Understanding what life has to offer

Övergripande Koncept
 
"Naturen är i balans, det är vi som är i obalans"
 
Beskrivning: Uppfostrades till att bli ledare men kände mig hela tiden kallad till naturen, var en avvikelse då jag var mer intresserad av folkens historia och framförallt elementen och balans i naturen, med en stark koppling till vatten.
 
Mitt största problem är att jag slits mellan min uppfostring (att skydda mitt folk och vara en ledare i kriget mot taínem och volacani) och vara tjänare till naturen. Och hur är jag det på bästa sätt? Hur ska jag få erfarenhet och kunna tjäna balansen i naturen? Är jag på rätt väg eller borde jag ha stannat med mitt folk?
 
Mitt äventyr
Jag vet ingenting om att leva utanför min civlization, som jag ju lämnade för att lära mig mer om att leva i balans med elementen och naturen samt utveckla min magiska potential som jag är övertygad att jag fått i samband med mitt inre kall att återskapa balansen mellan elementen som rubbats på grund av gudarnas stridigheter. Men jag börjar lära mig hur jag kan vara användbar. Att inte veta min plats är extremt frustrerande, men jag var förberedd på att min flykt från min bakgrund och mitt kall skulle bli svår och omtumlande.
 
Kommer till ön och ska försöka lära mig leva och klara mig själv, hamnar i massa problem för jag kan ingenting varken om att leva på land eller om sociala relationer med andra folk och är extremt skeptisk till framförallt tainem och wolákani, som jag bara mött som fiender förut.
 
En Ork (vad är det här för monster?) kommer fram till mig och jag får tips om en bra bagarstuga där jag kan bo. Där träffar jag de andra i vår grupp och jag får följa med på deras äventyr. Jag får tips om att ansluta mig till de andra, en grupp som gör jobb för Freedom's Flight, som i sin tur jobbar tillsammans med den mercenary-grupp som jag flydde med från min civilisation. De ska transportera flyktingar och behöver mer beskydd och då rekryteras jag. Jag hänger med på första äventyret där vi efter många strapatser lyckas transportera en grupp flyktingar till en ö västerut. Inte minst en strid mot en stackars havsanakonda (uppenbarligen driven till galenskap på grund av obalansen i naturen) som gick till attack och som jag tvingades vara med och döda. Men att se flyktingarna i säkerhet på ön och deras tacksamhet mot oss för att vi räddat dem kändes bra och jag lärde dem vad jag kunde om att leva i harmoni med naturen. Jag ser framtida uppdrag som mitt första steg att lära mig mer om att klara mig själv, förtjäna mitt uppehälle och lära mig om andra kulturer.
 
--------
 
Vi har fått vårt första uppdrag. Vi ska rädda byborna i en by djupt in i djungeln, om det nu finns några bybor kvar när jaguarerna fått äta sig mätta i flera dagar... Vi får se om vår grupp är redo för sitt första riktiga uppdrag. Vår brist på ledarskap och militär disciplin är en stor svaghet, likaså bristen på förståelse i gruppen kring hur obalansen i naturen som råder på grund av gudarnas krig leder till krig mellan människor och förbannelser (säkert därför jaguarerna invaderat och dödat nästan en hel by...). Samtidigt kan jag inte leda gruppen, jag är inte längre en ledare... Och jag kan inte språket och alla konstiga traditioner dessa folkslag rör sig med. Jag misstänker att vi inte är mycket mer än en grupp utstötta; en tjuv, en galen jätte som går runt och bräker oljud, en konstig lönnmördande groda och en utstött före-detta prins som tror sig kunna bli en druid som ska återställa balansen på hela Boricubos... Ja vi är nog alla mer än lovligt galna som tror att vi ska kunna uppnå någonting meningsfullt över huvud taget. Men än så länge är det denna gruppen jag har.
 
Mina försök att smälta in har fått svaga resultat. Jag förstår inte deras ritualer, deras religioner, deras vanor, språk eller kultur... Må Kraken ta alla dessa förbannade landkrabbor till folkslag!!! Varför är vi Baracudens utvalda att skydda dessa svaga, underlägsna folk? Men djupt in i djungeln är jag tyvärr inte mycket till hjälte, även om jag börjar få mer kontroll över mina nya förmågor som min kontakt med vattnets och stormens andar har länt mig. Jag har börjar försöka förklara min bakgrund, men det är svårt att få dem att förstå och uttrycka saker som ära, tradition, plikt och de insikter jag fått genom min kontakt med naturens urkrafter när vår grupps uppfattningar om dessa ting är så... svag. Nästan korrumperad, som grumliga vatten efter en storm. De ser inte världen för vad den är, utan för vad de vill att den ska vara. Men jag har börjat förstå hur de ser världen, och även om det är ett svagsint och underlägset sätt som knappast speglar de verkliga förhållanden i världen så har de ofta en egen sorts primitiv logik. De sjunger exempelvis sånger som hedrar deras vänner, traditioner och förfäder. Kanske kan vi hitta mer vi har gemensamt än jag först trodde, bara jag kan lära mig mer om hur de tänker och känner, och få dem att respektera min väg och förstå mina insikter. Kanske kan jag genom att leda med exempel lyfta dem ur okunskap. Med ukrafternas och gudarnas hjälp, även om jag inte alltid är övertygad om att de verkligen är helt och hållet på min sida...
 
Vi är snart framme i byn. Och jag känner igen den sötaktiga, äcklande doften som klibbar sig fast överallt... Det är lukten av död.
 
---