Morden i Gråhamn

Författad av Anton "Anttown"

Gubben på tredje våningen var tunnhårig och fet. Han lämnade sällan sin lya förutom när han skulle ned till stadens stora teater för att se musikaler. Han ogillade moderniteter och skräniga ljud. Ett stillsamt oföränderligt liv.
En dag flyttade det in nya grannar på våningen under. Det var en man och kvinna. De började genast föra oväsen för sig, speciellt under kvälls- och nattetid. Till slut blev gubben ovanför berövad på all sömn och livslust, desperat och tog med sig kökskniven ned. Ljuden och oväsen slutade att höras från våningen där under och allt åter gick till såsom det skulle vara enligt gubben.
Några veckor efter att gubben hade tystnat de odrägliga grannarna där under flyttade det in en ny person efter att myndigheterna hade försökt reda i morden utan framgång. Lyan städades upp och såldes på nytt. Den nya personen var en ung sådan och spelade fiol men var inte särskilt begåvad. Efter ett antal kvällsövningar knackade gubben från där ovan på för att ta ett samtal med den unge mannen som efteråt slutade spela på sin fiol för alltid. Folk i huset började nu fundera över vem som skulle bli näst och kungens lakejer tillkallades till Gråhamn för att börja utreda morden.
Kungens lakejer började med att förhöra alla i huset grundligt och när de kom upp till tredjevåningen knackade de på gubbens dörr. Gubben öppnade och bjöd in kungens lakejer på kaffe och kakor. Det var sällan han hade sällskap men han fick genast upp sinnet för dessa lakejer som kungen skickat. Det var ordentliga människor som uppskattade gubbens sparsamma lya och stillhet. Allt var i ordning, trätallrikarna stod rena vid sidan av vaskhinken och kokkärlen stod ordentligt staplade på varandra. Den stora kökskniven hängde på väggen och blänkte i det sparsamma ljuset från de stängda träluckorna. Kungens lakejer tackade för sig och tyckte nog innerst inne att det var synd om den gamle fete mannen i det sparsamma rummet vars liv tycktes vara allt för stilla. Gubben i sig tyckte det var synd att dem gick men sade som ett sista farväl att han hoppades att det skulle gå bättre för de nya som med tiden skulle ta över lyan där under.
Tiden kom och en ny familj flyttade in i den nu mera omtalade lyan på andra våningen. De hade med sig fyra småbarn som ofta busade och förde höga ljud för sig. Även denna familj fick efter ett litet tag besök av den gamle feta gubben från våningen ovan.
Återigen kom kungens lakejer tillbaka och denna gången frågade de sig om de verkligen tittat ordentligt i huset. De sökte igenom allt men hittade inget tills de kom in i gubbens rum igen. Den här gången var gubben inte hemma men vattnet i vaskhinken var rött och luktade järn. Kökskniven hängde på väggen som vanligt men den här gången droppade det rött vatten från den ned på golvet under. De satte sig ned för att invänta gubben som med tiden kom tillbaka med en ny hink med färskt vatten. De alla började samtala om varför vattnet var rött var av gubben tillslut sade att det var det för han hade tystat några små lamm. Den historien gick inte riktigt hem då gubben hade svårt att bevisa vart allt lammkött hade tagit vägen. Gubben insisterade på att lammen verkligen hade funnits och att de nu även var tillsammans med bocken och tackan på ett bättre ställe än denna gudövergivna värld. Gubben blev arresterad på grunder om misstanke för mord och i förhörscellerna under Dalhamns citadell. Väl där nere erkände gubben sina gärningar och sina motiv. Kungens inkvisitorer blev mycket chockade och skickade genast gubben ut till straffkolonierna vid Smaragdöarna. Väl framme på Svarta Kronan vars höga svarta murar reste sig nittio fot upp levde gubben sitt stillsamma liv ut till ljudet av havets brus.