Häxmästaren av Undabar

Gudarna hade sedan lång tid tillbaka sänt de som kom att kallas trollkarlar av människorna till Orbros. Dessa var egentligen andar som tog formen som gamla män och de åldrades otroligt långsamt. Deras uppdrag i Orbros var att hjälpa människor och dvärgar att stå emot den ondska som Kardron, den fallna guden, lämnat efter sig när han blev besegrad i det första kriget. Hur de utförde denna uppgift var upp till trollkarlarna själva bara de inte använde sina krafter för att ta makten över människorna. En av dessa trollkarlar som kallades Armin blev dock tillslut allt för girig och besatt av tanken på kontroll och ordning, han ville styra alla människor och dvärgar efter eget tycke.
Armin innehade förmågan att ändra form och utseende och blev därför också skicklig på att luras och bedra, på vilket sätt han skaffade sig mer och mer makt. Många var de kungar och stormän som blev av med förmögenheter och landområden på grund av denna trollkarls trix och list. Han avslöjades tillslut år 588 av de andra trollkarlarna när han lade beslag på de nu mytomspunna Gestrillerna och gudarna fick snabbt veta vad han gjort. Armin förstod att han skulle tas tillfånga och föras inför gudarna, han försvann snabbt efter att ha lyckats besegra trollkarlen Rormin den gröne och gick upp i rök. Trollkarlarna letade med ljus och lykta över hela Orbros under lång tid, de sökte på bergens toppar och långt ner i dess grottor men lyckades aldrig hitta ett spår av honom och antog tillslut att han försvunnit för gott och att Gestrillerna var förlorade.
Alfmin tog sin tillflykt norrut och vandrade osedd ända tills han nådde det som idag kallas Ödemarkerna i norr, via grottor och hålor tog han sig allt längre ner i urberget för att undkomma trollkarlarna som letade efter honom, tillslut nådde han bergens rötter där han dvaldes och dyrkade sina stenar, krafterna stenarna gav honom övade han på under lång tid och blev med tiden allt mäktigare. Hans gestalt blev dock allt mer suddig och urvattnad, det fick honom att framstå som ett svart väsen som svävade fram, den gamla gubben Alfmin som folken i söder kände honom som var nu borta, hädanefter klädde han sig i några få tygstycken som gav honom ett utseende som en oerhört lång och hotfull gestalt i människoform. Efter många år började hans närvaro där nere bland bergens rötter att locka fram otaliga sorters monster och odjur, först var de hotfulla, men Alfmin lyckades med list och magi snärja deras sinnen och snart erbjöd de villigt sina tjänster till den de såg som mörkrets mästare. Han började under denna tiden kalla sig själv för Häxmästaren, det var det namnet mörkrets odjur gett honom på deras egna språk.
Närvaron av dessa onda varelser fördunklade även hans egna tankar och gjorde dem allt mörkare och hotfulla, Häxmästarens maktbegär växte sig allt starkare och han började bygga upp sitt mörka rike där djupt nere i urberget, han samlade för varje år som gick en allt större här av mörkrets odjur kring sig, orker, vättar och troll anslöt sig och lydde hans minsta vink. Häxmästaren dolde sig i underjorden under 400 år och började under den tiden skicka ut styrkor med orker allt mer frekvent för att anfalla och plundra byar i området som nu är känt som Ödemarkerna, folken där hade länge vetat att något märkligt pågick i grottornas djup men ingen av deras rapporter hade tagits på allvar.
Men nu överfölls otaliga byar nattetid av orchers och vättar som var välorganiserade och många till antalet. Få människor överlevde de hemska massakrer som följde, stora byten av förnödenheter fördes till Häxmästarens gömmor nere i bergens djup. Men de allt mer frekventa överfallen i Ödemarkerna fick rykten sprida sig allt längre söderut av de som lyckats överleva om att en stor ondska dvaldes i landet. Trollkarlarnas råd sammanträdde många gånger men kunde inte komma överens om vad detta hot var, vissa bland annat Rormin hävdade bestämt att detta var Alfmin som återvänt men de flesta trodde inte att det var möjligt att han lyckats hålla sig gömd i så många hundra år. Rormin fick i uppgift att bege sig norrut tillsammans med Turmin den röde för att undersöka vad detta hot egentligen var för något.
Men Häxmästaren hade många spioner i Orbros. Han använde sig av både djur och växter så få kunde röra sig osedda i Orbros utan att Häxmästaren tillslut fick reda på det. Han fick reda på att trollkarlarna börjat färdas norrut och insåg att hans gömställen i södra Ödemarkerna var allt mer riskfyllda och började förflytta sig och sina odjur allt längre norrut till Svarta Bergen i området som kom att kallas för Undabar. Detta område hade hans orkspejare utforskat mycket grundligt under lång tid och Häxmästaren hade valt en plats där hans nya fästning skulle börja byggas, detta arbete snabbades nu på något oerhört.
Undabar var då ett landområde med stora skogar där få människor bodde, men de som fanns där lyckades Häxmästaren med list, löften och magi snärja och de började tjäna hans mörka syften vilket ytterligare stärkte hans makt. När Häxmästaren tillslut nådde Svarta bergen efter en lång förflyttning av hela sin här så beskådade han sin ny fästning, större och starkare än något han tidigare skapat i Ödemarkerna. Undabad kom borgen att kallas på orkernas språk vilket sedan var ett namn som spred sig till alla Orbros folk.
Undabad kom att växa ytterligare i några årtionden, dess murar och torn blev allt längre och högre, gångar in i bergen grävdes allt längre, större och djupare. Enorma gångar vid sidorna av fästningen rymde stora delar av Häxmästarens armé där de låg och väntade på order från sin mörka herre. Inuti bergen grävdes enorma gruvor ut och stora smältugnar och verkstäder uppfördes som producerade vapen och rustningar i en otrolig mängd. Från Undabad så bolmade det dag som natt ut tjock svart rök och täckte himlen ur de fyra enorma skorstenar som uppförts på bergssidorna, landen i Undabar låg sedan under mycket lång tid i ett ständigt dunkel och få levande ting kunde överleva där.

Gestrillernas Krig

Det första kriget började år 1088 i första åldern när Häxmästaren släppte lös sina horder av Orker och troll från Undabad. De strömmade söderut över de allt mer öde landen mellan Hammarskogen och Mörka floden, de plundrade och brände det som fanns kvar och de sista människorna flydde söderut. Dvärgarna i Nordhallen tog in många människor som flydde i sina salar och stängde sina stora och kraftiga portar innan Häxmästaren anlände och började belägra den underjordiska staden. Dvärgarnas murar var stora och tåliga så de höll ut medan Häxmästaren skickade den största delen av sina styrkor söderut mot Nordens byar och städer. Flertalet mindre slag utkämpades, några vann Nordens kung, men de flesta andra vann Häxmästarens horder som obönhörligen pressade Nordens styrkor söderut längs båda sidor av Hammarvattnet medan Hammarfästet utsattes för en lång och brutal belägring där Häxmästaren beordrade flera misslyckade stormningar som slogs tillbaka med stora förluster.
Slaget om Djupskog, Slaget vid Sista borgen, Belägringen av Hammarfästet, Slaget i Hammarsskogen. Slaget vid Flodlandet, Belägringen av/Slaget vid Nordhallen
Raseriets Krig
Slaget om vakttornen, Slaget vid Hirlons portar, Mörkvattnet
Sorgens krig
Vredens krig
Det sista hoppets krig