Förord
I denna skrift, som kommit att svälla ut till oanade proportioner har jag försökt att beskriva världens historia, från myterna och legenderna om jordens födelse till de historiska skeenden som har utspelat sig under många tusen år. I huvudsak har jag använt mig av de skriftliga källor som återfinns i Akademins stora bibliotek i Dalhamn. Däribland kan jag framförallt nämna böckerna "De gamla gudarna" av Mäster Erwan, "Nordmarks historia och krigens skeenden" av Mäster Jarlhom, "Anoriens uppgång och fall" av Mäster Berthold. Utöver mina egna resor runt om i världen har Thomas vandrarens episka samling volymer om hans upptäcksresor till alla världens hörn varit till stor hjälp för att beskriva världens historia.
När jag nu skriver detta förord har jag precis avslutat sammanställningen av världens historia, det är en uppgift som tagit flera årtionden i anspråk och involverat otaliga resor till världens alla hörn och oändligt många timmar med läsandet i olika arkiv.
Jag hoppas att du som läsare nu ska finna denna historiska skrift lärorik och intressant. Det är just nu den mest kompletta skriften om världens historia även om det inte finns plats eller tid till att dyka ner djupt i vartenda ämne så ska denna bok ge en översikt så att ni vid intresse kan fördjupa er ännu mer via mina källhänvisningar.
Det finns otaliga människor som hjälpt mig genom åren, jag vill speciellt tacka Mäster Torbert för alla timmar du spenderat i arkivet, Mäster Johan för alla de fantastiska illustrationer som återfinns i denna skrift, Masdor Kahn för att han outröttligt följt mig på alla mina resor runt om i världen, utan hans kunnande i främmande språk hade denna bok aldrig blivit färdigställd.
Om gudarna
Så länge människorna har funnits i Orbros har de allra flesta haft en tro på Froid och hans gudar, även om det nu även finns människor som tror på andra gudar så är fortsatt tron på Froid den största i Orbros. Den gamla tron som den ibland kallas är starkt förknippad med naturen och många olika gudar och gudinnor dyrkades.
Froid - Gudarnas ledare och mäktigast av dem alla, han är den störste av dem alla och är den som skapade universum samt de övriga gudarna. Hans tre ugglor förser honom ständigt med all information han behöver från världens alla hörn.
Freid - Froids maka och läkekonstens gud.
Töre - Människornas skapare och beskyddare samt Froids närmsta vän. Styr över regn, åska och grödorna. Han betraktas även som husgud av bönderna som ofta offrar gåvor till honom för bättre skördar. Töre rider på sin uroxe Ranngrost och i strid svingar han sin magiska yxa. Töre har aldrig blivit besegrad i strid men förlorade en gång en brottningsmatch mot en gammal mystisk gumma i Orbros djupaste skogar. När han tillslut erkände sig besegrad och frågade hur den gamla gumman kunde vara så stark så fick han veta att han brottats med självaste ålderdomen, inte ens gudarna kan i längden övervinna ålderdomen.
Droge - "Den vältalige" är skaldekonstens gud och den som berättar alla gamla sagor och historier i Froids stora sal. Barder och skalder offrar ofta åt Drage så de ska kunna ta del av hans kunskaper, historier och sagor. Drage är även den som välkomnar alla gäster till Froids salar. Alla gudarnas stordåd nedtecknas av honom i en enorm bok så de aldrig ska glömmas bort.
Rejmsdal - "Vakten vid bron", vaktar bron mellan människornas värld och gudarnas. Det är även Rejmsdal som håller utkik efter faror med sin utmärkta syn och hörsel. Hans hörsel är så skarp att han kan höra gräs växa och han kan se tiotals mil. Skulle faror nalkas så blåser Rejmsdal i sitt guldhorn och gudarna hör detta var de än befinner sig så de kan samlas till strid.
Dreja - Ibland även kallad för Dröa är fruktbarhetens och kärlekens gudinna. Hon är syster till Drejs. Dreja håller även koll på de som dör, hälften av de som stupar i strid för hon till sin borg, den andra hälften förs av Drejs till Froids salar. Många ser henne därför också som en dödsgudinna.
Drejs - Är liksom sin syster en fruktbarhetsgud, han beskrivs som den fagraste, kraftfullaste och mest barmhärtiga guden, Drejs är också den som för hälften av alla stupade i strid till Froids salar. Drejs och Dreja tillbedjes oftast under midsommartid.
