Rötkrälare
Rötkrälaren är ett fasansfullt rovdjur som påminner om en
enorm tusenfoting. En fullvuxen rötkrälares kropp har ett svart
eller mörkrött skal och är uppdelad i 23 segment, vart och ett
utom det främsta med två par ben. På det främsta segmentet har
benen utvecklats till ett par med giftklor utrustade käkfötter.
Varelserna lever i kärrmarker och täta mörka skogar och då de
största exemplaren kan bli över tre meter långa så tvekar de inte
att attackera byten stora som hjortar, boskap och människor.
Eftersom de ofta visar prov på en intelligens och list långt över vad man kan förvänta sig av ett vanligt leddjur är de mycket farliga. Vuxna rötkrälare har en skototropisk förmåga som gör dem nästintill omöjliga att upptäcka så länge de ligger stilla på en mörk plats. Varelsernas favorittaktik i strid är oftast att närma sig ett offer uppifrån, till exempel genom trädkronor eller på en grottas tak och därefter vänta tills bytet passerar under dem. Då faller rötkrälaren ned på offret och försöker bita sig fast i dess hals samtidigt som det ringlar sin kropp runt det. Rötkrälarens gift är extremt smärtsamt och har dessutom en förlamande effekt på människor, men är oftast inte dödande i sig. Djuren är dessutom så starka att de kan kväva en människa på samma sätt som vissa jättelika stryparormar.
Vuxna rötkrälare är mycket aggressiva mot i princip alla levande varelser, inklusive andra rötkrälare, och sover i nästen gjorda av ruttnande löv och grenar på skogens mark eller i grottor. Hanarna, som oftast är mindre än honorna, brukar under parningstiden söka upp och försöka överlämna sina små pärlliknande spermatoforer åt honorna. Om honan väljer att acceptera gåvan försöker hon ofta attackera och sluka hannen, som ibland låter sig ätas upp utan strid. Några veckor senare lägger hon mellan tio och trettio ägg. Honan tar därefter hand om dessa och skyddar dem från rovdjur och mögelangrepp.
När äggen väl kläcks överger honan oftast sin avkomma, men ibland stannar hon och låter sig slukas av sina ungar. Nykläckta rötkrälare, som kallas rötkrälingar, är stora som en vuxen människas underarm och har ett vitaktigt, nästan genomskinligt skal. Syskonen samarbetar under de första månaderna i sitt liv och under denna tid är de mycket aggressiva och hungriga. Rötkrälingarna är helt orädda och attackerar ofta allt de kommer över och det har hänt att mänskliga byar helt avfolkats efter att nattetid ha överraskats av en hungrig rötkrälingssvärm. Efter några månader, då rötkrälingarnas skal börjar mörkna och de utvecklar sina skototropiska förmågor, splittras syskonskaran och de lever därefter sina fortsatta liv i ensamhet. Få rötkrälare överlever rötkrälingsstadiet.
- Ib av Jen
Eftersom de ofta visar prov på en intelligens och list långt över vad man kan förvänta sig av ett vanligt leddjur är de mycket farliga. Vuxna rötkrälare har en skototropisk förmåga som gör dem nästintill omöjliga att upptäcka så länge de ligger stilla på en mörk plats. Varelsernas favorittaktik i strid är oftast att närma sig ett offer uppifrån, till exempel genom trädkronor eller på en grottas tak och därefter vänta tills bytet passerar under dem. Då faller rötkrälaren ned på offret och försöker bita sig fast i dess hals samtidigt som det ringlar sin kropp runt det. Rötkrälarens gift är extremt smärtsamt och har dessutom en förlamande effekt på människor, men är oftast inte dödande i sig. Djuren är dessutom så starka att de kan kväva en människa på samma sätt som vissa jättelika stryparormar.
Vuxna rötkrälare är mycket aggressiva mot i princip alla levande varelser, inklusive andra rötkrälare, och sover i nästen gjorda av ruttnande löv och grenar på skogens mark eller i grottor. Hanarna, som oftast är mindre än honorna, brukar under parningstiden söka upp och försöka överlämna sina små pärlliknande spermatoforer åt honorna. Om honan väljer att acceptera gåvan försöker hon ofta attackera och sluka hannen, som ibland låter sig ätas upp utan strid. Några veckor senare lägger hon mellan tio och trettio ägg. Honan tar därefter hand om dessa och skyddar dem från rovdjur och mögelangrepp.
När äggen väl kläcks överger honan oftast sin avkomma, men ibland stannar hon och låter sig slukas av sina ungar. Nykläckta rötkrälare, som kallas rötkrälingar, är stora som en vuxen människas underarm och har ett vitaktigt, nästan genomskinligt skal. Syskonen samarbetar under de första månaderna i sitt liv och under denna tid är de mycket aggressiva och hungriga. Rötkrälingarna är helt orädda och attackerar ofta allt de kommer över och det har hänt att mänskliga byar helt avfolkats efter att nattetid ha överraskats av en hungrig rötkrälingssvärm. Efter några månader, då rötkrälingarnas skal börjar mörkna och de utvecklar sina skototropiska förmågor, splittras syskonskaran och de lever därefter sina fortsatta liv i ensamhet. Få rötkrälare överlever rötkrälingsstadiet.
- Ib av Jen
Även känd som: Mördartusenfoting, Nattfurstens härolder,
Millagamba obscenita.
Children