Freileg

“Akta, spring inte så nära kanten!” Linde ropade varnande till Freileg, som lite för fort sprang mot den branta bergskanten för att hämta sin lilla stenkula.
“Äsch, jag är väl inget klumpigt troll! Jag har koll på fötterna mina! Fråga far min, han säger att ingen springer så stadigt genom skogen som jag gör - åtminstone inte sedan han själv var ung!” ropade Freileg lättsamt tillbaka och bromsade in precis i tid. Han skänkte den djupa branten precis framför honom en snabb blick och kände en rysning röra sig från nacken ner mot svanken.
För ett kort ögonblick funderade han över om man kunde överleva ett fall ned. Förvisso fanns det både gran och tall, utstickande klippblock och stenar som skulle kunna hejda fallet, men å andra sidan var det mycket högt mellan klippblocken på sina ställen…
Freileg skakade av sig tankarna, han var ju både en smidig och stark pojk som utklassade sina jämnåriga i de flesta atletiska lekar, inte minst när de klättrade och balanserade på Stenhems svarta ringmur och än mer då stadsvakterna fick syn på dem och argsint jagade efter dem.
Allt eftersom leken fortsatte sjönk solen lägre på den klara himlen och de bägge pojkarna insåg att deras stenkulor började bli väldigt svåra att se i mörkret som nalkades. Just som de gick där, hukande och sökande efter de sista kulorna så hörde de ett knakande ljud. Det var inte helt nära, men ej heller tillräckligt långt bort för att de skulle låta det passera obemärkt.
“Vad var det?!” frågade Linde ängsligt, varpå Freileg menade att det säkert bara var vinden. Han var inte den som oroade sig över den hastigt annalkande kvällen och ville gjuta mod i sin kamrat; det hade ju varit en härligt lekfull afton fram till nu!
“KRAK”, lät det plötsligt igen, betydligt högre och närmare den här gången. De bägge pojkarna vände sig hastigt mot ljudet som tycktes komma från branten.

“Det kom därifrån!” viskade Freileg samtidigt som han försökte dölja rädslan i sin röst och pekade försiktigt mot bergskanten.
“Från det där stupet kan väl ingen klättra upp?!” viskade Linde klentroget tillbaka, samtidigt som han själv inte tycktes helt övertygad om att han hade rätt.
“Gå fram och kika om du är så säker! Eller vågar du inte?” utbrast Freileg taktiskt för att själv slippa. Linde muttrade tillbaka någonting om att han minsann inte var någon fegis och gick osäkert fram mot sluttningen, ett motvilligt steg efter det andra.
Nog visste Freileg att Linde, förutom att han var lite skraj för mörkret, dessutom var väldigt höjdrädd, vilket visade sig igen då Linde gick ned på alla fyra flera steg från kanten och började krypa fram den sista biten. Freileg höll andan medan han såg på hur Linde försiktigt hasade sig fram och med en klump i magen betraktade han sin vän när denne långsamt stack huvudet över kanten och tittade ned...
Likt en blixt flög vad som Freileg anade var en arm upp över bergskanten, grep Linde i håret och lika snabbt försvann han ned för branten, innan Freileg ens hunnit förstå vad som skett. Ett fasansfullt gällt skrik ljöd från pojkens läppar och ännu ett ljud, som en blandning av ett orkiskt vrål och en fräsande, spottande katt hördes. Freileg ville springa fram men han kände sig som förstenad och lyckades inte lyfta foten så mycket som en tum från marken.
Med en sista tung duns landade varelsen och Linde längre ned och ännu ett fräsande vrål hördes, innan Lindes smärtfyllda tjut ekade upp från branten och blev allt gällare, innan det klipptes av med ett ljud som av vått tyg som rivs itu.
Freileg vågade inte så mycket som att blinka utan bara stod där i det knastertorra gruset, livrädd att råka röra en fena, ifall rörelsen skulle råka höras under hans fötter. Han kände hur ögonen sved och började tåras, han kände sig yr. Ånyo hördes ljud, denna gången flåsande hesa andetag och grymtande om vartannat, blandat med enstaka, obehagliga smaskanden som från ett ätande djur.
Någonting kastades upp från avsatsen nedanför bergets kant och landade framför Freilegs fötter med ett lågt ljud av ben som knäcktes. Han kisade ned mot det som landat framför honom i det sista knappa ljuset, försökte förstå vad det kunde vara som slängdes åt sidan på samma sätt som hans far rensade en fisk.
Med ett kvidande tog Freileg ett hastigt steg bakåt och det krävde hans fulla fokus för att hålla tillbaka den bittra gallan som steg i strupen på honom. Föremålet, eller snarare kroppsdelen som hade kastats upp från kanten var av allt att döma en söndertrasad arm med endast futtiga slamsor av blekt kött kvar på, sliten från Lindes kropp.
Ett skrapande ljud i den tysta skymningen fick Freileg att åter lyfta blicken mot bergskanten, och han kände hur magen knöt sig och paniken steg ytterligare. Någonting, vad det nu var som hade tagit Linde, var sakta på väg upp över kanten. Freileg vände tvärt och sprang för allt vad han orkade.
Han kunde knappt se någonting alls där han sprang i mörkret. Den täta skogen på båda sidor dolde månskenet, den enda ljuskälla han hade till hjälp för att hitta hem. Hans tårfyllda ögon gjorde omgivningen än mer suddig och Freileg snavade över både rötter, stenar och grenar medan han som en nattfjäril vid en eld febrilt försökte hitta säkert fotfäste på stigen, än åt det ena hållet, än åt det andra.
Freileg såg sig inte om en enda gång förrän han tagit sig in i sina föräldrars stuga och smällt igen dörren bakom sig. Han lutade sig mot de tjocka ekplankorna och märkte hur hans muskler blev svagare och svagare. Sakta gled han ner på golvet och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna.
Hagdal, Freilegs far, kom inrusande till farstun från det lilla husets enda sovrum och tittade frågande mot Freileg.

“Linde! Han… Han… Någonting… Någonting kom i mörkret, far. Någonting hemskt, Linde…” Freileg såg på sin far och blev än mer skrämd av faderns grimas. Aldrig tidigare hade han sett sin fars ansikte få ett så allvarligt och rentav även skrämt uttryck.
Hagdal talade som till sig själv: “Så ryktena stämmer… Hur? Den sortens magi har inte funnits sedan…” Han vände sig plötsligt mot sovrummet där Freilegs mor och syster låg och sov, och ropade med en röst som var tunn av rädsla, något som Freileg aldrig tidigare hört från sin far. “VAKNA! Svartmagikern är här. I byn. Vi måste fly, NU! Någon har väckt de döda!”
---
Freileg vaknar med ett ryck, kallsvettig och fäktande mot den gamla filten som trasslat in sig i hans armar. “Inatt igen…” muttrar han för sig själv. Av alla hans minnen som förföljer honom i mardrömmarna, så är det detta minne som han allra minst gärna vill komma ihåg. Han ser ut genom fönstret. Fullmånen börjar avslöja sin plats på himlen och Freileg inser att det inte är någon idé att försöka somna om. Han blåser ut oljelampan som fortfarande brinner svagt, tar sin mantel under ena armen, spaden under den andra och ger sig ut i den kalla natten.

Species

Människor

Ethnicity

Stenheminvånare

Age

39

Gender

Man

Eyes

Ljusbruna

Hair

Svart, rufsigt

Skin Tone/Pigmentation

Mörk

Height

187

Weight

83