På taket ser man allt som bäst
En knackning på hans dörr får Zeg att yrvaket sätta sig upp i sängen. Det är fortfarande natt och becksvart utanför hans fönster. Några facklor lyser svagt på slottsgården, men ingenting annat syns där ute. När han dragit på sig lite kläder uppmanar Zeg besökaren att komma in. Han blir förvånad när han ser sin prins försiktigt kliva in. Devian är mörk under ögonen och fipplar förstrött med fingrarna. Den bruna luggen hänger ner i ansiktet.
"Ursäkta om jag väcker dig," säger prinsen med en hes röst. "Men jag verkar inte kunna somna. Jag visste inte vart jag skulle vända mig. Jag ville inte väcka några av mina systrar, eller något annat tjänstefolk för den delen. Du var den enda jag kunde tänka på."
Zeg känner ett pirr i strupen. Han sväljer prompt bort det och klappar prinsen på axeln.
"Även om jag är din livvakt så är jag inte din uppassare eller husmor," Zeg skrattar lite medan Devian ser nervös ut, "men jag tror jag har något som kan hjälpa med dina problem. Följ med."
Han vinkar med sig sin gäst ut i slottets korridorer och plockar upp en lykta som hänger på väggen. Båda går på lätta fötter; prinsen i ett par mjuka, tunna tofflor och hans livvakt i bara strumplästen. De smyger förbi köket. Där är det alltid någon som jobbar, även denna tid på dygnet. Doften av bröd och inläggningar blandar sig till en härlig soppa. Devian vill kika in och se vad som görs, men Zeg rycker undan honom från ljuset.
"Vi gör bäst i att bli osedda," viskar Zeg. "Jag tror inte någon förklaring i världen kan stoppa allt skvaller som skulle komma av att någon ser dig, med mig i släptåg, smyga runt i slottet så här. Mitt i natten också."
De fortsätter sin vandring genom de öde korridorerna. Livvakten leder dem uppåt, våning efter våning. Slottet har varit Zegs nya hem i tre månader nu och han känner till många av dess skrymslen och vrån. På den lilla fritid han fått har han vandrat runt och gjort sig bekant med alla dörrar, rum och hallar som han hittat. Många av dem är alltid folktomma och till synes bortglömda, och de har han lagt speciellt på minnet. Man kan aldrig veta när ett sådant utrymme kan behövas.
Han tar in genom en liten dörr till ett rum med förvaring och uppför en smal trappa. Prinsen har aldrig sett dessa utrymmen förut, även om han bott här hela sitt liv. De kommer fram till ett trångt rum, som mest fylls av spindelnät och damm. Lyktan kastar hårda skuggor i hörnen av rummet. Devians puls stiger. Nu fanns det ingen annanstans att ta vägen. Varför går man till en liten vind långt uppe i slottet om det bara tar slut?
Innan Devian hinner oroa sig mer öppnar Zeg en lucka i taket. Han tar fram en liten stege från en vrå och ställer upp den mot luckans öppning. Han bockar och sträcker fram sin hand till Devian.
"Ers höghet."
När Devian sakta klättrar upp för stegen blir han storögd. Luckan leder ut till ett tak. Taket på slottet.
"Titta inte ner om du är höjdrädd," hör prinsen nerifrån stegen. Han gör misstaget att titta ner.
De är säkert sex våningar ovanför slottets trädgård. Även om det är mörkt så gungar det framför ögonen på honom och han hasar nervöst längre upp för takryggen. Zeg sticker upp huvudet ur luckan och tittar mot prinsen som sitter uppflugen någon meter upp. Han skrattar lätt.
"Jag sa ju att du inte skulle titta ner!" Zeg klättrar upp och sätter sig bekvämt bredvid Devian på takplattorna. "Jag tror inte att detta kommer få dig att somna, men det är skönt att vara här uppe en stund och släppa allt i huvudet, bara ta in tystnaden och det runt omkring en."
Och det är verkligen något att ta in. Här uppe ser man hela staden breda ut sig framför slottets murar. Några få lampor lyser upp fönster i de små husen. Vissa kvarter är helt mörka medan några värdshus har lyktor tända för de som fortfarande är ute och umgås. Längre ner, i hamnen, är det arbetare som rör sig, flyttar varor och ser till att inget blir stulet. Alla där nere har sina egna liv. De är egna personer som också lever komplicerade liv. Det är lätt att glömma att en stad inte är ett hav av personer som bara är där för att fylla bostäderna.
Zeg lägger sig ner på rygg och tittar upp på himlen. Stjärnbilder breder ut sig i hela hans synfält. Galaxens rand sträcker sig från norr till söder och stjärnorna tävlar i att lysa starkast. Det är lugnt och fridfullt. Zeg hör hur prinsen andas, stadigt in och ut. De sitter där en bra stund, tysta, och bara existerar.
"Jag önskar att jag hittat den här platsen tidigare," börjar Devian. "Det hade verkligen varit skönt att slappna av någonstans där ingen skulle ha hittat mig." Han suckar. "Alla vill ha något av mig hela tiden, jag har sällan egen tid utan några krav."
