Svarfadas
“Mod och tapperhet är föga värt mot den som är starkare”
Det var de första orden som Svarfadas mindes från sin far. Fadern hade aldrig varit den som pratat i onödan, men denna mening kom att återupprepas år efter år i samband med Svarfadas träning; att bli starkast innebar emellertid inte enkom att Svarfadas bar säckar med sten eller svettades under den starka solen med en tung stock. Fulspel, manipulation och tvivelaktiga metoder var en stadig del av repertoaren under faderns lektioner i stridskonst och det gick inte en dag utan att något nytt lades till den digra listan av obehagligheter. Svarfadas var heller aldrig stark nog i sin fars ögon, så han försökte efter bästa förmåga att uppmuntra och inspirera Svarfadas till att träna hårdare, främst med slag, sparkar och hot om att använda piskan som hängde innanför dörren.
Dag efter dag passerade nästintill obemärkt förbi och till slut blev dagarna till år. Det enda lilla avbrott som Svarfadas mindes var den dagen som hans mor gick bort, knuffad ned i vallgraven vid stadsmuren. Med sin muskulösa, kutiga kroppshållning var gobliner ofta inte simkunniga och Svarfadas mor hade försvunnit ned under den grumliga ytan med ett förskräckt rop, för att aldrig mer ses igen.
För Svarfadas gjorde det inte någon större skillnad; hans dagar spenderades med fadern och dennes tveksamma skola, så mor och maka hade inte varit mer än ett sätt att få mat på bordet. Fadern slog dock mynt av hennes död och lät gärna Svarfadas förstå att det var ett rödblod som knuffat hans mor ned i den blöta graven, allt för att lägga mer bränsle på den eld som fick Svarfadas att lyfta mer, träna längre och slå hårdare.
En dag insåg Svarfadas att han blivit så pass stark att han nu passerat sin far i både längd och tyngd; fadern var själv ovanligt storvuxen för att vara goblin, men Svarfadas var ett halvt huvud längre och betydligt mer omfångsrik.
Fadern insåg däremot inte det och var i vanlig ordning på väg att motivera Svarfadas till att hålla igång sin träning med ett ordentligt slag i ryggen. Men Svarfadas vek som av reflex undan och slog först. Hans knytnäve träffade fadern rakt över den platta goblinnäsan och han raglade bakåt, häpen och med en hand lyft för att stoppa det plötsliga blodflödet. Smärta och förvåning byttes raskt mot ursinne och en hämndlysten eld i faderns ögon, men innan han fick fram något att säga kom ett till slag, och sedan ytterligare ett. Och ett till. Slagen fortsatte att hagla från Svarfadas och till och med liggande på marken satt han över sin far och knytnävarna hamrade skoningslöst på det nu oigenkännliga ansiktet.
Senare skulle han lära sig att det var stridens dimma som fått honom att inte se, men när töcknet för hans ögon lättade och han såg hur fadern inte längre andades, då visste Svarfadas att ett första liv var skrivet på hans samvete. Det bekom honom inte nämnvärt. Hans dagar hade alltid varit en salig blandning av träning, slagsmål på värdshusen, små stölder för att få några slantar till mjödet, och av det drack han ordentligt.
En kväll, då Svarfadas hade varit lite för glad i det starka mjödet på ett av stadens bättre ställen och somnat tungt i sin bädd, lyckades en råtta välta omkull ljusstaken på bordet som Svarfadas hade glömt släcka i mjöddimmorna. Svarfadas hade vaknat till först när rummet stod i höga lågor. Det var med nöd och näppe han tog sig ut med livet i behåll och först när han stod där och såg huset han växt upp i stå i lågor, insåg han att det enda han fått med sig var kläderna på sin kropp.
Svarfadas stod kvar, fortfarande berusad och förvirrad, tills huset brunnit ned. Sedan vände han sig om och gick stigen ned mot byn. Väl framme hittade han ett hus utan ljus i fönstren och som han tyckte såg övergivet och tomt ut. Om det mot förmodan bodde någon där oroade sig Svarfadas inte särskilt för detta just ikväll. Han slog in källardörren och snubblade sig över den höga tröskeln, full och trött på till synes ändlösa nätter utan ro, och somnade raklång på golvet.
Nästa morgon vaknade han av att två gobliner stod och stirrade på honom med uppspärrade ögon. De bägge goblinerna, Mandas och Tomu, hade själva flyttat in i det övergivna huset ett par dagar tidigare. Det tog de tre goblinerna en bra stund att reda ut vad som försiggick, inte minst för att Svarfadas huvud värkte så att han knappt kom ihåg de andras namn, men tids nog var de alla tre överens om att de kunde bo i huset tillsammans. De hade trots allt en hel del gemensamt och gjorde således bäst i att hålla ihop. De var hemlösa, fattigare än kyrkråttor och arga. Med gemensamma krafter kom de snabbt fram till att det fanns mycket att vara arga på, framförallt omvärlden och alla dess invånare.