Nal - "Den som gömmer", är härskarinna över de dödas rike. Dit alla som dör en naturlig död eller tar livet av sig hamnar, det ytterst dystra och ångestfyllda rike bär även hennes namn.
Lidun - Ungdomens gudinna och den enda av gudarna som vet hur man odlar de magiska äpplena som håller gudarna unga och starka.
Hran - Är havets gudinna, de som drunknar till havs eller i sjöar fångar hon upp och för till sina salar på havets botten där de får spendera sina efterliv.
Sigrid - Töres fru och äktenskapets gudinna. En lågmäld och tyst kvinna men som besitter stor vishet och ofta ger kloka råd.
Ärmne - Smedguden, älskade över allt annat att smida de vackraste föremålen av metaller. Det var han som skapade dvärgarna och lärde dem om gruvbrytning och smidekonst. Ärmne fyllde underjorden med gnistrande malmådror av olika metaller och hans dvärgar älskade mer än något annat dessa ting och bosatte sig gärna i underjordiska städer.
Forntiden (Myternas tid)
Om skapelsen och det första kriget
Froid som han kom att kallas i Orbros var den allra första och den mäktigaste av gudarna, han formade själv de andra gudarna ur sin egen avbild för att de skulle hjälpa honom med hans skapande av universum och världen. Froid kom att läsa dikter om det han ville skapa för de andra gudarna och bad dem hjälpa honom att skapa vackra sånger. Dessa sångar kom att kallas för Froids ballader och det var de som påbörjade skapelsen av universum, Froid reste runt och tände otaliga stjärnor och skapade stjärnhimlen. Närmre den världen han tänkte skapa skulpterade Froid solen och månen och satte dem att dras av var sitt spann starka oxar över himlen, dessa skulle ge ljus och energi till de levande ting som skulle komma sedan. Medan allt detta pågick sjöng de andra gudarna de vackraste sångerna och läste de vackraste dikterna man kan tänka sig, ju mer harmoniskt de sjöng ju snabbare lyckades Froid att skapa sin nya värld. När universum, solen och månen var skapad, bad Froid de övriga att hjälpa honom att skapa Orbros där livet skulle få spira.
Ärmne var den första guden som trädde ner i Orbros, hans sång hjälpte honom att skapa bergen, dalarna och kullarna, Töres sång hjälpte Froid att fylla Orbros med jord samt skapade vädret. Dreja och Drejs gjorde jorden fruktbar då de skapade och planterade växter och träd av otaliga sorter, Hran skapade haven, sjöarna och fyllde floder med vatten, med hjälp från Dreja fylldes även haven med liv i form av fiskar, valar och andra märkliga varelser. Froids sista idé var att befolka Orbros med Töres människor som han fått i uppdrag att skapa till gudarnas avbild, de skulle vara de allra första levande varelserna att befolka Orbros.
Om dvärgarnas ursprung
När Ärmne fick reda på vad Töre fått för uppdrag av självaste Froid så kom han att bli väldigt avundsjuk, därför började Ärmne i hemlighet att skapa
dvärgarna efter sin egen avbild. När han var klar så bar han ned dem i flera stora grottor under Orbros största berg där de skulle sova en lång och djup sömn innan det var dags för dem att vakna upp. När dvärgarnas urfäder vaknade var de förvirrade och rädda, Ärmne lade sin stora hand på dem och sa till dem, "Var ej rädda mina barn, ni har precis vaknat och det är jag som skapat er och ska lära er allt jag kan". Ärmne skötte sedan om dem otroligt noggrant, utbildade dvärgarna i allt han kunde om smide och gruvbrytning och han lärde dem att älska de ädla metaller och ädelstenar han placerat i bergen lika mycket som han själv gjorde.
Efter många år upptäckte Froid vad Ärmne gjort och blev rasande, först tänkte han krossa dvärgarna för att förstöra Ärmnes skapelse, men tillslut gav Froid med sig och tillät dvärgarna att finnas kvar då han av sin natur var god och inte kunde med att ta någon levande varelses liv. Ärmne fick sedan tillåtelse att låta dvärgarna vakna upp på Orbros yta vilket de gjorde några år senare, detta var cirka 700 år innan människorna vaknade. Dvärgarna kom att sprida sig fort i Orbros berg och lärde sig snabbt att bemästra smideskonsten och gruvbrytningen som Ärmne ägnade mycket tid till att lära ut. De ökade snabbt i antal och deras underjordiska städer blev allt större och mer magnifika för varje år som gick, deras upplysta hallar var utsmyckade med otroligt vackra stenarbeten och fyllda med liv och rörelse.
