Livet ombord

Livet ombord på de fartyg som seglar på Storhavet mellan Reavarien och Det Fagra Landet är hårt och torftigt med dålig mat och hård disciplin ombord, ofta med svält och sjukdomar som ständiga kumpaner. Likväl riskerar en aldrig sinande ström av män och kvinnor från alla folkslag och samhällsklasser dagligen sina liv på farofyllda resor över havet - på jakt efter äventyr, skatter, ära och nya områden att utforska och erövra. De fåtal som lyckas göra ett namn för sig själva, som kaptener, upptäcktsresande eller sjörövare hyllas som tidsålderns största hjältar eller fördöms som de största av skurkar - vilket tjänar att inspirera ännu fler till att lämna hus och stuga och söka sig till ett liv på havet. Nedan följer några av de komponenter som karaktäriserar livet till havs.

Roller ombord på ett skepp

Med begränsat manskap och stort behov av olika kompetenser för att få ett skepp att säkert ta sig till sin önskade slutdestination (eller prestera väl i ett sjöslag) krävs att besättningen har tydligt definierade roller och att alla sköter sin uppgift till punkt och pricka. De ofta komplicerade situationer som en besättning kan hamna i och behoven av snabba beslut som genast behöver utföras kräver en glasklar hierarki där var och en vet sin plats. Nedan följer några av de typiska besättningspositioner som kan ses ombord på ett skepp:
Kapten: Skeppets kapten har det slutgiltiga ordet i allt som sker ombord på dennes skepp. Kaptenen är ibland en fristående skeppsägare och ibland en del av en större struktur, som en flotta eller ett handelskompani. Det är kaptenen som är ytterst ansvarig för allt som sker ombord, den som för skeppets talan eller för befäl i en strid. Hur dessa ansvar och befogenheter utförs varierar mycket från kapten till kapten, somliga tenderar att leda med exempel och karisma mellan andra genom skräck och hård disciplin.
Styrman: Direkt under kaptenen tjänstgör en styrman som är den näst högsta positionen ombord på skeppet. Styrmannen är generellt den som mer praktiskt ser till att kaptenens vilja genomförs, den som ofta ger order till besättningen och engagerar sig i dag till dag drivandet av skeppet. I större besättningar är det inte ovanligt att en andre och ibland även tredje styrman utses som svarar direkt under sin överordnade.
Rorsman: Den som aktivt styr skeppets kurs kallas för rorsman och är en av de viktigaste positionerna ombord. Personen i fråga utses normalt av styrman och svarar även direkt under denna. På mindre fartyg är det inte ovanligt att styrman och rorsman är samma person.
Navigatör: Att segla vilse är en av de värsta öden som en besättning kan råka ut för och inte sällan en som kan leda till hela skeppets undergång. Navigatören är ofta den första och sista försvarslinjen mot ett sådant öde och med sextant och sjökort gör denne vad som går för att hålla skeppet på kurs. I den mån det är möjligt är det önskvärt med någon med arcanistisk kompetens i denna roll (men långt från alla skepp har råd med det).
Skeppskock: Det sägs ibland att ett skepp seglar på sin besättnings mage, och den som i huvudsak ansvarar för att besättning är välförsedd med proviant är skeppet kock. Denne ansvarar också för ransoneringen av mat, att upprätthålla relativ nykterhet och eventuellt boskap ombord. Det är inte ovanligt att positionen ges som ens slags hedervärd pension till en tidigare högt skattad sjöman som blivit krympling och inte längre kan utföra sitt arbete ombord.
Kirurg: En resa över någon av Aeryns större oceaner ser inte sällan sin besättning kraftigt reducerad under resan. Det är enormt ovanligt att inte ett eller flera dödsfall sker under resan och ännu ovanligare att inga skador inträffar. Skeppets kirurg är den som ansvarar för att hålla besättningen på sina fötter, eller behandla allvarliga skador när dessa uppstår. Önskvärt är någon med alkemiska kunskaper eller i bästa fall en präst kapabel att utföra gudomlig magi - men i de flesta fall används slaktare, barberare och andra med god hand med en kniv till denna roll.
Båtsman: Skeppets båtsman ansvarar både för skeppets fysiska skick och agerar typiskt förman för sjömännen. Det är båtsamans uppgift att utföra reparationer av skeppet men även att se till att besättningen håller sig i skinnet. Ofta är båtsman en skräckinjagande person som håller sjömännen i schack med såväl ständig fruktan som en stark arm att dela ut piskrapp med.
Kanonmästare: Så vanliga är de många faror som hotar till havs att det närmare ses som självmord att segla utan någon form av beväpning. Även mindre handelsskepp är ofta utrustade med flertalet kanoner för att kunna leverera en förödande bredsida till den som hotar skeppet i fråga. Den som ansvarar för kanonernas duglighet, besättningens förmåga att hantera vapen och inte minst beordrar avfyrning i strid är skeppet kanonmästare som ofta har en eller flera kanonjärer under sig.
Sjömän: De flesta av de som tjänstgör ombord på ett skepp saknar rang och titel och arbetar helt enkelt som simpla sjömän. Det är dessa män och kvinnor som i huvudsak ser till att skeppet kan seglas. De hanterar de fysiska arbetsuppgifterna ombord på skeppet och får ofta en mager lön för mödan. Livet ombord är ofta extremt hårt vilket innebär att de som sköter det fysiska arbetet ombord ofta har problem både med moral och nykterhet. Långa arbetstimmar, krävande arbetsuppgifter, dålig kost, sadistiska officerare, sjösjuka och inte sällan externa hot mot väl och ve tär hårt på de som väljer en sjöfarares liv - vilket ibland leder till att besättningar som fått nog helt gör sig av med kapten och styrmän, tar befäl över såväl skepp som sina egna öden och hissar sjörövarflagg
Utöver dessa roller finns åtskilliga speciallistroller och besättningsvarianter som ofta märks av på större skepp. Kvartersmästare, Mariner, Präster, Skeppsarcanister, Ingenjörer och snickare är bara några av de formerna av specialiserad besättning som kan ses ombord på ett skepp.