Med tiden så tog Svarfadas naturligt rollen som ledare, och lika naturligt gav Mandas och Tomu honom den åtråvärda ledarstolen som fanns i deras lilla kyffe. Det gamla huset var sparsamt möblerat och bara en riktig stol fanns att sitta på. Kanske var det främst för att Svarfadas var lika stark ensam som de två var tillsammans och ingen av dem vågade ifrågasätta utfallet när han beslöt att stolen var just hans. Tillsammans stal, plundrade och slog de sig till att bli ordentligt ökända i byn och fick med tiden en hel skara missanpassade gobliner att ansluta sig till deras lilla följe.
Åren gick och Svarfadas hade till sist sådant rykte om sig att han kunde göra mest vad han ville i byn. Han hade för länge sedan slutat tissla och tassla i mörka hörn om sina stölder och plundringståg. Han klev helt enkelt in där han ville och tog vad han kände för, så må det vara guld, silver, kvinnfolk eller föda för dagen. De få som hade försökt ifrågasätta hans egenmäktighet hade tur om de kom undan med livet i behåll!
Men, den lilla byn var inte mycket till håla och åren hade gjort Svarfadas rastlös. Han hade redan rikedomar för att klara sig livet ut, om inte annat med goblinmått mätt, och all makt som var möjlig att erhålla. Att han dessutom fått höra berättelser om staden i norr från en resande goblin hade gjort honom ännu mer missnöjd med sin situation. Där fanns tydligen någonting som den resande hade kallat för “legendturnering”, en kamp blott för de främsta krigarna, där endast den starkaste av dem alla kom levande ut på andra sidan. Med evig ära, berömmelse och dessutom vapen och rustningar likt inga andra i prispotten kunde Svarfadas inte släppa tanken på att bege sig dit. Han hade då aldrig träffat någon som var starkare än honom själv och han borde med andra ord ha en fin lycka med sig i en sådan strid!
I några dagar lyckades han bärga sig och när ingen såg dagdrömde han om guldet, äran och berömmelsen som väntade honom, men till sist begav sig Svarfadas norrut mot den omtalade staden för att anmäla sig till den där legendturneringen. Alla i hans följe gjorde honom inte sällskap, men Mandas, Tomu och en grupp av de allra mest fanatiska anhängarna följde med på färden.
Väl framme blev han vänligt hälsad av stadens vakter, som undrade om de kunde hjälpa till att peka honom i rätt riktning. Ja, för att underlätta för honom, som de sade. Svarfadas blev förvånad av deras vänliga bemötande och fann att han inte alls tyckte om det. Han insåg att hans barbariska rykte inte nått staden och här blev han tagen för vilken goblin som helst!
Svarfadas bet sig i tungan och tänkte att det nog ändå vore bäst att inte ställa till allt för mycket trubbel innan dess att han slagit sig igenom den där turneringen. Det fanns gott om tid att senare bygga upp sitt rykte i den nya staden och vinsten skulle bara göra det lättare att köpa rätt ögon och öron. Istället tog han emot en lång färdbeskrivning till anmälningsbåset och gick dit, men inte förrän han givit order om att hans följeslagare skulle leta rätt på ett värdshus som kunde inhysa ett dussin argsinta, hungriga gobliner.
Kön var lång, mer än ett tjog krigare i blandade rustningar och färger stod på led för att anmäla sig. Svarfadas synade dem alla, hur de rörde sig, deras skrytsamma svada och tidigare meriter de jämförde med varandra. Svarfadas tyckte inte någon av dem såg ut som något större hot, inte för hans barkliknande nävar och benhårda panna. Han kunde nästan känna smaken av äran, flytande och söt likt honung på tungan...
Så väcktes han plötsligt ur sina tankar av en varm andedräkt i nacken. Svarfadas vände sig om och stirrade rakt in i ett blankt stålharnesk. Han lyfte motvilligt blicken och såg den långa mannen som ställt sig bakom honom i kön. Mannen var visserligen inte lika bred som Svarfadas själv, men för att vara människa var han både lång och mycket muskulös. Att rödblodet dessutom lyckats ansluta till kön helt obemärkt, utan att Svarfadas hört honom, gav Svarfadas en obehaglig känsla som han inte riktigt kunde sätta fingret på, men som ändå kändes ack så bekant. Han hade inte tänkt på sin far på länge nu, men Svarfadas insåg att det var hans far som givit honom precis samma känsla när han var liten. Han kände sig, för första gången på väldigt många år, hotad. Kanske till och med en smula rädd för mannen i den polerade rustningen.