Den största och mäktigaste av deras städer kom att bli Karak-a-Gysnak (Gyllene Karak) som grundades några år efter att Ärmne släppt iväg dvärgarnas urfäder från sina grottor under bergen. Här skapade Thormin den förste tillsammans med de övriga dvärgarna i hans Bredskäggsklan den absolut mest magnifika staden som skådats, de övriga urfäderna vaknade upp på andra ställen i Orbros och bosatte sig på olika håll omedvetna om var de övriga fanns någonstans.
Om människorna
Enligt de gamla sagorna så vaknade de allra första människorna upp i Orbros cirka 700 år efter att dvärgarna anlänt, guden Töre placerade dem då i Västerlandets bördiga och vidsträcka gräsvidder. Där stötte de snart på dvärgarna från Bredskäggsklanen som förde dem till Gyllene karak och erbjöd mat och husrum för en tid. Efter ett tag började människorna att bygga sina egna byar och mindre städer i närheten av den stora dvärgstaden och sedan gick det mesta fort. Människorna spred sig snabbt i landskapet och de ökade snabbt i antal. Den ursprungliga vänskapen mellan främst Bredskäggsklanen och människorna kom att bestå under tusentals år och de båda folken handlade mycket frekvent med varandra.
Efter ganska kort tid började människorna att bilda riken, då fanns det hundratals och de flesta var mycket små. Några mer prominenta riken i denna avlägsna tid var dock Nordmark, Mittmark, Västerriket, Sydriket, Anorien och Flodriket. Flera av dessa riken började strida med varandra om mer makt och mark och genom åren så sjönk antalet riken kraftigt och ersattes av färre men större kungadömen. Flera av de fortfarande prominenta husen i Orbros grundades även under denna tiden och deras ättlingar är de som i stor grad fortfarande styr i Orbros.
Om trollkarlarna
Froid och de andra gudarna hade flera rådslag efter det första kriget mot Kardron och var helt överens om att de behövde skydda sina skapelser nere på jorden som strax skulle vakna upp och börja befolka världen som de skapat. De kunde inte vara säkra på att de lyckats utplåna all av Kardrons ondska. De ville göra detta utan att blanda in sina egna krafter allt för mycket, då dess skapelser trots allt skulle klara sig på egen hand i så stor utsträckning som möjligt. Så Froid sände de så kallade
Hernons till jorden. Dessa mäktiga andar, var medhjälpare till gudarna och hade deltagit i skapandet av världen och hade därför relativt stora krafter. Froid bestämde att de skulle ta formen av gamla män, med stora skägg och buskiga ögonbryn och deras krafter begränsades för att det inte skulle bli uppenbart att de var utsända av Froid själv.
Froid samlade dem inför deras avresa till jorden och förklarade att deras uppgift var att hjälpa och skydda både människor och dvärgar från eventuella faror från Kardron eller andra som med samma ondska angrepp Froids skapelse. De skulle även blir kunniga om världen, dess natur, geografi och folk, ge goda råd åt alla de mötte och försöka smälta in så gott de gick i denna värld som nu hade börjat befolkas av både människor och dvärgar.
Sju var dem till antalet och de anlände inte alla samtidigt och landsteg på olika platser. Den gröne och den gule anlände först och de landsteg långt i västra Orbros och blev väl mottagna av fiskarfolken som bodde längs kusten de stannade där länge men började sedan resa runt i Orbros alla hörn både enskilt och i grupp där de letade efter tecken på att Kardons ondska börjat sprida sig igen, men även för att ge många goda råd om stort som smått till de som de mötte längs vägen. De utbildade även många människor och dvärgar och var uppskattade gäster hos alla lorder och även bland vanligt folk som de gärna besökte om de hade vägarna förbi. Den röda och den grå trollkarlen anlände några år senare i söder och började resa runt bland folken där, de två bruna landsteg i norr och stannade för det mesta där i de stora skogarna. De två blå trollkarlarna landsteg i östligaste Orbros det mest glest befolkade landskapet av människor men där många dvärgar uppehöll sig, de blev framförallt kunniga om dvärgarna och dess folk.
