Nibhel
Tidigare stadsvakt Nibhel
Nibhel är en man som av sin omgivning omnämns i övervägande goda ordalag. Vänlig, modig, stark, rättvis och tapper är epitet som regelbundet nämns vid sidan av hans namn. Att han skulle bli just en sådan man var på inget sätt självklart från början. Många är de som har blivit bittra och cyniska för mindre orättvisa än den Nibhel fått utstå! Men, i Nibhel fanns det alltid ett korn av godhet, ett litet skott som växte till ett stort och mäktigt träd, precis som völvan i hans hemby hade sagt vid hans födsel.
“När du dräper ditt livs första motståndare med svärd i din hand, då skall det vara en handling som genomsyras av godhet och kärlek till din nästa, ty du må aldrig dra blankt mot den som intet gjort”, hade hon sagt med sin kraxande röst.
Den unge Nibhel växte upp i en bergsby norr om Stenhem. Hans uppväxt hade varit en varm och god sådan, åtminstone fram tills dess att han var tolv år fyllda och redan då en storväxt pojke som hjälpte till där hemma. Hans far hade då rest för att strida i en legendturnering i Staden, men hem kom blott en simpel kista med faderns namnruna på locket.
Nibhel, som hade stått sin far mycket nära, blev förkrossad av att hans största förebild ryckts ifrån honom, men han kände ändå en stolthet över mannen som hade stupat i den mest ärofyllda striden i riket. Men onda tungor skvallrade om att det inte alls var vad som skett; hans far hade inte ens satt sin fot på den heta sanden, tvärtom, han hade istället fallit offer för en mördare i en sjaskig gränd. Somliga sade skadeglatt att han hade varit lika full som en ork i ett brygghus...
När Nibhel fick höra vilka händelser som egentligen hade utspelat sig i Stenhem ville han först inte tro det, men tre dagar efter faderns sista färd hem kom en kurir från stadsvakten som berättade samma sak och lämnade över en kort skrivelse. Vid åsynen av det bistert kortfattade brevet kände Nibhel endast en avgrundsdjup och svart förtvivlan. Blandat med sorgen visste han också att från den dagen var det hans uppgift i livet att göra sin fars namn rättvisa - att göra fadern stolt över den man som Nibhel en dag skulle bli.
Dagar och år gick närapå omärkt förbi. Nibhel bodde kvar med sin mor i byn och hjälpte henne med de sysslor som finns i ett gott hem, om än i all enkelhet, men de hade mat på bordet och en härd som brann var kväll.
En dag sade hans mor till sist åt Nibhel att det var dags att stå på egna ben och söka lyckan som en fri man i Stenhem. Hon hade i enlighet med sin makes önskningar sparat en liten slant här och där, och redan ordnat med ett rekommendationsbrev för en plats i stadsgardet. Nog visste hon om att Nibhel endast stannat kvar i stugan så pass länge för hennes skull och hon älskade honom desto mer för det, men det var också hög tid att Nibhel själv fick påbörja sin egen historia. Hon visste också att han var för vänlig i sin natur för att själv föreslå sin avfärd, så hon hade tagit saken i egna händer och hjälpte honom på traven.
Nibhel, med sin trovärdiga och genuina utstrålning i kombination med en uthållig, vältränad kropp fick utan vidare frågor arbete som stadsvakt i Stenhem. Att skydda dess murar blev hans vardag och han blev snabbt rutinerad när det gällde att jaga bort vandaler från palatset, fånga tjuvar på marknaden och hålla ordning i stadens mer stökiga kvarter.
Han stod på god fot med såväl sina kollegor som stadens köpmän och var även vänlig mot invånarna. Nibhel fick dem att känna sig trygga snarare än hotade med sin blotta närvaro, vilket var känslan många andra stadsvakter gav folket innanför murarna. Men själv hade Nibhel aldrig något intresse av att bli sedd som mäktig och ej heller någon ambition att utnyttja sin nya makt för egen vinning...
En solig dag, strax efter lunchtimmens turneringar där Nibhel hållit ett vakande öga på publiken, utlyste Kejsarens talesman att en ny personlig vakt söktes till Kejsaren. Nibhel hade kommit att trivas mycket bra i sin tjänst som stadsvakt, rentav stigit i graderna, och han kände ingen större längtan att söka sig till denna nya möjlighet. Emellertid tänkte han samtidigt på sin far, på löftet till sig själv att göra honom stolt och hedra hans namn. Kanske var en stark karriär ett bra sätt att göra just detta? Helt klart skulle invånarna, som redan kände till honom väl, hålla honom ännu högre med en sådan position. Kejserlig livvakt, det var onekligen en åtråvärd titel!
Nibhel gjorde slag i saken och bad om att få en plats bland Kejsarens mest förtrogna, och precis som när han hade sökt sig till stadsvakten fick han sin vilja igenom. Det var någonting med Nibhel som gjorde honom så lätt att lita på, en pondus och ett ärligt kynne som var omöjligt att inte tycka om från första stund.
Åren fortsatte gå och Nibhel blev snart en så given person vid sidan om Kejsaren att de började omtalas som en enhet av folket. “Har du sett Kejsaren och Nibhel på sistone?” och “Jag undrar om Kejsaren och Nibhel kommer dyka upp på skördesfesten i afton?” Vart Kejsaren än gick i staden, fanns Nibhel alltid där bredvid, vakande och med ett vasst öga till den som dristade sig att komma för nära, men likväl med ett småleende åt barnen som ville räcka fram en blomma eller gåva till Stenhems härskare.
