Galelo Piva
Jag växte upp i Zafuhds djungel tillsammans med min familj. En enkel uppväxt i en större by. Min familj var inte den rikaste, inte den fattigaste, och fastän min uppväxt inte var hård var den heller inte enkel. Livet gick, och trots att inget var fel kändes saker inte heller rätt. Det var något som saknades. Var det frihet?Äventyr? Under min barndom hörde jag sagorna berättas. Sagorna om det som fanns bortom djungeln, om öppna vyer,om berg som sträcker sig till himlen, och om ändlösa kroppar av vatten, hav. Allt var omgivet av en mystik och en nyckfullhet. Om världen var så enorm, så gåtfull och så full av möjligheter och förändring, varför är jag här, i en tät djungel, och lever mitt liv i ett ändlöst hjul? Kanske var det en natt av sådana tankar som gjorde att jag, en yngling med knappt ett fjun på läppen tog avsked till min kära familj och begav mig iväg med en karavan av handelsresande på genomfärd. Ut i den vida världen. Västerut. På resan såg jag vyer som sagorna inte gjorde rättvisa. Jag såg de gigantiska gräsbeklädda slätterna och de monstruösa bergen, jag såg vatten som tagit sig fast form, men jag var inte nöjd. Det var inte förrän vår färd tog oss till kusten då jag kände mitt kall.Det ändlösa havet ropade på mig, becknade mig med all sin kraft till att ta mig ut och uppleva det. Och då visste jag. Att jag, Galelo Roja skulle spendera mitt liv där ute.
Jag tog mitt avsked till karavanen jag färdats med i över ett år i en kuststad i Viranne. Där började jag söka efter ett jobb på ett fartyg. Och det var även där jag, som en ung och knappt kommen av åren, ovetandes och naiv fick mitt första jobb till havs, på ett piratskepp. Efter att skeppet förlöst sig från hamn var jag fast. Jag skulle bli kvar på detta skepp som en tvångsarbetare i mina livs två värsta år, ända tills det att vårt skepp blev taget av militären och det att jag blev slängd i fängelse för sjöröveri. Och där fick jag sitta ut min tid,ändlöst trånande efter min frihet. Och det var där jag insåg att för att för att uppleva havets äkta frihet räcker det inte att vara på någon annans skepp, utan jag behöver mitt eget skepp. Längtan efter att uppfylla min dröm var det enda som höll mig vid livet under två år av en fuktig cell, råttor, smutsigt vatten och mögligt bröd.
Efter att jag kommit ut ur fängelset satte jag genast igång med mitt nya liv. Jag började ta jobb på olika skepp,fast besluten av att spara ihop de pengar jag tjänade på olika fartyg till att köpa mitt eget skepp, men spel, sprit och snus kom ständigt i vägen och pengarna såg ut att rinna bort lika snabbt som de kom. Livet förflöt på haven med olika händelser till och från, men min vardag kom att förändras snabbt under en resa för inte alls så många år sedan. Under en expedition till en ö i Ilerska Havet hittade jag och min grupp en övergiven by som jag skulle undersöka.Vid genomgång av byn verkade det som att invånarna lämnat i all hast, och lämnat kvar något: En jättelik varelse, sittandes i en bur i byns storhydda. Varelsen verkade ofarlig varför jag befriade den ur sin bur och gav den den mat jag kunde undan vara. Varelsen sken snabbt upp och började prata med mig på ett språk jag inte förstod, men den verkade vänlig nog. När jag sedan skulle återvända till min grupp för att rapportera in min upptäckt följde varelsen,som jag vid detta laget förstått kallades för Bule, efter mig. Jag såg ingen skada i att ta med den så jag övertalade gruppen att ge den passage med oss tillbaka till fastlandet. Sedan dess har vi hängt ihop, jag bjuder den på mat och den hjälper mig med mina jobb.
Efter många år som havsarbetare på alla möjliga olika skepp och expeditioner hörde jag talats om ett rykte, en kunglighet som behövde besättning för att hitta en försvunnen prinsessa. Och allt blev plötsligt så klart för mig; Om jag kan få ett finger med i det spelet och få mig en del av äran kan jag belönas av kronan. Om så är i form av en båt, en stor summa pengar, eller ett rykte som en hjälte kommer detta hjälpa mig på vägen för att till slut bli min egen kapten.
Comments