Floxx
Den excentriska handelsmannen.
Floxx, den excentriska handelsmannen som träffade på RP-gruppen tidigt. Han handlade ofta med Rostborgen och med Nikkil.
Mental characteristics
Personal history
Floxx växte upp ute i Zonen. Han pratade inte om vilken Ark han kom i från ursprungligen. Han hände sig instängd i Arken och valde att söka sig ut i Zonen.
Show spoiler
Floxx minns tydligt hur den Gamle och zonstrykarnas berättser om Zonens mysterium. Den Gamle berättade varmt om Mimer. Zonstrykarna visade sina skisser på meddelanden som Mimer lämnat ute i Zonen. På diverse byggnader, fornfordon, fornskrot till och med på gamla plastkort som den Gamle kallar kriditkort. Tänka sig den magiska plats Zonen måste vara med allt skrot och möjligheter till fantastiska möjligheter till storfynd.
Kreditkort användes till att byta till sig varor, ungefär som vi använder om patroner. Fornfolket måste varit tokiga. Plastkort i mängder för att byta till sig varor när man kan byta mot tjänster ellet patroner.
Floxx började drömma sig ut i Zonen. Han skulle bli en stor handelsman. En man som bytte varor mot plastkort, precis som de gamla fornfolket gjort.
Resan var inte smärtfri. Miri och Floixx kom inte så bra överens över huvud taget. Miri tjabblade på om alla han träffat i Zonen som blivit Andlösa. Varför säger han Andlös istället för som det är, de är döda?
Miri, lyckades navigera fel. Lita på mig sa han, lita på mig. Jag har gått här många gånger. Detta slutade med att Floxx och Miri stod öga mot öga med Motorfolket. Med stora vidunder till fordon, svart rök som bolmade ut genom diverser rör. Förvirdna ansikten och kroppar med en sak i skite. Att ta allt det Floxx och Miri hade på sig. Fegisen Miri visade nu precis vem hen är. Lade sig platt för dessa. Inget motstånd alls. Floxx hade hört talas om att en stor handelsman ger inte upp vid första motgången. Sagt och gjort. Floxx började att skrika och föröska slå sig loss. Men förjäves.
När han vaknade igen kände han inte igen sig. Floxx härde knackande ljud och vatten som slog mot en metallvägg. Det var fuktigt och luktade inte särksilt trevligt. ÖVer sig hade han en figur som berättade att han blivit köpt av Nikkil och att han befann sig i Rostborgen.
Floxx var inte tyst om sin dröm att bli en stor handelsman. Efter några månader som skitslav kom tillfället som Floxx väntat på. Nikkil skickade ut en konvoj med handelsresande till en Ark som hade oändliga mängder med krubb, enligt ryktet. Floxx tog fram all sin charm för att lyckas komma med i karavanen. Floxx hade under sin tid i Rosborgen börjat bygga sig ett ryjkte om att vara en duktig handelsman. Han började med diverse skrot han kunde hitta och bytta upp sig till bättre och bättre skrot. En sådan kreativ person skulle kunna göra karanvanen en tjänst eller i alla fall komma hem med mer skrot än vad de åkte iväg med.
Ordförandes Ark var namnet dit de skulle. Tyvärr misslyckades handelsförsöket eftersom alla var män. De blev inte snällt välkomnade av kvinnorna i Ordförandes Ark.
Strax därefter kom en gigant till mutant. Stor som väktarna. Med sig hade hen en grupp med mutanter som ville prata med någon som hade sålt kött, hårt kött till deras Ark. Floxx stack upp huvudet och proklamerade att det var minsann han som sålde köttet, och detta var hans vagn.
Ännu en gång blev Floxx överumplad äver Zonens brutalitet. Hammar, som den store hette, lät sin grupp överfalla Floxx. Sedan började färden mot deras Ark.
Floxx lyckades snappa upp att han skulle ställas inför rätta för ett mord i deras Ark. Köttet som de köpt av den som ägde vagnen, var tydligen av en mutant ur deras Ark. Febrilt försökre Floxx hävda sin oskuld. Alla, utom Hammar, lyssnade inte.
Nu såg Floxx sin chans. Han slog på all sin charm för att få Hammar dit han ville. Det var lättare än vad han räknat med. Hammar var nästan villig att gå med på det mesta till och med att gå i god på att Floxx är oskyldig.
Efter mycket om och men, med bland annat någon som kallas Ica och en annan som kallas Karl, fastslogs det att Floxx var oskyldig. Han var fri att gå varhän han så önskade. Hammar hade under färden till deras Ark fattat tycke för Floxx och var villig att följa med honom. Hammar hade hört talas om en annan Ark och ville gärna gå dit. Sagt och gjort så begav sig Floxx och Hammar. Vad Floxx inte har förstått är det färden gick till Ordförandes Ark.
