Dvärgarna

Dvärgarnas ursprung

Avundsjuka gjorde att Ärmne började fundera på att skapa eget liv som skulle kunna befolka Orbros berg som han älskade mer än något annat. Han kom tillslut att skapa ett folk som han kom att kalla dvärgar, de liknade Töres människor men var mycket kortare och kraftigare. Dvärgarnas skapades i hemlighet och Ärmne berättade inget för de andra gudarna, inte ens för Froid då han var rädd att Froid skulle förstöra hans skapelse. Ärmne skapade dvärgarnas efter hans egen avbild, när han var klar så bar han ned dem i flera stora grottor under Orbros största berg där de skulle sova en lång och djup sömn innan det var dags för dem att vakna upp.
När dvärgarnas urfäder tillslut vaknade i sina underjordiska kamrar runt om i Orbros var de förvirrade och rädda, Ärmne lade sin stora hand på dem och sa till dem, "Var ej rädda mina barn, ni har precis vaknat och det är jag som skapat er och ska lära er allt jag kan". Ärmne satte då igång och lära de olika dvärgarklanernas urfäder språket han uppfunnit åt dem samt allt han kunde om smide och gruvbrytning. Han lärde dem att älska alla de ädla metaller och ädelstenar han placerat i Orbros berg. Efter ett tag upptäckte Froid vad Ärmne gjort och blev rasande, men tillslut gav han med sig och tillät dvärgarna att finnas kvar då han inte kunde med att ta någon levande varelses liv.
Dvärgarnas folk har därför funnits i Orbros under lång tid innan Froid och Töres människor vaknade för första gången på dess gräsfält. Deras tidigaste historia är dock höljd i dunkel då få skrifter finns bevarade, men efter att de vaknade från sin långa sömn så började Ärmne lära ut allt han kunde till dvärgarnas urfäder, så småningom kom de att börja bygga sina boningar djupt under bergen. Thormin den förste var den som vaknade upp i Tysta bergen som den äldste av dvärgarnas urfäder. Efter att Ärmne lärt honom alla kunskaper han behövde så vandrade Thormin runt länge och beundrade allt det vackra som gudarna skapat.
Efter ett tag anslöt fler dvärgar som vaknat efter honom och tillsammans bildade de Bredskäggsklanen och de slog sig ner i södra delarna av Tysta bergen där de började bygga Karak-a-Gysnak (Gyllene Karak på människornas språk). Det blev snabbt den största och rikaste av alla dvärgstäder här hade även dvärgarnas överkonung sitt residens. Flera andra stora dvärgstäder skapades också kort därefter av de andra urfäderna och deras klaner. Med stort hastighet högg de ut enorma salar och stora gruvor, de mest kända dvärgstäderna grundlades redan i denna tidsåldern och bestod sedan i tusentals år.
I ett antal hundra år tros dvärgarna ha frodats på denna kontinent innan de första människorna vaknade upp i mellersta Orbros nära det som idag är Tiveden där de snart stötte på Thormins och hans Bredskäggsklan som bodde i Tysta bergen. Dvärgarna erbjöd nykomlingarna mat och husrum i sina salar medan de hjälpte människorna att bygga sina hus och sålde sina mycket skickligt smidda verktyg och smycken till dem. Människorna uppskattade dvärgarnas hantverk mer än något annat och mottog dem gärna som betalning för de livsmedel de började förse dvärgarna med. De första människorna ska ha varit mycket imponerade av de stora och vackert utsmyckade salarna i bergens djup men de uppskattade inte mörkret så som dvärgarna gjorde och besökte ogärna deras boningar under någon längre tid.
Människorna spred sig snabbt i alla väderstreck och i alla bergskedjor stötte de på dvärgar och deras boningar. De båda folken levde i fred och vänskap under lång tid medan de handlade med varandra, då dvärgarna mer än gärna köpte människornas odlade grödor, bryggda öl och nyslaktade kött och människorna tog betalt för detta i vackra smycken och välsmidda verktyg. Dvärgarna odlade ogärna växter själva då de inte var särskilt skickliga på det och ville hellre spendera tid i sina gruvor djupt under bergen.

