Dibukkulten
Dödsguden Dibuk sägs ha många skepnader. Några exempel är den svarta korpen, en ytterst vacker kvinna med tomma ögonhålor, ett ruttnande lik och en treögd fladdermus. Mest känd är Dibuk som liemannen – dödens gud som skördar människoliv med sin lie. Dödsguden Dibuk återfinns i många religioner men under olika namn, till exempel Azkann, Edijo eller Juubul.
Gudomen
Dibuk är, enligt myten, en av sju gudar som dyrkades i det jargiska kejsardömets östra delar i en svunnen tid. De eviga sju, som gudarna kallades, var Dröm, Begär, Ljus, Mörker, Tid, Liv och Död. Det berättas vidare om en mäktigare gud som fängslade de eviga sju – alla utom Dibuk, Döden. Det är troligt att detta sammanföll med Ljusbringarens ankomst till kejsardömet, men man vet inte säkert. Av den gamla tron kvarstår nu bara rykten om destruktiva kulter.
Religionens lära
Allt har sin ände: djur, människor, kungar; till och med världar och gudar dör till slut. Endast döden består. Detta är grundläran som dyrkan av Dibuk, dödsguden, bygger på. Då Dibuk är dödsrikets härskare är det under honom man kommer att lyda i livet efter detta. Man måste därför förrätta offer till Dibuks ära och be honom vända sin lie mot de som bättre förtjänar att dö.
Organisation och utbredning
Dibukkultens värsta fiender är de livsbejakande religionernas anhängare. I Asharien och Soldarn förföljs Dibukkulterna av såväl Zoriánorden som Jordmoderns kloster och i det jargiska kejsardömet och i Consaber är det Daakkyrkan som står för förföljelserna. Av denna anledning har kulterna sina starkaste fästen i områden där de livsbejakande religionerna inte nått någon större framgång, till exempel i civilisationens perifieri, på Takalorr och i det religionsfientliga Thalamur. Kulterna existerar i hemlighet i de flesta länder i Mundana. Kulterna som dyrkar Dibuk bestod till en början bara av ättlingar till de eviga sjus tillbedjare, men dessa representerar numera en mycket liten del av anhängarna. Rörelsen har brett ut sig och fått många medlemmar. Skilda grenar med olika meningar och syften har bildats. Den vanligaste typen av Dibukkulter är De övergivna. Dessa har döden som ändamål, antingen för sig själva och/eller för omgivningen. Kulterna styrs av en stark ledare, ibland flera, som predikar människooffer till Dibuk. Kultledarna hjärntvättar eller hypnotiserar medlemmarna till att tro att det de gör är rätt och man kan sällan komma levande ur en sådan kult. Offren brukar ske antingen genom att man tar några medlemmars liv eller drar folk till kulten och begår kollektivt självmord vid ett speciellt tecken som ledaren avgör. Dessa tecken kan vara ovanliga som till exempel solförmörkelse, eller mer vanliga och förutsebara som fullmåne. En variant är lönnmördarkulter som tillber Dibuk. De urgamla kallas en hemlig orden som lär finnas i Asharien och hela vägen till Consaber.
De urgamla sägs vara Dibuks ursprungliga tillbedjare och de enda som besitter kunskapen om hur man nedkallar honom. Kulten sägs dessutom vara i färd med att skapa arméer av vandöda. I allmänhet avfärdas De urgamla som skrönor; rykten om städer fyllda med vandöda tror ju ingen frisk människa på. Nekrokulterna leds av nekromantiker som tar upp lärlingar bland medlemmarna med jämna mellanrum; i mer sällsynta fall består hela sekten av nekromantikunniga. Nekrokulternas primära mål är att skapa styrkor av vandöda för att härja och dräpa till ära för Dibuk. För att skapa dessa styrkor är det inte ovanligt att nekromantikerna söker i övergivna slagfält eller samlar lik under pesttider och animerar dessa i glömda ruinstäder. Även ’vanliga’ människor, främst bönder trogna Jordmoderns lära, kan ibland offra till Dibuk för att hålla honom borta. Om man håller sig på god fot med Döden kanske han väntar med att föra bort nära och kära, resonerar man. Denna dyrkan förekommer sällan öppet av förståeliga skäl.
Världssyn
Jordmoderns kloster är Dibukkulternas värsta fiender. Många kulter har vigt sin verksamhet åt att förstöra för Jordmodern och dräpa hennes följeslagare. Detta kan ta sig uttryck i allt från riter riktade för att dräpa klostermedlemmarnas kreatur till att kidnappa Jordmoderns barn för att offra dem till dödsguden. Det är ytterst sällan som kulterna riktar direkta attacker mot Jordmodernas kloster. Då detta sker är det vanligtvis nekrokulterna som ligger bakom. Många av kultmedlemmarna behärskar magi hjälpligt. De primära aspekterna är ataxatropi, skototropi och förstås nekrotropi. Många av besvärjelserna är till för att animera och kontrollera vandöda. Till dessa kommer även en hel del ceremonier.
