Radolf

Jag är Radolf, uppvuxen i en tät skog i nordöstra stormländerna, i ett litet samhälle av viltfolk och andra knytt och otyg. Så länge jag kan minnas har rösterna varit med mig. Ibland håller de mig sällskap under ensamma kvällar och ibland stör de med sin obegripliga rappakalja när jag som mest behöver fokusera. Ibland vägleder de mig till mitt mål, och ibland roar de sig med att leda ut mig på villovägar. Oavsett har detta gjort att jag redan som barn blev ansedd som galen av mina jämlikar. Galen. Ända tills rösterna berättade om hjortpesten. Jag försökte få dem att lyssna på mig men återigen blev det avfärdat som sinnessjukt rabbel. Tills hjortarna började dö. Tills rovdjuren började flyttas. Och tills pesten började drabba invånare i byn. En av de äldre i byn konfronterade min mor. Sa att jag var tvungen att lämna byn för att söka upp den visa kvinnan Hilvir, söderut. En månads hård vandring senare, i alla fall hård för en sexåring, lämnade mor av mig i en annan mindre by. Där möttes jag av en kvinna som trots sitt ändå gamla utseende gav sken av sekel värda av kunskap och vishet. En snabb titt på mig så visste hon direkt, dessa röster var förfäders andar från tider långt passerade. Hon skulle lära mig kontroll över andarna. Och för det behövde jag lämna allt bakom mig. Nu var det hon som skulle fostra mig, lära mig att tolka rösterna och tämja andarna. Åren gick och många vintrar blev till år. Jag fick lära mig att slåss. Först med bestar, och sen med dess andar. Jag fick tämja min första ande, den av en stor ulvbest som jag jagade ner och dräpte på min artonårsdag. Dess fäll blev ett medium för min förste tämjda ande och den är med mig än idag. Tiden gick. Hilvir är gammal, och fastän hennes kropp upphört att åldra var hennes sinne trött. Hon pratade om att lämna denna värld. Men denna skog behöver en Noad. Jag var än alltför ung, alltför oerfaren. Hon skickade ut mig i världen för att växa. När jag hade fyllt 25 skickade hon ut mig. Följ andarna, sa hon. De skulle visa mig vägen, och när tiden är inne, vägen tillbaka. Jag gav mig iväg 16 år innan jag hörde ett rykte i ett värdshus. Ett par lokala friherrar sökte äventyrare för att ta itu med en Hrimturse som mot slutet av vintern vägrat ge sig av och därmed hindrade vårens ankomst. Ivrig att se en sådan best med egna ögon sökte jag mig dit, där jag mötte upp med ett tiotal andra krigare. Däribland Hjöllar, krigsfödd, alven Kilán, vargmannen Ferus och magikern Dentori. Efter en lång och hård strid gick vi därifrån som segrare, och efter en ännu hårdare strid snärjde jag gigantens ande till toppen av dess ena horn, vilket jag nu använder som ölstop. Ur striden fann jag även dessa fyra likasinnade. Krigare, på egna resor med monster och odjur som mål. Vissa av oss sökte berömmelse och andra följer sitt livs kall. Oavsett hade vi ett gemensamt mål, och vi fortsatte vår färd tillsammans.