Gilbert
Under ett av de mindre träden i byn i en liten håla bodde jag med min älskade familj. Pappa Tom, mamma Miriam och jag Gilbert. Redan i mina tidigare år utvecklade jag ett nöje för att utforska och hitta på små rackartyg runt om i vårt lilla samhälle. Mina föräldrar fick aldrig något veta eftersom jag var en expert på att hålla mina egenkonstruerade uppdrag hemliga. Vad gjorde jag? Jag smög ut sena kvällar obemärkt för att sen smita in hos oupmärksamma grannar. Vad som började som ett barns oskyldig kurragömmalek eskalerade till att jag började knycka ting som näsdukar, käppar och tillslut finare prylar som silverbestick och smycken. Jag hade ingen nytta av allt i en sån liten by som vår men det tycktes vara allt som gav en äventyrsfull halvfolksgrabb som mig lite spänning i en annars händelselös tillvaro.
Jag minns det såväl, det var på hösten och alla träden i byn var alldeles guldgula och oranga. Jag hade som många andra gånger lyckas knycka något vid nere vid det lilla torget, denna gång mitt under starka ljuset av dagstid. Biggins, gamle ilskna Biggins hade igen fallit offer. Han blev till skillnad från de andra så arg när han märkte hur alla hans småsaker en efter en försvann att han blev alldeles röd samtidigt som han anklagade alla runt honom för tjuveri. Biggins hade aldrig misstänkt mig.
När jag nu tog upp stöldgodset ur fickan och la ner den bland stenarna i stenröset, där jag gömt många andra av mina skatter hörde jag plötsligt en arg röst bakom mig. “FRSHUGILBERFRSSHT” Det var frustande Biggins som stod strax bakom mig och tycktes sett allt. Han lyfte sin näve i en gest som såg ut att han strax skulle ge mig ett slag men innan scenen hann eskalera mer stod plötsligt Tom och Miriam framför mig och försvarade. “Han är ännu ung” “han vet inte vad han gör”.
Uppståndelsen från Biggins höga ljud drog till sig flera från byn som en efter en hittade sina egna långt försvunna ägodelar gömda bland stenarna. Jag har aldrig i mitt liv skämts mer.
Efter händelsen var det ingen som tålde mig i byn och även fast jag aldrig mer stal något blev jag alltid först anklagad när någon förlorat något.
Jag smög ut en sen kväll efter många i intention att ge mig av, min väska packad med mina få ägodelar. I tro att jag återigen skulle smyga iväg obemärkt blev jag förvånad när två händer plötsligt högg tag i mina armar bakifrån. Det var Miriam och Tom, båda fyllda med tårar. De försökte få mig att stanna förgäves. Efter många misslyckade försök räckte Tom över sin favoritpipa med tobak och tryckte ner den i min väska. “Om du verkligen envisas med att ge dig av se då iallafall till att inte röka sånt där skräp jag hört talas om ute i världen”.
Jag sa till mina föräldrar att jag en dag avser komma tillbaka men inte först jag renat min heder och med bevis på att jag är en god halvfolksman. Även fast jag inte vill dra nytta av en mans död som Prins Hamlin måste jag erkänna att situationen utvecklats till min fördel. Att få vara med och rädda prinsessan Yosalin är något som även bland mina oupplysta by-halvfolk skulle kunna återväcka ett förtroende.
Comments