Kryler Eriksson

Mitt tidigaste minne? Jag hade bråkat med min vän Robin om två brödbitar vi hade stulit från marknaden. Robin var starkare och mer storväxt än jag, och efter en förhandling med bett, sparkar och knytnävar stod jag med både näsblod och den mindre av brödbitarna. Vi kan inte ha varit äldre än åtta. Jag minns inte hur jag hamnade på gatan eller vad som fanns innan. Vad som fanns innan jag kände min vän Robin, eller hur jag fick tag på min trämedaljong, enkelt utsmyckat med några järnbitar, hängandes kring min hals i ett läderband. Medaljongen, föreställande något som liknar ett liggande och slingrigt H är förmodligen materiellt värdelöst. Men den har alltid funnits med mig, och saker känns inte rätt utan den.





Som ett barn på gatan i Sirona har man inte många vägar att gå. Jag lärde mig tidigt att det jag kanske inte hade i muskler, det har jag i hjärnan. Medan Robin, stor och stark från ung ålder, gärna beväpnade sig med diverse vassa föremål för att få tag på mat för dagen, föredrog jag det mer subtila i att lura och prata till mig det jag vill ha. Visst har jag väl hållit en och annan fyllerist på änden av en kniv när de snubblat ner i fel gränd på väg från krogen, men det var inte vad jag vanligtvis ägnade mig åt.





Allteftersom jag blev äldre blev jag bättre på vad jag gjorde. Med ökad erfarenhet kom övermod. I mina tidiga tonår hade mina bluffar gått från att lura till mig mat för dagen under olika falska roller, till försök till mer monetär gynning. Jag började lura kringresande på pengar i olika tärningsspel, sälja skräp som jag påstod vara av värde, och annat som försåg mig med men att göra mer än bara överleva för dagen. Dagar när saker gick bra kunde jag nästan för en stund glömma bort den hårda verklighet som livet på gatan innebar. Men jag fick snart lära mig att när ens bedrägerier börjar nå uppsatta människor, folk med status, då är plötsligt lagen uppmärksam. Efter att ha lurat på någon senil gammal rikeman en bunt värdelösa rötter som jag utgav vara potenshöjande blev jag väckt under natten av stadens vakter, slagen blodig och släpad till fängelset, där de slängde in mig i en kall och fuktig håla.





Efter bara några dagar öppnades dörren till cellen och en gammal, tunnhårig man steg in. Fastän jag kände igen honom den mannen jag tidigare lurat, var något annorlunda med honom. Hans tidigare senila och virriga uttryck var utbytt mot ett hårt och granskande uppseende. Med en befallande närvaro krävde han att jag tittade honom i ögonen, och jag kunde inte annat än möta hans granskande blick. Hans ögon letade sig ner mot halsbandet jag hade hängandes kring halsen, och tillbaka upp mot mina ögon. Efter vad som kändes som en evighet tog han ett fast grepp kring min arm och befallde mig att resa mig. Han gestikulerade till mig att följa honom ut ur cellen, och jag lydde. Vakterna som stod utanför tittade aktivt bort från oss när vi gick igenom fängelsets långa korridorer, ut i det fria.





Jag kom att lära känna den gamla mannen som Bjarnleif Eriksson, grundare av ett stort handelsimperium. I utbyte mot att han befriade mig från fängelset ville han skola mig för att ta mig i sin tjänst. Han tog mig från staden, österut, där jag blev placerad i ett internat för att lära mig läsa, skriva, och föra mig bland folk. Ett år senare kom han tillbaka. Det var dags för mig att bege mig från internatet för att börja tjänstgöra för Bjarnleif och Söners Handelskompani.





Många år har gått sedan dess. Jag har utfört alla möjliga sorters etiskt varierande uppdrag, och i tjänsten besökt stora delar av världen, från Karcheon till ut på Skymningshavet. Genom allt detta har kompaniet blivit det närmsta familj jag någonsin har haft. Jag vet än idag inte Bjarnelifs avsikt med att ta mig ur fängelset och sätta mig i hans tjänst. Men med detta gav han mig ett liv, en familj, och tog mig bort från det liv på gatan som säkerligen hade lett mig in i en tidig grav. För det är jag Kompaniet evigt lojal. Är det någonting Bjarnleif vill ha gjort så ser jag till att det sker.