De klädde sig alltid i enfärgade kläder och blev därför oftast kända som färgerna på deras kläder och få utom de som stod dem nära använde deras riktiga namn. De kallades trollkarlar på människornas språk, Grankarz var deras namn hos dvärgarna.
Armin den gröne
Tormin den röde
Gormin den gråa
Dolmin den gule
Ylfmyr och Rymyr de bruna
Sermon och Dermon de blåa
Om Gestrillerna & Häxmästaren
Armin var en av dessa trollkarlar, han föll tillslut för sitt eget inre begär om att skaffa sig mer makt och att utnyttja sina krafter för att styra och vilseleda andra varelser. Detta skedde när han fick tag på Gestrillerna som var fyra magiska ädelstenar, då blev han tillslut helt fördärvad av hungern efter makt. Efter en kort strid med en av de andra trollkarlarna försvann han ur allas åsyn och kunde inte hittas någonstans, han gömde sig djupt ner i urberget uppe i norra Orbros där Gestrillerna förtrollade honom och gav honom starkare krafter än han någonsin haft tidigare. Runt sig började han samla en rad av mörkrets odjur, orker, vättar och troll i en mängd som aldrig skådats och med deras hjälp tänkte han lägga under sig Orbros och bli ensam härskare.
Om det första kriget mot häxmästaren
Detta krig kom senare även att bli känt som Gestrillernas krig, när häxmästaren för första gången visade sig för Orbros och med hjälp av Gestrillerna lade stora delar av kontinenten under sitt mörker.
Om dvärgarnas flykt
Dvärgarnas mäktiga underjordiska städer blev under århundradena allt större och rikare, de ansågs av de allra flesta som helt ointagliga för en fiende även om få någonsin ens hade försökt att erövra någon av deras städer. Efter många hundra år började det ske anfall från Orker och andra odjur speciellt i Tysta bergen, handelskaravaner och andra resande överfölls i bergspassen, många blev dödade och stora rikedomar försvann. Men dessa anfall utgjorde ingen direkt fara för dvärgarnas städer. Thormin III var då överkonung i Gyllene Karak och tillsvidare löstes problemet genom att inga resande fick resa genom bergspassen utan eskort av beväpnade vakter.
Detta kom att bli början på den långa konflikt mellan dvärgar och orker som kom att utspela sig runt om i Orbros under många hundra år framöver. Dvärgarna kunde dock aldrig ens i detta tidiga skede utrota orkerna från bergen, de var skickliga på att gömma sig och utnyttjade varenda liten grotta och skreva. Djupt inne bland Tysta bergen där få dvärgar någonsin vandrat grundade de sin egna stad där de lät sina styrkor växa under lång tid och trots att Thormin III och hans styrkor flera gånger drev tillbaka orkerna ända till deras egna portar så lyckades de aldrig tränga in i berget.
Många mäktiga dvärgar kom att stupa här bland annat Duli, Dinan, Thali, Kilmul och Narvi alla stora krigare eller hantverkare i Bredskäggsklanen. Tillslut gav Thormin upp tanken på att erövra detta orkfäste och istället byggde hans mannar flertalet fort som bevakade de bergspass som ledde fram till orkernas fäste, dessa bemannades av stora styrkor med dvärgar och kom genom åren att slå tillbaka flera anfall. Detta område i bergen kom att berövas på allt djurliv och växtlighet, inget klarade av att leva här och området blev en ondskans plats.
Men under det första kriget mot Häxmästaren (1088-1095) så ökade antalet räder från orkerna kraftigt, inte bara i Tysta bergen utan även i Östbergen och så långt söderut som i Stjärnbergen kom rapporter om räder som utförts. Den dåvarande överkonungen Thormin V slog hårt tillbaka mot orkernas anfall och runt om i Tysta bergen utspelades hårda strider även utanför Gyllene Karak och Järnhallens portar förekom hårda och blodiga strider. Men ingen ork satte sin fot innanför städernas portar. När Häxmästarens stora här tillslut blev besegrad söder om Norrskogen år 1093, så anslöt sig styrkor från både Kortskäggen, Gråskäggen och Rödskäggen till Thormin i Tysta bergen och de marscherade norrut för att undsätta sina fränder i Nordhallen som nu varit belägrade under många år. Den stora styrka som belägrade Nordhallen besegrades utanför dess portar i ett blodigt slag där dessvärre Thormin V stupade tillsammans med Nordhallens herre, men dvärgarna gick segrande ur striden och resterna av Häxmästarens armé flydde norrut. För dvärgarnas del slutade därefter kriget mot Häxmästaren även om människorna i Nordmark kom att kämpa i ytterligare några år innan de tillslut avgick med segern år 1095.