Helgedomar
Dibukkultens helgedomar finns gömda i medlemmarnas hus, i grottor i bergen eller under städerna i katakomberna. Helgedomarna kan ha varierande utseende men innehåller oftast någon slags altare samt en öppen plats för mässdeltagare och offer. Mer subtlia heliga platser kan vara gravgårdar eller gamla övergivna slagfält – gärna övervuxna med träd och snårväxter för att minska risken för upptäckt. Dibukkulterna har ett antal heliga platser, bland annat kungagravarna i Tårarnas dal i Soldarn, ruinstaden Helm i Damarien samt den förstörda staden Ramia i det jargiska kejsardömet. Om en medlem vallfärdar till en helig plats och där utför en mässa kan han slå ett slag för att höja sin Qadosh (se regler för pilgrimsfärder på sidan 250 i regelboken). Den mässa som skall utföras involverar ceremonin Traumatisering samt ett själsoffer.
Symboler
I princip allt som har med döden att göra symboliserar Dibuk på olika sätt. Några vanliga exempel är dödskallen av antingen människa eller djur, den blodiga dolken eller den huvudlösa människan. Den sista antyder på den själlösa människan, då Dibuks tillbedjare anser att människans själ finns i huvudet. Även viss färgsymbolik finns: vitt symboliserar den döda anden som upphöjts till Dibuk, svart är den ödmjuke, levande tjänarens färg och mörkrött symboliserar guden själv.
Gudomlig intervention
Dibuk hjälper gärna sina svarta apostlar på slagfältet och ger råd till den präst som utför nedkallningsceremonin på rätt sätt och med de rätta offren. Dibuk manifesterar sig också för att hämta personer som med oärliga medel lurat döden.
Antagning och grader
Medlem - Ledare
Beata Silencio, Ärkeinkvisitor i Vite Daaks tjänst
Gudomen
Dibuk är, enligt myten, en av sju gudar som dyrkades i det jargiska kejsardömets östra delar i en svunnen tid. De eviga sju, som gudarna kallades, var Dröm, Begär, Ljus, Mörker, Tid, Liv och Död. Det berättas vidare om en mäktigare gud som fängslade de eviga sju – alla utom Dibuk, Döden. Det är troligt att detta sammanföll med Ljusbringarens ankomst till kejsardömet, men man vet inte säkert. Av den gamla tron kvarstår nu bara rykten om destruktiva kulter.
Religionens lära
Allt har sin ände: djur, människor, kungar; till och med världar och gudar dör till slut. Endast döden består. Detta är grundläran som dyrkan av Dibuk, dödsguden, bygger på. Då Dibuk är dödsrikets härskare är det under honom man kommer att lyda i livet efter detta. Man måste därför förrätta offer till Dibuks ära och be honom vända sin lie mot de som bättre förtjänar att dö.
Organisation och utbredning
Dibukkultens värsta fiender är de livsbejakande religionernas anhängare. I Asharien och Soldarn förföljs Dibukkulterna av såväl Zoriánorden som Jordmoderns kloster och i det jargiska kejsardömet och i Consaber är det Daakkyrkan som står för förföljelserna. Av denna anledning har kulterna sina starkaste fästen i områden där de livsbejakande religionerna inte nått någon större framgång, till exempel i civilisationens perifieri, på Takalorr och i det religionsfientliga Thalamur. Kulterna existerar i hemlighet i de flesta länder i Mundana. Kulterna som dyrkar Dibuk bestod till en början bara av ättlingar till de eviga sjus tillbedjare, men dessa representerar numera en mycket liten del av anhängarna. Rörelsen har brett ut sig och fått många medlemmar. Skilda grenar med olika meningar och syften har bildats. Den vanligaste typen av Dibukkulter är De övergivna. Dessa har döden som ändamål, antingen för sig själva och/eller för omgivningen. Kulterna styrs av en stark ledare, ibland flera, som predikar människooffer till Dibuk. Kultledarna hjärntvättar eller hypnotiserar medlemmarna till att tro att det de gör är rätt och man kan sällan komma levande ur en sådan kult. Offren brukar ske antingen genom att man tar några medlemmars liv eller drar folk till kulten och begår kollektivt självmord vid ett speciellt tecken som ledaren avgör. Dessa tecken kan vara ovanliga som till exempel solförmörkelse, eller mer vanliga och förutsebara som fullmåne. En variant är lönnmördarkulter som tillber Dibuk. De urgamla kallas en hemlig orden som lär finnas i Asharien och hela vägen till Consaber.
