Troll
Troll är mytomspunna, fruktade och vördade varhelst de står att finna. De tycks lika uråldriga och okuvliga som
den natur de lever i – skogstrollen vårdande och tidlösa
som urskogen, bergstrollen karga och kraftfulla som
bergen, grottrollen fruktansvärda som underjordens djupa
mörker. Även i de mest avlägsna delarna av Mundana
kan man hitta troll, och deras ursprung tros av de flesta
ligga långt tillbaka i tidens dimmor. Att möta ett troll
är alltid en omskakande upplevelse, oavsett om mötet
är med ett vänligt skogstroll eller en vansinnig bärsärk
av grottrollsstam. Utöver dessa tre trollsorter, vilka är de
mest kända i Jargien med omnejd, finns många ytterligare
typer som man inte ser lika ofta. I vissa fall beror det på
att de lever långt bort, som istrollen i den fjärran norden
och koralltrollen i de varma haven i söder. Andra är
ytterligt sällsynta, som de olycksbådande avgrundstrollen,
de väldiga djuphavsjättarna vredestrollen och de kring-
vandrande skymningstrollen. Spindeltrollen är kanske
inte lika ovanliga, men skygga och tillbakadragna, och de
förkrympta skuggtrollen återfinns endast i Skugglandet.
Trollens utseende förråder tydligt deras släktskap med varandra. Anletsdragen är gemensamma för samtliga trollsläkten: ögonen är små, näsan stor och bred, pannan sluttande och käkarna kraftiga, även om någon egentlig haka ofta saknas. I fråga om kroppsstorlek varierar de från de små spindeltrollen, vilka ligger mellan två och två och en halv meter, upp till de väldiga bergstrollen och vredestrollen, vilka kan bli över fyra meter långa. Kroppen är kraftig och kompakt, med stora händer och fötter, långa armar, grova tänder och tjock benstomme. Troll lever till stor del efter en annan tidsskala än människor, och kan därför tyckas långsamma. Till och med de skarpsinniga bergstrollen har ofta en avmätt tröghet i sin livsföring, även om deras tankar är djupa och klara. Någon brådska har trollen heller inte i livet, ty detta är synnerligen långt. Ingen vet egentligen hur gamla troll kan bli, även om de synbarligen åldras. Det tycks också som om deras kroppstillväxt aldrig riktigt avstannar, och vissa tänkare har postulerat att troll inte dör av ålder, utan helt enkelt blir för stora och tunga för att röra sig.
Ett märkligt observationsexperiment rörande detta har nu pågått under åtskilliga århundraden i Sunariskogen, där den sanariske antropologen Shoni fin Deathere observerat en familjegrupp skogstroll. Då Shoni själv numera är inåtvänd har detta experiment framför allt degenererat till att en stillasittande alv tittar på sovande skogstroll, men det är möjligt att någon form av datainsamling fortfarande sker. Det som kan bryta trollens sävlighet är vrede. Ett troll som blir upprört kan snabbt gå över till ett frenetiskt bärsärkaraseri. I detta tillstånd tar trollets grundläggande instinkter över, och fiender löper inte bara risk att slitas sönder, utan dessutom få lemmar avbitna och uppätna. Trollens vilja att äta sina fiender har också att göra med deras stora födobehov. Troll behärskas av en väldig hunger som har att göra med deras anmärkningsvärda återhämtningsförmåga. Ett skadat troll läker skador så snabbt att såren tycks sluta sig för åskådares ögon, men detta kostar på; ett troll som regenererat sina skador måste äta kolossala mängder, och börjar vanligen med den varelse som skadat det. Skador från eld är undantaget, varför troll fruktar detta element. Bergstrollen är de enda som tämjt elden, en nödvändighet för deras smideskonst. Även solen skys av trollen. Ryktena om att de skulle förstenas av den är överdrivna, men de kan inte återhämta sig från skador i dess starka ljus och får dessutom ont i ögonen av den. Värst är det för grottrollen, som är näst intill blinda i vanligt ljus och framför allt navigerar med ledning av sin värmesyn. Troll föredrar därför att hålla sig i miljöer där de lätt kan undvika solen, och med undantag för istrollen på de stora vidderna i norr påträffas de inte i stäpp- och ökenmiljöer.
Det bör poängteras att inte alla trollarter är fientliga och ondsinta.
Ib av Jen
Trollens utseende förråder tydligt deras släktskap med varandra. Anletsdragen är gemensamma för samtliga trollsläkten: ögonen är små, näsan stor och bred, pannan sluttande och käkarna kraftiga, även om någon egentlig haka ofta saknas. I fråga om kroppsstorlek varierar de från de små spindeltrollen, vilka ligger mellan två och två och en halv meter, upp till de väldiga bergstrollen och vredestrollen, vilka kan bli över fyra meter långa. Kroppen är kraftig och kompakt, med stora händer och fötter, långa armar, grova tänder och tjock benstomme. Troll lever till stor del efter en annan tidsskala än människor, och kan därför tyckas långsamma. Till och med de skarpsinniga bergstrollen har ofta en avmätt tröghet i sin livsföring, även om deras tankar är djupa och klara. Någon brådska har trollen heller inte i livet, ty detta är synnerligen långt. Ingen vet egentligen hur gamla troll kan bli, även om de synbarligen åldras. Det tycks också som om deras kroppstillväxt aldrig riktigt avstannar, och vissa tänkare har postulerat att troll inte dör av ålder, utan helt enkelt blir för stora och tunga för att röra sig.
Ett märkligt observationsexperiment rörande detta har nu pågått under åtskilliga århundraden i Sunariskogen, där den sanariske antropologen Shoni fin Deathere observerat en familjegrupp skogstroll. Då Shoni själv numera är inåtvänd har detta experiment framför allt degenererat till att en stillasittande alv tittar på sovande skogstroll, men det är möjligt att någon form av datainsamling fortfarande sker. Det som kan bryta trollens sävlighet är vrede. Ett troll som blir upprört kan snabbt gå över till ett frenetiskt bärsärkaraseri. I detta tillstånd tar trollets grundläggande instinkter över, och fiender löper inte bara risk att slitas sönder, utan dessutom få lemmar avbitna och uppätna. Trollens vilja att äta sina fiender har också att göra med deras stora födobehov. Troll behärskas av en väldig hunger som har att göra med deras anmärkningsvärda återhämtningsförmåga. Ett skadat troll läker skador så snabbt att såren tycks sluta sig för åskådares ögon, men detta kostar på; ett troll som regenererat sina skador måste äta kolossala mängder, och börjar vanligen med den varelse som skadat det. Skador från eld är undantaget, varför troll fruktar detta element. Bergstrollen är de enda som tämjt elden, en nödvändighet för deras smideskonst. Även solen skys av trollen. Ryktena om att de skulle förstenas av den är överdrivna, men de kan inte återhämta sig från skador i dess starka ljus och får dessutom ont i ögonen av den. Värst är det för grottrollen, som är näst intill blinda i vanligt ljus och framför allt navigerar med ledning av sin värmesyn. Troll föredrar därför att hålla sig i miljöer där de lätt kan undvika solen, och med undantag för istrollen på de stora vidderna i norr påträffas de inte i stäpp- och ökenmiljöer.
Det bör poängteras att inte alla trollarter är fientliga och ondsinta.