Segern blev dock dyrköpt för dvärgarna och många av deras fränder låg döda på slagfältet, alla fick en hedervärd begravning i Nordhallens gravkammare innan Bredskäggen marscherade söderut med Thormins kropp. Marschen hem till Gyllene Karak präglades av stor sorg och gick långsamt, på otaliga ställen stannade den stora kolonnen och både människor och dvärgar sörjde Thormins död, väl framme i Gyllene Karak fick dvärgarnas konung en storslagen och hedervärd begravning bland sina förfäder.
Häxmästaren kunde aldrig släppa det förnedrande nederlag han utsatts för när han besegrades av dvärgarna utanför Nordhallen, detta trots att dvärgarna var kraftigt underlägsna i antal. Efter detta kom häxmästarens hat mot dvärgarna att eskalera till oanade proportioner. Runt år 1110 började han därför i hemlighet att skicka mindre styrkor med orker söderut till Tysta bergen där de slog sig samman med de kvarvarande orkerna som levde där. Häxmästarens orker från Undabad var både större och starkare än sina fränder i söder och med sig hade de även skickliga gruvarbetare för att kunna genomföra den plan som Häxmästaren tänkt ut.
På ytan ökade antalet räder bland bergen i antal och även byar och städer längs bergens fot blev anfallna mer frekvent. Forten utanför orkernas stad hade genom åren blivit allt mer slitna och deras garnisoner hade också blivit betydligt mindre och flera av dem föll nu när de blev i princip översvämmade av orker som vällde ut från underjorden. Gormin I hade precis tagit över tronen från sin fader Thari II när anfallen började eskalera allt mer och år 1147 märkte man att allt inte stod helt rätt till inne i Gyllene Karak, dvärgar försvann spårlöst när de jobbade nere i de djupare nivåerna där sällan något större antal dvärgar vistades. Gormin kom personligen att leda en styrka ner i djupet för att undersöka vad som hänt deras fränder, när de tog sig ner till den 12:e nivån möttes de av ett kompakt mörker, alla ljuskristaller hade blivit förstörda som annars lyste upp även de mörkaste gångarna i berget. Facklor tändes och de fortsatte in i mörkret, snart hittade de sina saknade fränder spetsade på pålar med skyltar runt halsen där det stod skrivet "Död år dvärgarna, dvärgarnas tid är slut".
Flera dvärgar i styrkan blev missmodiga och ville dra sig tillbaka igen men Gormin beordrade dem alla att fortsätta för att leta efter förövarna, de gick allt längre in och nådde tillslut den 42:a salen där de stötte ihop med en överlägsen styrka med orker. Hundratals av dem hade infiltrerat Gyllene Karak genom tunnlar som mynnade ut i salens väggar. Striden blev oerhört hård och blodig i skenet från några få facklor som en efter en slocknade medan dvärgarna försökte dra sig tillbaka till trapporna. Vid trappornas fot stupade så kung Gormin för en orkpil i halsen och hans soldater lyfte snabbt upp honom och flydde uppåt mot säkerheten.
Eftertruppen stred hjältemodigt för att skydda kungens kropp och lyckades tillslut att blockera trappan med flertalet stora stenblock som var placerade i väggarna. Thormin VI tog emot dödsbudet från de dvärgarna som kom upplevande och han blev utom sig av ilska, orkerna hade dödat hans fader och börjat vanhelga Gyllene Karak där ingen fiende någonsin satt sin fot tidigare. Detta var början till de fem krigen mot mörkrets odjur som Thormin kom att leda dvärgarna igenom, trots några tidiga segrar där orkerna drabbades av enorma förluster så verkade antalet som strömmade in i Gyllene Karak aldrig sina och allt eftersom krigen pågick tvingades dvärgarna gradvis allt längre upp mot ytan. Tillslut kom kampen att bli desperat, vilket går att läsa i
Tanzobulls stora bok där Thormins sekreterare beskrev händelseförloppet i slutet av det femte kriget.