De urgamla sägs vara Dibuks ursprungliga tillbedjare och de enda som besitter kunskapen om hur man nedkallar honom. Kulten sägs dessutom vara i färd med att skapa arméer av vandöda. I allmänhet avfärdas De urgamla som skrönor; rykten om städer fyllda med vandöda tror ju ingen frisk människa på. Nekrokulterna leds av nekromantiker som tar upp lärlingar bland medlemmarna med jämna mellanrum; i mer sällsynta fall består hela sekten av nekromantikunniga. Nekrokulternas primära mål är att skapa styrkor av vandöda för att härja och dräpa till ära för Dibuk. För att skapa dessa styrkor är det inte ovanligt att nekromantikerna söker i övergivna slagfält eller samlar lik under pesttider och animerar dessa i glömda ruinstäder. Även ’vanliga’ människor, främst bönder trogna Jordmoderns lära, kan ibland offra till Dibuk för att hålla honom borta. Om man håller sig på god fot med Döden kanske han väntar med att föra bort nära och kära, resonerar man. Denna dyrkan förekommer sällan öppet av förståeliga skäl.
Världssyn
Jordmoderns kloster är Dibukkulternas värsta fiender. Många kulter har vigt sin verksamhet åt att förstöra för Jordmodern och dräpa hennes följeslagare. Detta kan ta sig uttryck i allt från riter riktade för att dräpa klostermedlemmarnas kreatur till att kidnappa Jordmoderns barn för att offra dem till dödsguden. Det är ytterst sällan som kulterna riktar direkta attacker mot Jordmodernas kloster. Då detta sker är det vanligtvis nekrokulterna som ligger bakom. Många av kultmedlemmarna behärskar magi hjälpligt. De primära aspekterna är ataxatropi, skototropi och förstås nekrotropi. Många av besvärjelserna är till för att animera och kontrollera vandöda. Till dessa kommer även en hel del ceremonier.
Helgedomar
Dibukkultens helgedomar finns gömda i medlemmarnas hus, i grottor i bergen eller under städerna i katakomberna. Helgedomarna kan ha varierande utseende men innehåller oftast någon slags altare samt en öppen plats för mässdeltagare och offer. Mer subtlia heliga platser kan vara gravgårdar eller gamla övergivna slagfält – gärna övervuxna med träd och snårväxter för att minska risken för upptäckt. Dibukkulterna har ett antal heliga platser, bland annat kungagravarna i Tårarnas dal i Soldarn, ruinstaden Helm i Damarien samt den förstörda staden Ramia i det jargiska kejsardömet. Om en medlem vallfärdar till en helig plats och där utför en mässa kan han slå ett slag för att höja sin Qadosh (se regler för pilgrimsfärder på sidan 250 i regelboken). Den mässa som skall utföras involverar ceremonin Traumatisering samt ett själsoffer.
Symboler
I princip allt som har med döden att göra symboliserar Dibuk på olika sätt. Några vanliga exempel är dödskallen av antingen människa eller djur, den blodiga dolken eller den huvudlösa människan. Den sista antyder på den själlösa människan, då Dibuks tillbedjare anser att människans själ finns i huvudet. Även viss färgsymbolik finns: vitt symboliserar den döda anden som upphöjts till Dibuk, svart är den ödmjuke, levande tjänarens färg och mörkrött symboliserar guden själv.
Gudomlig intervention
Dibuk hjälper gärna sina svarta apostlar på slagfältet och ger råd till den präst som utför nedkallningsceremonin på rätt sätt och med de rätta offren. Dibuk manifesterar sig också för att hämta personer som med oärliga medel lurat döden.
Antagning och grader
Medlem - Ledare
Gudom: Dibuk.
Godtagbara offer: Blodsoffer, slaktoffer, själsoffer.
Heligaste dag: 10 udekanda.
Övriga heliga dagar: 15 novanda, 30 dodekanda.
Allmänna tabun: En troende får inte tillbe Jordmodern.
Allmänna förpliktelser: En troende måste förrätta offer till Dibuk minst en gång i veckan. Offrets storlek är inte specifierat, men mindre bytesdjur såsom hare eller fåglar är vanliga.
Godtagbara offer: Blodsoffer, slaktoffer, själsoffer.
Heligaste dag: 10 udekanda.
Övriga heliga dagar: 15 novanda, 30 dodekanda.
Allmänna tabun: En troende får inte tillbe Jordmodern.
Allmänna förpliktelser: En troende måste förrätta offer till Dibuk minst en gång i veckan. Offrets storlek är inte specifierat, men mindre bytesdjur såsom hare eller fåglar är vanliga.