Gyllene Karak

I Tysta bergen, norr om Uppsala Kulle så grundade Thormin den förste den första dvärgstaden som fick namnet Karak-a-Gysnak (Gyllene Karak på människornas tungomål) inuti berget som kom att kallas för Gyllen Toppen. Detta kom snabbt att bli dvärgarnas största och rikaste stad, dess like fanns inte att skåda någon annanstans i Orbros. Vägen dit nerifrån Västlandets slätter var bred och stenlagd med vackra stenmönster, när man sedan trädde in i dvärgarnas rike möttes man av en mäktig staty som avbildade de åtta urfäderna som ständigt höll ett vakande öga över de som kom resande.
Ingången till Gyllene Karak var kraftigt befäst och utsmyckad med de allra vackraste stenarbetena som man kunde tänka sig, statyer och ornament utförda av de skickligaste stenhuggarna som världen skådat. Innanför Gyllene Karaks vackert utsmyckade stålportarna väntade de storslagna hallarna upplysta av tusentals lampor och glödande kristaller. I den största av salarna residerade överkonungen som satt på sin höga stentron som var smyckad med kungajuvelerna de vackraste ädelstenar som någonsin skådats.

Kriget mot orkerna

De krig som sedan kom att bli mest förödande för dvärgarna var de fem stora krig mot orkerna som inleddes år 1147 då Gormin I stupade i Gyllene Karaks djupaste nivå och hans son Thormin VI "Hammarslaget" tog över kungakronan efter sin fader. Han kom att leda Bredskäggsklanen under alla fem krig med stor skicklighet.
Krigen började dock långt tidigare när Häxmästaren började sända stora orkstyrkor i hemlighet till Tysta bergen för att hämnas på dvärgarna, de slog sig samman med de orker som redan fanns i bergspassen. Orkerna från Undabad var dock mycket större och starkare än sina fränder i söder och med sig hade de oerhört skickliga gruvarbetare som skulle hjälpa till att sätta Häxmästarens nya plan i verket. För att avleda uppmärksamheten från arbetet dessa gruvarbetare skulle utföra så inleddes frekventa räder och anfall mot resande, utposter och byar runt omkring Tysta bergen. Forten utanför orkernas egen stad anfölls med stor aggressivitet och de allt för små garnisonerna av dvärgar där övermannades snabbt av de tusentals orker som vällde ut från underjorden.
Gormin I hade i detta läge precis tagit över tronen från Thari II när anfallen började eskalera allt mer. År 1147 märkte man att allt inte heller stod rätt till inne i Gyllene Karak, dvärgar försvann spårlöst när de jobbade nere i de djupare nivåerna där sällan något större antal dvärgar vistades. Gormin kom personligen att leda en styrka ner i djupet för att undersöka vad som hänt deras fränder, när de tog sig ner till den 12:e nivån möttes de av ett kompakt mörker, alla ljuskristaller hade blivit förstörda som annars lyste upp även de mörkaste gångarna i berget. Facklor tändes och de fortsatte in i mörkret, snart hittade de sina saknade fränder spetsade på pålar med skyltar runt halsen där det stod skrivet "Död år dvärgarna, dvärgarnas tid är slut".
Flera dvärgar i styrkan blev missmodiga och ville dra sig tillbaka igen men Gormin beordrade dem alla att fortsätta för att leta efter förövarna, de gick allt längre in och nådde tillslut den 42:a salen där de stötte ihop med en överlägsen styrka med orker. Hundratals av dem hade infiltrerat Gyllene Karak genom tunnlar som mynnade ut i salens väggar. Striden blev oerhört hård och blodig i skenet från några få facklor som en efter en slocknade medan dvärgarna försökte dra sig tillbaka till trapporna. Vid trappornas fot stupade så kung Gormin för en orkpil i halsen och hans soldater lyfte snabbt upp honom och flydde uppåt mot säkerheten. Eftertruppen stred hjältemodigt för att skydda kungens kropp och lyckades tillslut att blockera trappan med flertalet stora stenblock som var placerade i väggarna.
Thormin VI tog emot dödsbudet från de dvärgarna som hade överlevt och han blev utom sig av ilska, orkerna hade dödat hans fader och börjat vanhelga Gyllene Karak där ingen fiende någonsin satt sin fot tidigare. Detta var början till de fem krigen mot mörkrets odjur som Thormin kom att leda dvärgarna igenom, trots några tidiga segrar där orkerna drabbades av enorma förluster så verkade antalet som strömmade in i Gyllene Karak aldrig sina och allt eftersom krigen pågick tvingades dvärgarna gradvis allt längre upp mot ytan. Tillslut kom kampen att bli desperat, vilket går att läsa i Tanzobulls stora bok där Thormins sekreterare beskrev händelseförloppet i slutet av det femte kriget.
Efter att Thormin VI stupade år 1299 så tvingades hans folk på flykt från dvärgarnas mäktiga huvudstad, hans son Dain II ledde dem ut på ytan där människorna välkomnade dem och gav dem mat och husrum. Flykten stannade dock inte av utanför stadens portar utan Bredskäggsklanen spreds i alla väderstreck, en stor grupp vandrade norrut och slog sig ner hos fränderna i Järnhallen. Många tog sig söderut till Kortskäggen i Stjärnbergen, Dain och den allra största gruppen valde dock att fly österut till Rödskäggen i Östbergen, under den långa resan dit stannade vissa dvärgar i städerna och byarna som de passerade längs vägen. Således så kom Bredskäggen att vara oerhört splittrade över stora delar av Orbros men under lång tid framöver minskade aldrig lusten att återta sitt forna hemland under berget Gyllen Toppen.
Striderna mot orkerna var trots detta inte över på långa vägar och de kom att fortsätta på olika platser i Orbros under flera hundra år.
Krigen mot orkerna i Gyllene Karak
Första kriget, år 1149 - 1172
Andra kriget, år 1183 - 1189
Tredje kriget, år 1199 - 1220
Fjärde kriget, år 1262 - 1273
Femte kriget, år 1285 - 1299