Efter att Thormin VI stupade år 1299 så tvingades hans folk på flykt från dvärgarnas mäktiga huvudstad, hans son Dain II ledde dem ut på ytan där människorna välkomnade dem och gav dem mat och husrum. Flykten stannade dock inte av utanför stadens portar utan Bredskäggsklanen spreds i alla väderstreck, en stor grupp vandrade norrut och slog sig ner hos fränderna i Järnhallen. Många tog sig söderut till Kortskäggen i Stjärnbergen, Dain och den allra största gruppen valde dock att fly österut till Rödskäggen i Östbergen, under den långa resan dit stannade vissa dvärgar i städerna och byarna som de passerade längs vägen. Således så kom Bredskäggen att vara oerhört splittrade över stora delar av Orbros men under lång tid framöver minskade aldrig lusten att återta sitt forna hemland under berget Gyllen Toppen.
Om furstarna i Nordmark
Nordmark är ett skogsbeklätt och kuperat landskap som inte lämpade sig speciellt mycket för storskaligt brukande av jorden, således gjorde det de svårt att föda en stor befolkning i dessa trakter. Så få människor kom att flytta hit, utan landskapet fortsatte vara glest befolkat och gårdarna låg med långa avstånd mellan varandra. Jorden var inte heller speciellt rik på mineraler så dvärgarna flockades inte heller till denna trakt. Endast Bredskäggsklanen skapade sitt hem här uppe och Nordhallen blev den största dvärgboningen på otaliga mils avstånd i denna trakten. Den första kungen i det enade Nordmark ska ha varit Olof Korpkungen, en storvuxen och stark man som omgav sig med en stor flock korpar som villigt flög runt och inhämtade information till honom och skickade meddelanden fram och tillbaka.
Flertalet av de nuvarande husen i Nordmark härstammar också från denna tiden och flera av dem har sitt ursprung i de första männen som kung Olof utsåg till sin livvakt. Runt Nordmark låg också flera mindre riken som dock alla var mer eller mindre beroende av Nordmark som var regionens starkaste rike. Riket Djupskog styrdes av släkten Durrel från sin stenborg djupt inne i skogen, Djupskog var då som nu glest befolkat och de allra flesta livnärde sig på jakt och skogsbruk. Sörmark styrdes från Flodfästet av släkten Eksköld de var nära allierade till Korpkungen och hade varit så sedan årtionden, Östmark styrdes av släkten Kopparsköld från deras borg i Österhamn, de var ett sjöfarande rike och befolkningen livnärde sig mycket på fiske och handel med länder längre söderut. Norr om Nordmark låg Utmarken det minst befolkade området, detta område var sällan enat under en kung utan styrdes av flera mindre hövdingar som höll rådslag om större viktiga frågor vid Utmarks tinget.
Om Gilon och Häxmästarens fångenskap
Gilon var söderns mäktigaste kung och en stor krigare, han styrde ett stort rike från sitt vackra slott på Sommarkullen som sträckte sig i otaliga mil åt både öster och väster längs Orbros södra kust. Gilon och hans folk hade sällan något att göra med nordborna långt upp i norr, resor dit tog oerhört långt tid och många ansåg att deras seder och bruk var märkliga.
Men då och då ankom det handelsskepp från denna avlägsna del av Orbros och förde med sig skinn av utmärkt kvalité, bärnsten och det bästa timret i Orbros, handelsmännen medförde också nyheter vilket Gilon och hans hov mottog med stor nyfikenhet. När rapporter från handelsmän började inkomma om att det dvaldes en stor ondska långt upp i norr och att människor där fick fly för sina liv efter attacker av märkliga och blodtörstiga odjur som verkade komma upp ur grottornas djup.
Gilon blev oroad av dessa rapporter, men hans lärda män lugnade honom och sa att det troligen inte var en stor ondska utan säkerligen bara större rövarband som drev runt långt där uppe i det fattiga norden där nöden ofta kunde vara stor. Så Gilon lät saken bero och skickade inte något meddelande norrut till Nordmarks kung.
