Eryfia
Eryfia är en vacker och tilldragande högalvskvinna från den gamla tiden, med gyllenbrunt hår likt hasselträdets ljusa bark och gröna ögon som minner om dess klargröna blad om sommaren. Kanske är det en följd av att hon växt upp i den Tusenåriga skogen istället för sitt hemland, då bägge hennes föräldrar stupade i det ökända tvåårsslaget om Urlandet, och där var alvernas hår ljust och deras ögon grå som havet.
Med sina fränder i Skogen växte Eryfia upp omgiven av kärlek och trygghet. Hon levde många hundra år omgiven av skogsalverna och då hon kom till dem som mycket ung fick hon aldrig lära sig sitt eget folks seder och bruk. Av den starka högalvsätt som Eryfia stammar från finns mycket få kvar idag, och hennes föräldrar är sedan länge utsuddade ur omvärldens berättelser.
Det fanns emellertid någonting inom Eryfia som skiljde henne från de andra skogsalverna; i hennes sinne fanns en längtan att se bortom skogsriket och en nyfikenhet på världen där ute som växte sig starkare, ett litet sandkorn för var dag. Hon älskade Skogen som hon hade växt upp i och skattade sin nya familj mycket högt, men hon kunde om kvällarna inte låta bli att drömma sig bort… Vad fanns bortom de höga bergstopparna i söder? Vilka land väntade på andra sidan havet i öster?
En dag blev hennes längtan för stor och hon gav sig av. Det var en natt utan stjärnor och månljus, och i skydd av mörkret tog hon med sig sina allra käraste ägodelar och lämnade den Tusenåriga skogen för gott. På stigar som hon lärt känna genom hundra och åter hundra år tog hon sig mot havet i öster. Ljudlösa steg förde henne förbi de sista vaktposterna i Skogens utkanter och hon nådde sent på dagen en långsträckt strand där doften av salt skum blandade sig med stanken av tång.
Sanden var grov och tung under hennes mjuka stövlar. Nu när hon stod där och såg på det oändliga havet för första gången på nära håll slogs hon av hur jättelikt, mäktigt och skräckinjagande det var. Horisonten och den stålgrå havsytan smälte samman längre ut än hennes alvögon kunde se. Varje tung våg som slog mot stranden var för hennes skarpa öron ett muller. Det var tilldragande på samma sätt som en jägare sökte faran i björnjakten, farligt, men en fara att överkomma.
Eryfia stod så en lång stund och betraktade det böljande havet. Först när en ensam stor våg slog ned på sanden och vatten forsade upp över hennes fötter rycktes hon ur sin trans och såg sig om. Stranden var ödsligt tom så när som på en enkel långbåt med kort mast och en man som arbetade med en av årorna.
Hon betraktade mannen, osäker på om han hade lagt märke till henne på den vindpinade sanden; ingen annan tycktes vara dristig nog att bege sig hit och molnen på himlen blev för var ögonblick som gick allt mörkare. Erifya överlade tyst med sig själv, samlade ihop det lilla mod hon kunde uppbringa och därefter klev hon bort mot mannen.
Han såg frågande upp från sitt arbete genom en trasslig härva av mörkt hår och hans kinder var fläckiga av tjära. Men hans ögon var ärliga, rentav varma, och Eryfia hörde sig själv ställa den ödesdigra frågan: “Kan du ta mig dit ut, ut på havet?”
Han såg förvånad ut och kastade en hastig blick i den riktning som Eryfia pekade med ett långt finger. Därefter synade han henne uppifrån och ned, innan han skrattade godmodigt och återgick till kniven och åran i sina händer.
“Vad har du på havet att göra?” undrade mannen utan att se upp. Erifya blev ställd av frågan. Vad skulle hon egentligen ut på havet att göra? Hon hade inget bra svar och kände hur en rodnad kröp upp på halsen innanför den tunga mantelns krage. Generad vände hon sig om och började gå, bort från mannen och vart som helst, men så ropade han plötsligt till henne:
“Jag åker strax ut. Jag skall ut dit, till Urön. Klent folk säger att det är dårskap men så fångar de också mindre fisk än vad jag gör på en vecka! Jag kan dra nytta av en medhjälpare vid Tandaklipporna.”
Eryfia hade frusit mitt i steget vid hans ord, och nu vände hon sig hastigt om med ett leende på läpparna: “Tack!” var allt hon lyckades få ur sig och sprudlande förväntan fyllde hennes hjärta.
Men hennes glädje blev av mycket kortvarig art. Mannen, Alber, och Eryfia rodde ut ur bränningarna innan de hissade ett brett, vaxat segel. De hade inte hunnit mer än en timme ut på havet innan långbåten hastigt drogs med i en ilsken, vinddriven ström och en storm var där lika plötsligt som en pil skjuten från en långbåge.
“Håll i dig!” vrålade Alber över den ylande vinden, i det han försökte ta sig fram till masten för att ta ned seglet. “Tappa inte - !”
En tung, svart våg kastade sig över båten likt ett hungrigt rovdjur och slukade mast, segel och Alber själv. Nu grep rädslan tag i Eryfia, ensam som hon var i stormens vrede. Hon såg den Tusenåriga skogen för sitt inre öga och hon kunde inte alls förstå varför hon envist givit sig av från den trygga platsen bland träden.
Vågorna slog allt högre mot båtens sidor och mer vatten forsade in över det enkla däcket. Eryfias kläder var redan dyngsura och tunga av allt vatten, mantelns spänne under hakan pressade mot halsen och hindrade henne från att andas. Med frusna fingrar lossade hon spännet och vinden slet genast med sig det vackra plagget överbord. Hon såg en sista glimt av silverspännet, format likt två lövfyllda grenar, innan det försvann i det skummande infernot utanför båten.
Hon lade sig ner i båten och höll sig fast bäst hon kunde det hala träet. Eryfia blundade och pressade pannan mot den saltstänkta botten, blott gudarna vet hur länge, men det kändes som om hon försökte gömma sig för stormen i en hel evighet. Så kom en vindstöt och en sprakande blixt klöv himlavalvet itu, och ljuset brände genom Eryfias stängda ögonlock.
Långt senare, utan någon chans att ens gissa hur många timmar hon drivit på det vindpiskade havet, blev plötsligt allt stilla. Djupt inom henne började sinnet leta sig tillbaka till världen igen. Stillhet, ett mjukt regn av sött vatten, inte salt. Hon förstod att båten måste ha strandat. Hon försökte öppna ögonen men fann att saltet från vågorna klistrade ihop hennes ögonlock. Steg hördes någonstans ifrån. Innan hon ens hann tänka tanken att ropa på hjälp och be om räddning, hördes en röst som hon skulle komma att avsky mer än någon annan. Det var en skrovlig, hes stämma, flåsande och från en mun som av allt att döma var varken mänsklig eller alvisk, och den uttalade orden som skulle förstöra allt…
“Du! Du är min.”
Current Status
Fri alv
Current Location
Species
Ethnicity
Age
3313
Birthplace
Spouses
Siblings
Children
Gender
Kvinna
Eyes
Bladgröna
Hair
Långt, gyllenbrunt
Skin Tone/Pigmentation
Blek
Height
181
Weight
60
Belief/Deity
Alvisk animism
Comments