Svarfadas gjorde sin anmälan till legendturneringen och gömde sig snabbt undan bakom en vattentunna för att studera det förhatligt långa blekansiktet på avstånd. Svarfadas tyckte inte alls om vad han såg. Mannen gjorde sin anmälan och stegade med ändamålsenliga steg därifrån. Svarfadas smög försiktigt efter. In på en mindre gågata och till sist genom en smal gränd. Svarfadas snubblade plötsligt över en knytnävsstor sten på marken, men stenens rasslande dämpades av träväggarna på var sida och han förblev oupptäckt.
Han plockade upp stenen och tänkte: “Kanske kan jag skrämma bort den långa mannen, eller åtminstone skada honom lite grann?”
Svarfadas tog i från tårna och drog iväg stenen med all kraft mot mannens rygg. Stenen träffade rakt i bakhuvudet och mannen föll till marken med en dov klang från bröstharnesket. Svarfadas smög försiktigt fram mot den långa mannen och ställde sig över honom. Han noterade en vacker ring i guld, med en stor solliknande pärla på och hann tänka tanken att roffa åt sig ringen, men innan Svarfadas hade hunnit tänka färdigt hörde han en röst bakom sig som skrek åt honom att stanna. Svarfadas vände sig hastigt om och såg två stadsvakter med bistra ansikten ta sig längre in i den trånga gränden med snabba steg.
Svarfadas funderade ett kort ögonblick på att ta sig an de bägge männen, som jämfört med honom själv inte såg särdeles hotfulla ut. Men å andra sidan, de hade trots allt varsitt blankt svärd och sköld på ryggen, och han själv hade inte mer än en enkel dolk i bältet.
Svarfadas bestämde sig hastigt för att fly och innan männen hann fram var han redan borta bland de små gränderna och försvunnen ur deras åsyn. Svarfadas insåg plötsligt att det skulle bli omöjligt för honom att delta i legendturneringen. Vakterna skulle garanterat efterlysa honom. Han hade inget annat val än att bege sig hemåt igen och lämna alla storslagna drömmar bakom sig.
Ursinnig över sitt nederlag var det med en tyst hop gobliner efter sig som Svarfadas reste söderut igen. Ingen vågade fråga varför de lämnade staden så hastigt och om nu någon hade frågat Svarfadas så hade det antagligen blivit det sista han gjorde.
Svarfadas hade alltid tagit varje tillfälle i akt för att ge sig på andra, och i sin vrede såg han sig omkring efter någonting, eller någon, att slå sönder.
En dagsmarsch från sin hemby fick han se en stor herrgård uppe på en låg, bred kulle. Han hade aldrig sett gården förr, men å andra sidan hade han inte spenderat mycket tid här i skogarna norr om byn. Varje steg fram till den ensliga herrgården var argsint, ursinnigt och ordentligt tillstampat. Han slet upp dörren med en valkig näve och möttes av skräckslagna blickar från två gobliner, en gammal man och hans lika rynkiga maka...
Senare satt Svarfadas tyst på en stol i den stora herrgårdens matsal. Han såg sig omkring. Snidade pelare längs väggen, förvisso utan guld eller annan grannlåt. En trappa med utsirat räcke i järn; han rynkade pannan åt vad han gissade var rödblodssmitt järn men det såg stadigt ut. Ja, förutom två döda kroppar som låg på golvet var herrgården faktiskt ett riktigt fint ställe! Här, bestämde sig Svarfadas, skulle han bo.
Physical Description
General Physical Condition
Extremt muskulös och stark.
Specialized Equipment
Gigantisk tvåhandshammare
Mental characteristics
Failures & Embarrassments
Misslyckades att återta Eryfia som sin slav. Störtade mot sin fiende Nibhel i strid.
Mental Trauma
Hård och känslokall uppväxt.
Morality & Philosophy
Styrka är allt.
Personality Characteristics
Motivation
Makt, pengar
Species
Age
59
Circumstances of Death
Död i strid mot Nibhel
Place of Death
Spouses
Siblings
Children
Current Residence
Utkanten av kyrkogården
Gender
Man
Eyes
Svarta
Hair
Flint
Skin Tone/Pigmentation
Mörk, grågrön
Height
132
Weight
62
Quotes & Catchphrases
“Mod och tapperhet är föga värt mot den som är starkare”
Comments