Livet i södern fortsatte under flera år precis som vanligt för här var klimatet gynnsamt och marken bördig, allt mer jord odlades upp under Gilons regeringstid och befolkningen ökade stadigt tack vare den goda tillgången på mat. Handelsskeppen från norr ankom fortsatt någon gång per år och medförde i stort sett samma nyheter som innan, Utmarken norr om Nordmark började bli avfolkat och många människor hade fått sätta livet till i de ständiga plundringstågen av dessa märkliga varelser, orker kallade besättningarna dem. Ett ord som aldrig hade hörts tidigare i söder och de lärda männen vid Gilons hov hade heller aldrig hört talas om sådana varelser tidigare.
En dag när Gilons äldsta dotter hade sin sextonde födelsedag med ett stort bankett i Sommarkullens stora sal så flög en stor korp in genom ett öppet fönster och kraxade högt. Tjänare försökte snabbt jaga bort fågeln men den flög smidigt bort från deras viftande armar och gav aldrig upp sina försök att få kontakt med Gilon. Korpen landade gång på gång nära Gilon och fortsatte kraxa högt, tillslut såg kungen att fågeln hade ett meddelande fäst vid benet. Han höjde sin hand och stoppade tjänarnas försök att få fatt i fågeln och han skred fram till korpen som lugnt satt kvar och lät honom ta bort kapseln med meddelandet från dess ben.
I kapseln låg ett kort brev från Olof Korpkungen som Gilon läste med stort intresse, hans ögon vidgades kraftigt och folk runt honom började undra vad som kunde stå i brevet som fick kungen att reagera så. Gilon ropade med hög röst till sig sin mästare som kom rusande genom salen, Gilon viskade något i hans öra och han rusade genast ut ur salen för att utföra ordern kungen gett honom.
Gilon tog sedan till orda och pratade med en hög röst så samtliga i salen skulle höra, "Mina vänner, jag har här ett meddelande från våra fränder i norr, Korpkungen berättar att häxmästaren som han kallas anfaller de norra rikena, hans odjur till soldater sprider död och förstörelse omkring sig och Korpkungen ber nu om vår hjälp!" Samtliga i salen började mumla högljutt och förvånat, några kvinnor brast ut i gråt över vad de befarade skulle komma.
Gilon fortsatte, "Mitt svar till Korpkungen kommer vara att söderns folk självklart kommer till hans hjälp. Riddare av södern uppbåda era fanor!" Sa kungen med en hög röst och sorlet i salen ökade till en öronbedövande nivå. Det blev ett lätt tumult i salen då alla riddarna sa farväl till sina fruar och familjer samtidigt som de snabbt begav sig ut till sina hästar, många hade långt att rida för att kunna uppbåda sina trupper. Samtidigt började klockorna i slottet att ringa och folket i Sommarkullen strömmade ut på gatorna då de undrade var som pågick, budbärare från kungen red runt och talade till folksamlingarna och meddelade dem om att kriget är här och att fanorna ska samlas på fälten utanför staden. Många tårfyllda avsked var det under denna natten och få kunde sova då många män var tvungna att lämna sina familjer, många för evigt.
Sydmarks trupper kom efter en tid att börja sin mödosamma marsch norrut genom ett Orbros som höll på att gå från sommar till höst, fler och fler frivilliga från både Västlandet och områdena vid Röda floden anslöt sig också till Gilons härskaror. Nyheterna om häxmästarens anfall mot Nordmark hade inte gått någon förbi.
Om söderns furstar
Det var i Sydmark som det feodala systemet i Orbros infördes allra först av kung Gilons fader, där de närmsta förtrogna och lojala männen blev dubbade till riddare och givna ett landområde i riket som de skulle bevaka och driva in skatter inom till rikets styrelse. Efter ett tag utkristalliserade sig även en hierarki bland riddarna där vissa fick större makt än andra och fick fler viktiga uppdrag närmre kungen. Det är dessa som är ursprunget till nutidens lorder och länsherrar som tillhör högadeln. Söderriket var det mäktigaste riket på Orbros kontinent vid denna tiden, här samlades handelsmän från när och fjärran i de många storslagna städerna och guld flödade in i en aldrig sinande ström. Karavaner av dvärgar anlände från de underjordiska dvärgboningarna runt om i Orbros varje vecka, med sig hade de enormt vackra smycken, vapen och verktyg smidda av de skickligaste smederna världen skådat.
