste som man inte bör göra sig ovän med. Istället för att be Daak om hjälp ber man honom att inte sända olyckor och straff.
Den jargiska motsättningen mellan ikonoklaster och bilddyrkare har ännu inte nått Damarien och landets kyrkor är kända för sina vackra ikoner och fresker. Rika Daaktroende damarier har ofta vackert målade ikoner föreställande profeter eller helgon i sitt hem. De mest kända ikonerna är Den obetvingade Fexior av Hammarnäset, Den sjufaldigt välsignade Sankta Henruda av Calem och Milargok förkunnarens renande martyrium av Targus. Den mest vittberömda fresken är Den helige Sebael Mörkerbane av Karradus. Otaliga mirakel har under åren tillskrivits dessa fyra bilder och de tillbes nästan som gudomliga i sig. Många pilgrimer reser varje år lång väg för att be inför de heligaste bilderna och i tider av särskild nöd, såsom belägring eller svält, tas de ut ur sina helgedomar för att bäras i procession inför tusentals tillbedjare.
Den milargoanska rörelsen är stark bland rikets Daaktroende och Profeten Milargok brukar ses som den viktigaste profeten bland damarierna och Milargoks hädanfärd som den heligaste religiösa högtiden. Rikets största katedral, Milargok Förkunnarens domkyrka i Targus, är vigd åt profeten. Där förvaras, vid sidan av den ovan nämnda ikonen Milargok Förkunnarens renande martyrium av Targus, reliker som sägs vara Förkunnarens skrud och stav och i en väldig marmorsarkofag aska från hans martyriebål. Martellianerna är särskilt hängivna anhängare av Daaks lejon Fexior och en stor kult har växt fram kring den mirakulösa ikonen Den obetvingade Fexior av Hammarnäset i Hammarnäs katedral. Purpurfedaker är nästan alltid djupt Daaktroende och ser Profeten Ljusbringaren som den främste profeten. De drar ofta på sig andra Daaktroendes hån och vrede genom att påstå att profeten skall ha varit ett barn av det fedakiska folket.
De andra profeterna har inte vunnit lika mycket mark även om det finns de inom kyrkan som står nära Ljusbringarens bud och att kampen för att säkra Daaks makt måste tas på allvar. Det händer att dessa troende gör nattliga räder till hednatempel och dräper, skövlar och utplånar det de ser som en styggelse gentemot Daaks skapelse.
Organisation
Kyrkans överhuvud är formellt aboraten i Tibara. Under honom står Damariens tre primoder vars högsäten är Targus, Hammarnäs och Helm. Av dessa är primoden av Targus av tradition den främste av jämlikar. Längs kusterna, kring städerna och i Krylons floddal är Daakkyrkan som starkast och där finns det oftast en kyrka i varje större by. Även i de mindre byarna brukar man kunna finna åtminstone ett mindre kapell till Daaks ära.Damariska helgon
Helgon ses av damarierna som de enda som kan stilla Daaks vrede och tillbes därför ofta och intensivt. Endast vigda Daakpräster ber direkt till Daak, vanligt folk är rädda för att väcka gudens vrede genom att understå sig till att tilltala honom. I synnerhet Milargok, den barmhärtige profeten, sägs ha Daaks öra och möjlighet att framföra dödligas böner till den allsmäktige utan att vredga honom. Få damarier har dock någonsin blivit kanoniserade, men de få som finns har dock ett flertal följeslagare bland storfurstendömets Daaktroende.S:t Sebael
Sebael var en herde som fick en uppenbarelse från Milargok Förkunnaren och gav sig ut på många långa och farliga resor för att predika Daaks ord i de otämjda västasharinska stadsstaterna. Han är det närmaste Damarien kommer ett nationalhelgon och är bland annat känd för sin roll i legenden om Lansalos den klentrogne, då Khazimbergens vargar mirakulöst slöt upp vid hans sida och hjälpte honom jaga ned de oheliga mörkerhundar som attackerat de Daaktrogna. Han är skyddshelgon för herdar, hund- och boskapsskötare, Targus, Vargriddarna och naturligtvis även S:t Sebaels orden. Hans symbol är en varg och hans namn sägs skrämma bort alver och rovdjur och hjälpa dem som gått vilse att återfinna den rätta vägen, både andligt och bokstavligt.S:t Berniel
En sjöman och skeppspräst inom Daakkyrkan som dog martyrdöden när han försökte stoppa storfursten Fanmaris II van Culnar plundring av staden Mirrons kyrkor. Han arresterades efter att ha ställt sig i vägen för storfurstens knektar och torterades eftersom deras befälhavare misstänkte att Fader Berniel den givmilde gömt undan kyrkans silver. Berniel vägrade avslöja något och dog drunkningsdöden fastbunden vid ett ankare. Legenden säger att hans sista ord var en varning till Mirrons Daaktroende att fly från staden, som bara några månader efter hans död brändes ned av ”Elden från himlen”. S:t Berniel är Mirrons, skeppsbyggarnas och hamnarbetarnas skyddshelgon och hans symbol är ett ankare. Hans namn anses dessutom skydda mot stadsbränder.S:t Henruda