Men så kom plötsligt dagen då allting förändrades. Nibhel var på väg från sin kammare i palatset till Kejsarens sällskapsrum där de brukade dricka morgonte tillsammans och diskutera de ärenden som stod på dagens lista. Men Nibhel hann knappt ett steg ut från sitt rum innan han hörde upprörda och skrikande röster nedifrån porten till palatset. Skyndsamt tog han trapporna ned, tre steg i taget på långa ben och handen redo vid det tunga svärdet han bar i bältet.
Väl framme såg han en skara ynglingar i brokiga kläder mitt emot en samling upprörda handlare från marknaden. Nibhel klev långsamt fram mellan de åskådare som snabbt samlats för att hinna skaffa sig en egen uppfattning om vad det hela handlade om, innan han konfronterade dem. Utan tvekan var det ett enkelt ärende, som så många gånger förr; Nibhel snappade upp anklagande ord om stölder och ungdomar som skyllde ifrån sig och himlade med ögonen - inget ovanligt med andra ord.
Han tog sig fram genom folkmassan och var redo att ta till orda, men just när han var på väg att stiga in mellan ungdomarna och handlarna flög en tomat förbi, kastad av en frukthandlare, som träffade rakt i ansiktet på en av ynglingarna. För ett kort ögonblick blev allt stilla och därefter hördes ett vrål från den unge mannen med kladdig tomatsaft i hela ansiktet: “Du skall få smaka!” och som en man slängde de sig över handelsmännen.
Nibhel agerade snabbt och instinktivt, slet bort ungdomarna en efter en från handlarna som helt klart var i underläge i slagsmålet. De flesta hade med råge nått ålderns höst och hade förmodligen aldrig varit några vidare kämpar utöver någon enstaka fyllekamp med nävarna i ungdomens dagar.
Men ungdomarna fortsatte bara att rusa tillbaka in i det våldsamma tumultet av knytnävar och vilda sparkar. Nibhel försökte förgäves överblicka kaoset samtidigt som han fortsatte att sära på massan efter bästa förmåga. Mellan de tjutande och fäktande kropparna såg han plötsligt något som glimmande till. En av ungdomarna hade tagit fram en liten skarp dolk ur sitt bälte och gick med ursinnig, glödande blick mot köpmannen som hade kastat tomaten.
Nibhel reagerade blixtsnabbt och hann precis fram när ynglingen lyfte dolken högt över huvudet och högg med våldsam kraft mot frukthandlarens oskyddade rygg. Nibhels fingrar slöt sig i ett järngrepp runt den unge mannens handled, förde armen åt sidan och följde med i den vida svingen, och kastade honom bakåt. Ynglingen flög genom luften, både högt och långt, och landade med ett obehagligt krasande ljud på den stenlagda gatan.
Det var ett sådant ljud som får folk att stanna upp och mycket riktigt lade sig ett hastigt lugn över de grälande männen. Nibhel släppte taget om en köpman som höll i en kort påk och hans magkänsla sade honom att något var fel.
“Han måste ha svimmat”, mumlade någon bland stadsborna som samlats för att se på spektaklet. Men så började en stor röd pöl växa fram under ynglingens lockiga hår. Nibhel steg närmare och fick en bättre blick av mannens ansikte. Ögonen var vända inåt och en rännil av blod rann från hans näsa, samtidigt som det tjocka blodet från såret i det krossade bakhuvudet vällde fram över gatan. Nibhel såg på den livlösa pojken och förmådde inte röra sig. Han som alltid sett till stadsbornas bästa var nu den som var skyldig till det allra värsta...
“MÖRDARE! NIBHEL ÄR EN MÖRDARE” utropade plötsligt en av handlarna och bröt tystnaden. “HAN SLOG IHJÄL POJKEN MED SINA BARA HÄNDER!” stämde någon in. De unga männen och de andra handlarna började samtliga ropa liknande anklagelserna. Plötsligt strömmade folk till från alla håll, nyfikna på vad som försiggick och förfärade flämtningar följde på deras blickar på den döde ynglingen. Nibhel var fortfarande som frusen till is där han stod över den livlöse unge mannen. Hans tränade sinne anade att en myllrande massa av skuggor närmade sig från alla håll, och därefter rusade märkligt nog den släthuggna gatstenen upp mot hans ansikte. Allt blev svart och tyst…
--------
…Nibhel rycks plötsligt ur sina tankar, tömmer sitt stop och lämnar ett par kopparmynt på disken innan han ger sig ut igen. Han håller sig i gränderna som vanligt på vägen hemåt. Det är över tjugo år sedan olyckan skedde, tjugo år sedan Nibhel avsade sig allt ansvar gentemot staden och Kejsaren, men inte en dag går utan att minnet av den där ödesdigra händelsen hemsöker hans tankar.
Physical Description
General Physical Condition
Mycket stark för sin ålder.
Body Features
Muskulös
Facial Features
Enstaka ärr, grov skäggväxt
Specialized Equipment
Stort tvåhandsvärd
Personality Characteristics
Motivation
Moralisk, rättvis
Relationships
Current Status
Pensionerad
Current Location
Ethnicity
Age
55
Birthplace
Bergspasset
Spouses
Siblings
Children
Gender
Man
Eyes
Blå
Hair
Långt, brunt
Skin Tone/Pigmentation
Ljus
Height
190
Weight
90
Quotes & Catchphrases
“Död åt Svarfadas Förtryckaren!”
Comments