Kung Gilon hade styrt riket i över 40 år vid tiden för häxmästarens första krig, hans pappa grundlade riket när han enade de många stammarna som bodde längs kusterna och med hjälp av dvärgarna började han bygga storslagna borgar och städer dit människor sedan flockades för att bosätta sig. Jorden odlades upp med hjälp av vatten från magnifika akvedukter, dessa kunde transportera vatten långa sträckor även till de mest avlägsna av böndernas fält. Kung Gilon fortsatte sin faders framgångsrika styre när han tog över kronan och riket har till största del levt i fred och välstånd under alla dessa åren. De allra flesta människorna bodde längs kusterna eller i de bördiga floddalarna där jordbruket var omfattande, akvedukter och bevattningskanaler genomkorsade landskapet i stora mängder. Längre inåt land var det mestadels torra grässtäpper som var glest befolkade förutom av boskapsskötare som lät sina hjordar med djur beta fritt i dessa områden.
Om Felmon och Häxmästarens flykt
Prins Felmon var kung Gilons yngre bror och en av hans mest lojala riddare, han blev satt som befälhavare för den vaktstyrka som bevakade häxmästaren i hans fånghåla långt under Sommarkullen där gallerdörrar smidda av de skickligaste dvärgarna höll honom inlåst. Häxmästaren satt fången där under lång tid men började med åren att lyckas nästla sig in hos sina vakter, med sin list och sina trovärdiga lögner började de mer och mer att lita på denna ondskans tjänare. Tillslut började de lyda hans minsta vink, även prins Felmon hamnade under Häxmästarens inflytande och började försöka få kungen att släppa honom fri vilket han blankt vägrade göra. Åren gick och Häxmästaren gjorde långsamt upp planer på hur han skulle kunna fly och hämnas på kung Gilon, vaktstyrkan nere i fängelsehålorna var nu så förhäxade av Häxmästaren att de i hemlighet hade börjat tillbe den mörke guden Kardon och svära trohet till Häxmästaren. Så en dag framåt hösten så gick Prins Felmon till attack tillsammans med sin vaktstyrka, de övermannade vakterna i den kungliga borgen i Sommarkullen och stängde alla portar så stadens vaktstyrka inte kunde komma till undsättning. De soldater som togs till fånga skonades om de svor trohet till Häxmästaren, många valde att göra detta så Felmons styrka ökade därför och de gick snart till attack mot kungens sal där han barrikaderat sig tillsammans med sina närmsta livvakter. Snabbt tog sig Felmons soldater in i salen och striden blev ursinnig men tillslut fick de förhäxade vakterna övertaget och Prins Felmon högg ner sin egen broder och tog från honom nycklarna till Häxmästarens fängelsehåla. Häxmästaren visade sin tacksamhet mot Prins Felmon genom att ge honom en ring som tack för att han hjälpt honom att fly ur sitt fängelse och bad dem följa med honom norrut till Undabad där de skulle bli rikligt belönade. Så smet de ut i natten och försvann från Sommarkullen för att aldrig mer synas till. Vad som blev av Prins Felmon har man aldrig med säkerhet kunnat fastställa, antingen dödades han av Häxmästaren eller så förslavades han och tvingades arbeta åt häxmästaren.
Om raseriets krig
Efter häxmästarens flykt från kung Gilons fängelsehålor tog han åter sin tillflykt till Undabad långt uppe i norr. Där han återigen började samla mörkrets odjur runt sig och föda upp nya arméer i Undabars långa och mörka gångar.
Om Orbros och dess riken
Om Erwen och Tula
Om sorgens krig
Om vredens krig
Om det det sista hoppets krig
Om språken
Orbrosiska
Nordmål
Syd Orbrosiska
Handelsspråket
Dvärgarnas språk
Orbros långa fred
Krigens tid
Orbros
De fyra kungarnas krig
Bastardkriget
Piratkrigen
Farrows uppror
Lordernas uppror
Den stora oredan
Lorraines uppror
Morraines uppror
Sydlandskriget
Lavros & Essonia
Om Gripryttarna och erövringen av Lavros
Om Slavkusten
Om Sidenöarna
Om de fria städerna
Om Essonia
Angående Östern
Comments