Kilan

Vem är jag? Ingen. Vem var mina föräldrar? Jag vet inte. Caspar var den enda jag hade. Han var en fåordig man och pratade sällan med mig förutom när jag fick uppgifter. Att försöka imponera honom var omöjligt hur mycket jag än övade på mina skott eller hur väl jag än spårade bestar. Det möttes alltid med skäll och hur jag aldrig är bra nog. Många gånger har jag undrat varför han ens valt att ta hand om mig.

Caspar var en erkänd jägare som gjort sitt namn för att ha jagat mörkrets varelser. Han berättade om hur det gjorde honom till en måltavla och att jag alltid skulle rädda mig själv först. En demon vid namn Flauros tog tillfället i akt en dag när jag befann mig ensam i lägret och höll mig gisslan tills Caspar återanvände. Jag var villig att dö för att ge Caspar chansen att dräpa den ynkliga demonen.

När Flauros började tortera mig med demoneld framför Caspar la han ner sitt vapen och uppoffrade sin själ i utbyte mot mitt liv. När jag hörde detta skrek jag till men kort därefter svartnade det för ögonen.

Jag vaknade ensam i lägret med inga spår av demonen eller Caspar förutom en brännande smärta på ansiktet. Demonen höll vad den lovade och släppte mig fri, men inte utan att först brännmärka mig för att visa min underlägsenhet. Caspars själ var nu en av flera trofésjälar hos demonen.

Jag hedrar honom genom att följa hans fotspår och ta tillvara allt han lärt mig. Jag har vigt mitt liv åt jagandet av alla onda varelser och att fria Caspars själ från demonens klor.