Äventyrare

Namnet på de band av män och kvinnor som stryker runt landsbygden på jakt efter guld, utforskar förfallna ruiner eller drar svärd och arcana mot mäktiga monster är många. I den Kaniska Federationen kallas de ofta för “Råttfångare”, i De Fria Städerna för “Bravados”, i det Daconiska Imperiet för “Sökare”. Äventyrare är kanske det vanligaste sättet att beskriva dessa sällskap. Synen på äventyrare är minst sagt blandad, många - inte minst bland samhällets lägre klasser, ser sådana lycksökare som problemmakare som ofta skapar mer trubbel än de löser (som att använda en kanon för att bli kvitt en fluga) och många äventyrare skiljer sig mycket lite från beväpnade banditer som kräver lokalbefolkningarna på mat, husrum och pengar för att utföra uppdrag som ingen egentligen har bett om. Andra äventyrsgrupper vinner efter utförda goda gärningar befolkningens respekt och hyllas som folkhjältar vars legend berättas på värdshus och i ölstugor. Livet som äventyrare är för de flesta kort och brutalt. Många grupper faller offer för intern osämja och splittras - eller slår ihjäl varandra över uppdelandet av hittade skatter. Andra lägger värja och bröstplåt på hyllan efter dolda faror i underjordiska tempel nästan kostat dem livet. Vanligast är kanske däremot att de slutar sin korta karriär i magen på en drake eller något annat monster som de grovt underskattat. Mer framgångsrika band väljer ofta att formalisera sin struktur som ett äventyrskompani, en struktur som inte är helt olik ett hanterks- eller köpmannagilles. Vissa sådana grupper växer sig långt större än de äventyrare som från början grundade och efter att ha samlat på sig stora rikedomar köper sig land och titlar och agerar som politiska spelare eller militära ordrar - ofta långt efter att de som från början formaliserade gruppen har dött eller lämnat sällskapet.