Devian blir tyst. Zegs ögon, som nu vant sig vid mörkret, glider över prinsen som sitter ihopsjunken bredvid honom. Devian börjar bita på sina naglar och blicken verkar vara långt borta.
"Då vet jag vart jag ska leta om ingen annan hittar dig," säger Zeg och klappar till Devian på armen. Prinsen tittar ner på honom och ler lite.
"Speciellt efter alla de här jävliga middagarna," suckar Devian. "Jag är rädd. Jag vill verkligen inte hamna i någon relation som jag bara måste stå ut med. Att gå dag ut och dag in med någon som jag inte älskar. Men jag vet heller inte vem jag vill ha istället. Jag tror aldrig jag känt något som liknar det alla pratar om. Inga fjärilar. Ingenting."
Zeg möter Devians blick. Han ser något där inne, bakom åkern som de gula irisarna bildar. De fastnar i varandras ögon. Allting runt om bleknar långsamt bort. Pirret i halsen kommer tillbaka och Zeg försöker svälja bort det igen, men det stannar envist kvar. Tillslut slår Zeg undan blicken. Han tar några djupa andetag och tittar tillbaka upp på himlen.
"Jag tror inte heller jag känt det," svarar Zeg. "Inte på riktigt i alla fall. Jag har varit med folk och så, men aldrig på grund av kärlek. Jag har bara varit uttråkad."
Devian rodnar lite, men tittar sedan fundersamt på honom.
"Uttråkad? Hur har du lyckats leva för att vara så uttråkad? Du har inga livsviktiga skyldigheter, du kan ju göra vad du vill. Och jag har läst dina papper; du har gjort jättemycket."
"Jo, jag har väl gjort ganska mycket. Men inget intressant. Jag jobbar mot ett mål, och jag har inte så mycket till övers. Jag har bara plöjt på och inte gjort något annat."
"Har du inte några vänner du umgåtts med? Lite fritid måste du väl ändå ha?"
Zeg rycker förstrött på axlarna. Devian ser på honom med rynkade ögonbryn.
"Du har inga vänner. Har du ingen i ditt liv utanför akademin?" frågar Dev. "Har du ingen du bryr dig om? Din familj då?"
I samma ögonblick som orden lämnar prinsens läppar ser Zeg att han ångrar sig. Zeg låter honom inte ursäkta sig själv.
"Ja, de är döda. Jag vet att du visste, och det är lugnt. De har varit döda länge, så det har slutat göra ont." Zeg tittar bort från prinsen. Han vill inte råka visa den ilska som fortfarande gror inombords. "Jag hade en faster som tog hand om mig lite, men jag har i princip levt på akademin sen jag var 10 år. Det har inte varit så svårt, men såklart saknar jag mina föräldrar ibland."
"Förlåt..." Devian tittar generat bort i mörkret. "Ja, det förstår jag verkligen. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara själv på det sättet... Även om pappa kan vara sträng och överhängande, så är han fortfarande min pappa. Han vill bara mitt bästa. Och rikets också såklart."
En klumpig tystnad breder ut sig mellan de två unga männen. Devian pillar nervöst på sin skjorta medan Zeg tittar på stjärnorna. Prinsen harklar sig.
"Tack igen för att du tog mig upp hit. Brukar du komma hit ofta?"
"Jo, det har blivit några gånger nu sen jag började hos dig. Ibland så här på natten, för att titta på stjärnorna och påminna mig om min plats här. Ibland när jag är ledig på dagarna kan jag titta på alla som rör sig nere i trädgården. Jag kan se dig sitta och prata med någon, brukar oftast vara Iris." Zeg ler busigt mot prinsen och denne blir rödare om kinderna. "Nu kan jag ju dock inte kika längre, för du kommer veta att jag är här. Det blir inte lika kul då." Han skrattar för sig själv och får en knuff i sidan av Devian.
"Hur vågar du spionera på din prins så där? Din arbetsgivare? Ska jag behöva sparka dig?" Devian skrattar också nu. Skrattet övergår i en gäspning och han sträcker på sig.
"Nej, nu tror jag att vi behöver gå tillbaka. Jag har några möten på morgonen, och jag vill inte se helt död ut." Devian hasar sig ner mot luckan i taket och Zeg följer efter.
De smyger tillbaka genom slottets vindlande korridorer. Lyktan de lånade lyser fortfarande med en stadig låga och visar vägen genom mörkret. Devian börjar bli rejält trött och hans fötter följer efter Zeg som på autopilot. Båda är tysta under hela vandringen. Han känner igen korridoren där hans rum ligger och de stannar framför hans dörr.
"Hoppas du somnar lätt nu," skrattar Zeg och klappar Devian på axeln. "Nu vet du vart du kan gå om du vill vara ifred nästa gång. Godnatt."
"Godnatt," säger Devian och ler mjukt. "Och tack."
Zeg stänger dörren till prinsens kammare och står som fastfrusen vid tröskeln. Hela huvudet snurrar och det kryper under huden. Han tar stöd mot väggen och drar andra handen genom det långa håret. Han håller på att göra ett misstag. Något som kan försvåra hans hämnd. Fan.
A piece of Revenge was a mistake for a writing competition. It'll be kept in swedish (if someone wants it translated I might, so just send me a message!)
Comments