Mat

Förutom lön i guld och silver får besättningen också betalt i matransoner. Livet tills havs är hårt fysiskt arbete och kalla och blåsiga dagar och nätter. Som konsekvens är matransonerna stora för att sjömännen ska hållas pigga och vid god arbetsförmåga. På grund av de långa resorna som skeppsbesättningar normalt behöver stå ut med tenderar lagring av mat att vara ett stort problem. Därför prioriteras mat i saltat, rökt eller torkad form som tåls att förvaras under lång tid - även så riskerar mat att härskna, de notoriskt hårda skeppsskorporna att angripas av ohyra och . Även färskvatten är svårt att lagra och hotas ständigt att förgiftas av stilla lagring i tunnor, därför dricks normalt så kallad skeppsöl (en ofta blaskig öl med relativt låg alkoholhalt). Ransonering av mat är strängt reglerad och noggrant dokumenterad. Ransonerna skiljer sig från skepp till skepp, men nedan följer ett exempel baserat på ransonerna som delas ut inom det Det Kungliga Federala Kompaniet i den Kaniska Federationen.

* Vid brist ersätts detta först med kakor bakade på mjöl och oxfett och kakor bakade på mjöl och russin i nödfall. Beroende på tillgång till hamnar kan biffransonerna ersättas med lamm.
** Vid brist ersätts detta med brödkakor kokt i kvarvarande fett från tidigare matlagningar.
*** Vid brist ersätts detta med havregröt i första hand, välling i nödfall.
**** Kan ersättas eller drygas ut med torkade bönor eller surkål, vilket vissa menar motverkar skörbjugg.