En from adelskvinna från Lativa som beslutade sig för att viga sitt liv till Daak. Hon blev kidnappad av cirefaliska slavhandlare och såld till den hedniske storfursten Pelgrin II Slaktarson van Ulmak. Då hon var skrivkunnig gjorde han henne till sin personliga skrivare och hon lyckades med tiden konvertera storfursten till Daaks lära. Det sägs att hon en gång mirakulöst skrev ned hela Libera ur minnet på en enda natt och att hon lät bygga det första Daakklostret i Targus i början av 900-talet e.D. S:t Henruda är skyddshelgon för skrivare, frigivna slavar, tamillrar, bokbindare och orden hon grundade, Henruditerna. Hon framställs ofta som den som beskyddar Libera från förvanskningar och misstolkningar.S:t Liora
En enkel bondkvinna från Tronmark som utförde flera helande och läkande mirakel. Hon är tekniskt sätt inte kanoniserad av Aboraten men betraktas i Tronmarks som grevskapets inofficiella helgon.Daakkyrkan och andra religioner
Damarien har en lång historia av religiösa krig och inte sällan har dessa utlösts av att Daaktrogna storfurstar försökt sprida Daaks bud och bannlysa och störta de falska gudar som är dominerande på landsbygden. Detta har nästan alltid lett till blodiga konflikter och våldsamma konsekvenser för de Daaktroende. Kyrkor har satts i brand och präster, munkar, nunnor och tempelriddare har dränkts i svarta myrvatten eller offrats till urväsenden i de djupa skogarna. De heliga krigen tenderade även att eskalera till en nivå som hotade att skada riket svårt, då en stor del av adelsmännen var och alltjämt är hedningar. Dessutom har det under andra perioder istället varit de Daaktroende som förföljts av storfurstar och adelsmän som stött hedningarna eller vindtron. Det är således för riskabelt att öppet gå i krig mot Damariens alla små kulter, hednadyrkare och samfund och därför har den missionerande delen av Daaktron i mångt och mycket stagnerat. Efter de fem furstarnas tid, som präglades av några av de värsta religiösa förföljelserna och motsättningarna i Damariens historia, var en av punkterna i fredsfördraget det så kallade konkordatet i Sin-Megada. Där slogs principen ”jordägarens tro är undersåtens tro” fast. Med andra ord, de ofrälses förväntas följa samma religion som sin länsherre. Det är ganska ovanligt att länsherrar i praktiken utnyttjar denna rätt och detta har lett till en relativt stor religionsfrihet för det damariska folket. Så länge deras bönder är lydiga och betalar sina skatter i tid bryr sig länsherrarna sällan om huruvida de livegna tillber Daak, de fem vindarna eller Dibuk. Självklart finns det alltjämt heliga män och kvinnor som försöker sprida Daaks bud men de kan inte räkna med att ha svärdet och elden till hjälp i omvändelsen av de vilsna. Kyrkans monoteism har därför tonats ned, särskilt på landsbygden. Där är det vanligt att bönder, skogsmän och fiskare tillber hedniska gudar vid sidan av den allsmäktige. Den jargiska inkvisitionen är allmänt hatad och misstrodd både bland adeln och gemene man och den närmaste motsvarigheten inom den damariska kyrkan är Sebaeliternas orden. Kyrkan jagar dock de religioner som anses ha korsat gränsen för all anständighet och ägnar sig åt till exempel människooffer. Magiker fördöms officiellt men kan verka ganska fritt så länge de sköter sig och är diskreta, i synnerhet om de tillhör Santimarexorden. Vindtrons munkar ses av kyrkan som ett större hot än de hednatroende trots att de är så fåtaliga. Dessa heliga män och kvinnor är organiserade, disciplinerade och dugliga kämpar. De håller till långt bort från städerna och i svårtillgängliga klosterbyggnader men deras inflytande sträcker sig långt. Vindmunkarna och Daakprästerna har dock under mycket lång tid betraktat varandra med en försiktig respekt och båda sidor brukar undvika att sända missionärer till varandras domäner. Det är dock alltid underförstått att de två religionernas ledare ser varandra som konkurrenter och fruktar att den andra parten ska växa sig för stark.Structure
Type
Religious, Organised Religion
Parent Organization
Subsidiary Organizations
Controlled Territories
Comments