Nattrosor
Under lamiornas herravälde regerades Damarien från det
legendariska Vesperiardina, Skymningens trädgård. Runt
vampyrernas svarta slott frodades enligt legenden undersköna
men fasansfulla törnrosor som levde på månljus och människoblod. Hur mycket sanning som ligger i denna mörka saga tvistar
de lärde om, men det är sant att Damariens lamior sedan
urminnes tider har odlat en särskild sorts törnrosor som endast
blommar nattetid och vars törnen törstar efter de levandes blod.
Det är mycket vanligt att lamior odlar denna dödliga växt nära
sina boningar och heliga platser. Exakt varifrån nattrosorna
ursprungligen kom är oklart, enligt lamiorna själva skapades de
när Vampyrmoderns älskade dotter Blancarosa begravdes och
gudinnans sorgesång fick blommorna att växa från hennes grav.
En annan teori är att nattrosorna kommer från Skugglandet,
där blodtörstigt, levande växtliv är långt ifrån ovanligt.
Växten har många anmärkningsvärda egenskaper. Vid en ytlig betraktelse ser den ut som en normal törnrosbuske, men med ovanligt långa törnekvistar, som i många fall kan växa flera meter ut från busken. Växten är inte beroende av solen utan torkar tvärtom ut om den står länge i direkt, starkt solljus och den föredrar därför grottor och täta, mörka skogar. Även om nattrosor behöver en del vatten för att överleva så är deras viktigaste näringskälla blod från levande varelser. Om ett djur kommer inom räckhåll för törnets armar försöker busken gripa tag om detta. Med hjälp av växtens många sylvassa törnen töms djuret snabbt på blod, varefter dess livlösa kropp dras djupt in i busken för att förmultna till näringsrik mylla. Buskens rosor är vanligtvis vita, men om den nyligen har ätit så är dess blommor istället blodröda i ungefär en vecka, varefter de under en månads tid bleknar till rosa och därefter tillbaka till klarvita.
För den oförsiktige är växten mycket farlig, även om den inte på något sätt är intelligent och bara reagerar på två sorters stimuli, kroppsvärme och rörelse. Av allt att döma kan buskens rosor känna av värmekällor och rotsystemet kan uppfatta vibrationer. Rosorna sluter sig om de utsätts för solljus eller andra starka ljuskällor, vilket gör busken ”blind” för kroppsvärme, men fortfarande förmögen att känna vibrationer och rörelse i marken.
Ett buskage av flera nattrosväxter blir snabbt mycket tätt och högt och bildar en effektiv barriär. Om en buske regelbundet matas med blod och har plats att växa på kan den på någon månad växa till full storlek. Det enda någorlunda säkra sättet att ta sig förbi en sådan barriär är att bränna ned den. Ett mycket mer riskabelt knep är att slänga något bytesdjur till busken och smita förbi den medan den är distraherad eller att först ”blända” busken med en stark ljuskälla och därefter försiktigt smyga sig förbi den utan att varna det rörelsekänsliga rotsystemet. En vanlig fackla eller oljelampa räcker inte för att blända växten, medan solljus, helio- eller fototropiska besvärjelser alternativt en större eld brukar fungera.
Ib av Jen
Växten har många anmärkningsvärda egenskaper. Vid en ytlig betraktelse ser den ut som en normal törnrosbuske, men med ovanligt långa törnekvistar, som i många fall kan växa flera meter ut från busken. Växten är inte beroende av solen utan torkar tvärtom ut om den står länge i direkt, starkt solljus och den föredrar därför grottor och täta, mörka skogar. Även om nattrosor behöver en del vatten för att överleva så är deras viktigaste näringskälla blod från levande varelser. Om ett djur kommer inom räckhåll för törnets armar försöker busken gripa tag om detta. Med hjälp av växtens många sylvassa törnen töms djuret snabbt på blod, varefter dess livlösa kropp dras djupt in i busken för att förmultna till näringsrik mylla. Buskens rosor är vanligtvis vita, men om den nyligen har ätit så är dess blommor istället blodröda i ungefär en vecka, varefter de under en månads tid bleknar till rosa och därefter tillbaka till klarvita.
För den oförsiktige är växten mycket farlig, även om den inte på något sätt är intelligent och bara reagerar på två sorters stimuli, kroppsvärme och rörelse. Av allt att döma kan buskens rosor känna av värmekällor och rotsystemet kan uppfatta vibrationer. Rosorna sluter sig om de utsätts för solljus eller andra starka ljuskällor, vilket gör busken ”blind” för kroppsvärme, men fortfarande förmögen att känna vibrationer och rörelse i marken.
Ett buskage av flera nattrosväxter blir snabbt mycket tätt och högt och bildar en effektiv barriär. Om en buske regelbundet matas med blod och har plats att växa på kan den på någon månad växa till full storlek. Det enda någorlunda säkra sättet att ta sig förbi en sådan barriär är att bränna ned den. Ett mycket mer riskabelt knep är att slänga något bytesdjur till busken och smita förbi den medan den är distraherad eller att först ”blända” busken med en stark ljuskälla och därefter försiktigt smyga sig förbi den utan att varna det rörelsekänsliga rotsystemet. En vanlig fackla eller oljelampa räcker inte för att blända växten, medan solljus, helio- eller fototropiska besvärjelser alternativt en större eld brukar fungera.
Även känd som: Blodstörne, Lamiaros, Skuggdräparranka.
Children