Sjukdommar

Livet till havs är farligt. Arbetsolyckor, havsmonster, sammandrabbningar med sjörövare, kapare och andra fientligt inställda skepp - för att inte tala om stormar och de oberäkneliga haven skördar alla sina offer. Men ingen dråpare är så dödlig som de många sjukdomar som härjar ombord på skepp. Anledningarna till detta är många. Medioker kost, ständig fukt och kyla, täta kvarter, dålig hygien, skador och konstant konsumtion av alkohol är bara några av de anledningar att sjukdomar är en fruktad och ofta permanent del av livet till havs. Smittkoppor, Gula Febern, Tyfus, Malaria, Salmonella och Mässling är bara några av de många sjukdomar som kan lamslå en hel besättning om oturen är framme, men få sjukdomar är föremål för sådan stor oro som Skörbjugg, vars konstanta närvaro bland besättningar som befunnit sig länge till havs ibland leder till döden av så många som hälften av ett skepps besättning under längre resor. Sjukdomens olika symptom är välkända bland de som lever sitt liv till havs - gulnande hy, extrem trötthet, blodiga och svullna tandkött med tänder som sakta börjar falla av, andningsproblem, svårigheter att hålla maten nere och spontana blödningar som till slut leder till den drabbades död. Orsaken till skörbjugg är illa förstådd och teorierna är många, från gudarnas straff, till latmanskap eller dålig kost - för varje teori finns tankar om hur sjukdomen kan motverkas där lösningar som blodiglar, gedigna böner, extra ransoner av surkål eller ärtor ofta lyfts upp som potentiella botemedel.

Diciplin

Eftersom att alla ombord räknar med varandra för allas överlevnad är disciplinen ombord normalt järnhård. Straff är vanligtvis hårda även för små förbrytelser. Generellt går straff dela upp i följande:
Extraarbete/otrevliga arbetsuppgifter: Tilldelas av båtsman för lägre sjömän eller av styrman/kapten för "högre" personal. Ofta sker detta i samband med avsaknad av flit i arbetet, sölande, försök att undvika obekväma arbetsuppgifter, onödig slösaktighet med resurser m.m. straffet kan inkludera dubbelt arbetspass, diskande av brända grytor, svabbande av däck, rengöring av svinstian och liknande uppgifter.
Piskrapp: Utfärdas normalt av båtsman och används som lägre straff för brott mot ordningsregler. Dessa kan inkludera att somna på sin vakt, fylla under arbetstimmar, slagsmål, spelande i kort och tärning för pengar, tända ett ljus utan säkerhetsanordning, att inte ha gevär eller vapen i god ordning, lämna mat framme så det blir förstört etc. under normala fall delas antingen sex eller tolv piskrapp ut (dessa kan antingen ske relativt skymundan, eller framför hela besättningen om övertrampet är stort), upprepade övertramp leder generellt till mer piskrapp.
Gatulopp: Utfärdas normalt av styrman eller kapten. Reserveras för allvarligare brott som exempelvis tjuvnad av andra besättningsmän egendom, medvetet förstörande av skeppsmaterial, prat om myteri och dylikt. Här tvingas förbrytaren gå en gata genom hela resten av besättningen som beväpnad med påkar eller piskor slår mot förbrytaren.
Fängsling: Ofta skipas inte grövre rättvisa ombord. En besättningsman som gör sig skyldig till ett grovt brott, som exempel att mörda en annan besättningsman under ett slagsmål eller andra uppenbara lagbrott, "slås i järn" och spenderar resten av resan i bojor - ofta med knappa ransoner av skeppets sämsta mat. När skeppet anländer till hamn lämnas förbrytaren över till myndigheterna tillsammans med kaptenens vittnesmål om brott.
Hängning (eller andra dödsstraff): Det är mycket sällsynt att straff är syftade till direkt avrättning när det kommer till seglatser. Sådana straff används i princip bara i samband med öppet myteri där en eller flera av myteristerna behöver mista livet på ett sätt som avskräcker resten av besättningen. Det här är även ofta ödet för den tidigare kaptenen vid ett lyckat myteri.
Nivån av disciplin ombord på ett skepp är en noggrann avvägning. För låg disciplin kan leda till att arbetsuppgifter inte sköts ordentligt, viktiga regler slarvas med eller ignoreras och fatala olyckor kan bli konsekvensen. För hård disciplin kan leda till en kuvad men föraktfull besättning som bakom stängda dörrar planerar att döda sitt befäl, ta över skeppet och hissa sjörövarflagg.