Dvärgarnas språk

Dvärgarnas språk är till stora delar okänt för utomstående, de mesta har hållits hemligt och dvärgarna talar sällan sitt språk i närvaro av utomstående. Då använder de hellre det allmänna språket som även människorna talar. Således är det svårt att beskriva deras språk på ett mer utförligt vis. Men lite är känt, främst enstaka ord och fraser.

Dvärgklaner och deras städer

(Årtal efter städernas namn anger vilket år de föll för orkernas anfall)

Bredskäggen
Karak-a-Gysnak (Gyllene Karak) - Föll år 1299
Järnhallen (Karak-a-Angaz) - Föll år 1352

Kortskäggen
Karak-Zufnak (Vattenfallshallen)
Karak Khahar (Granithallen)
Karak-a-Kadrin (Kopparhallen, Hallen av koppar)

Långskäggen
Nordhallen (Karak-Norn) - Föll år 1474
Karak-Tandrin (Tandhallen) - Föll år 1089

Gråskäggen
Silverspjutet (Arzilskrundaz)

Rödskäggen
Karak-Kibizir (Drakhallen)
Karak-Izor

Dvärgboningar på Orbros yta efter de underjordiska rikenas fall Gunobad - Västlandet Kradesh Varn - Norden Dorok Thumunor (Fort Stenhjälm) - Norden

Dvärgarnas överkonungar

(Överkonungarna kommer alltid från Bredskäggsklanen och ärvs av ättlingarna till Thormin den förste. Årtal i denna regentlängd anges med antingen f.m (Före Människorna) eller e.m (Efter Människorna) då dvärgarnas historia sträcker sig tillbaka till långt innan människorna vaknade upp)

Thormin den förste (År 700 f.m - 108 f.m) - Den förstfödde av dvärgarnas urfäder och grundare av Bredskäggsklanen, Uppnår en ålder av 592 år.
Belon I (År 108 f.m - 12 f.m)
Thormin II (År 12 f.m - 153 e.m
Thormin III (År 153 e.m - 269 e.m)
Dain I (År 269 e.m - 401 e.m)
Thormin IV (År 401 e.m - 506 e.m)
Belon II (År 506 e.m - 631 e.m)
Ramin I (År 631 e.m - 799 e.m)
Belon III (År 799 e.m - 908 e.m)
Thari I (År 908 e.m - 1062 e.m)
Thormin V (År 1062 e.m - 1093 e.m) - Stupar i slaget vid Nordhallen under första kriget mot Häxmästaren
Thari II (År 1093 e.m - 1136 e.m) - Dukar under i sjukdom år 1136
Gormin I (År 1136 e.m - 1149 e.m) - Stupar år 1149 när första kriget mot orkerna inleds
Thormin VI "Hammarslaget" (År 1149 e.m - 1299 e.m) - Stupar år 1299
Thormin VI ledde Bredskäggen under alla krigen mot orkerna i Gyllene Karak, tillslut stupade han och Gyllene Karak gick slutligen förlorat efter många år av hårda strider.
Dain II - Stupar år 1452
Dain III - Avlider år 1623












Desmin I - Kung över Karak Dorsnak
Dain VII - Kung över Silverberget
Ermin III - Kung över Telegost
Thormund IX - Kung över Nordhallen
Dalin XI - Kung över Karak-a-Kadrin
Gormin X - Kung över Karak Zufnak
Ginli XIII - Kung över Järnhallarna

Innehållsförteckning