De blev knappt välkomnade i Ordförandes Ark. Floxx försökte med all sin charm att sälja det krubb han hade i fin frysvagn. Det gick helt okay i början. Kvinnorna kom och var intresserade, kanske mer av Hammar än av krubbet. De rörde på Hammar, klämde på hens armar och ben. Titta längtansfullt på hen, som att de kanske ville gå i sängs med hen. Floxx uppfattade några som tittade på Hammar som att de tittade på en stor stek som de längat efter i åratal.
Ordförande kom ut efter ett tag. För att vara ca 150 cm lång var Ordförande oerhört stor. Hela Ordförandes närhet fyllde rummet där han gick. Kvinnorna i Arken banade väg för honom. En del slängde sig framför honom och bad om att få följa med honom upp högst upp i byggnaden som var Arken.
Ordförandes Ark, är ett gammalt 30 våningar högt hyreshus från forntiden. Kommer man nära Arken under natten skiner Arken upp en en julgransbelysning. Elektriskt ljus i nästan alla fönster. Sökljus längs barrikaden, som besår av diverse bilvrak och annat skrot som kvinnorna kunnat hitta runt om. Barrikaden slingrar sig likt en orm runt hela komplexet. På insidan har de byggt gångar av trä och skrot där vakter står utstationerade. Med jämna mellanrum hörs det hur skott avlossas. Följt av hurrarop från vakterna. Floxx och Hammar har hört hur vakterna räknar hur många Zongstar de fällt.
Ordförande, som folket i Arken ser som nästan en Gudalik varelse, skrider fram mot Hammar och Floxx. Tittar på Hammar, nickar nöjt och för sedan blicken mot Floxx. Med granskande ögon och ihopsnärjd mun skakar ordförande på huvudet. Floxx hinner uppfatta hur blicken reser sig bakom dem båda innan det blir svart.
Floxx fick bara osammanhängande svar på frågan var det var, hur de hamnade här och var som kommer hända med dem. Skepnaderna sa något i stil med: "Vi kommer alla att slaktas", "vi är Givare, ett ärofyllt uppdrag som bara ges till oss män. Givare... vi som är dömda till ett liv i hårt arbete för att sedan sluta om mat på Arkens tallrik. Vad är rättvist med detta? Varför ska vi ge våra liv till Ordförandes ungar?", "Har du tur så får du bara arbeta, riktigt med tur så blir du någons leksak för en stund. Har du otur, som denna stora koloss, Hammar eller nått, så åker man direkt till slakteriet och får ge det ultimata givandet. I vilket fall, välkommen till din värsta mardröm i detta liv".
Celldörren åker upp med en smäll. En enormt muskulös kvinna, i vit overall, skriker åt alla i cellen att gå till sin positioner. Hon tillar på Floxx och Hammar. " Ni två kommer få gå till generatorhjulet". Med sin klubba, som hon berättar är ett forntida vapen som användes av poliser, pekade hon åt det håll som Floxx och Hammar skulle gå. Polis, undrar var en sån gör. Po..liiss.. Kanske någon som polerade metaller och hade klubbor för att skydda sitt skrot. Floxx blev snabbt varse hur ont smärta gör när batongen träffade honom över ryggen.
Generatorhjulet var inte så magnifikt som Floxx hade föreställt sig. Det var ett stor hjul. Ur navet sträcktes sig tio stycken ekrar. Ca två meter från navet var det en ring, ytterligare tre meter var det ytterligare en ring som höll ihop ekrarna. Vid varje eker, som sträckte sig ytterligare en meter längre ut från navet, stod en Givare. Stod och stod, snarare gick runt, runt, runt. Det fanns två platser lediga. Dessa var till Floxx och Hammars.
Floxx satte igång med att gå. Gå den oändliga snurran, varv efter varv, timme efter timme. Marken under dem hade sedan länge bildat stigar med fördjupningar när Givare gått timme efter timme, varv efter varv. Alltid i samma tempo. Ett varv tog ungefär en minut. Motståndet från hjulet var tungt. Floxx fick veta att det berodde på växlarna i navet. Ett varv på hjulet motsvarade många, många fler varv i generatorn. Floxx lyckades första dagen förundras och bli en aningen imponerad över denna Arks uppfinningsrikedom. Obegränsat med elektricitet. Denna förundran övergick snart till en tomhet. En avsaknad av känslor och tankar. Floxx kände sig mer som en maskin än en människa.
Dagarna löpte på, lika dag efter dag. Något torkat kött till frukost, med halvgrumligt vatten som fick magen att knipa ihop sig. Vakterna stormade in skrek på slavarna att de skulle gå till sina positioner. En dag av gå runt, runt, runt, i generatorhjulet. Floxx var så less på detta att han nästan kunde göra vad som helst för att slippa. Men vettet i honom satte stopp för försök. Batongen över ryggen en gång hade räckt. Hammar verkade ha stängt av sig själv under dagarna som flutit. Hen hade bara gjort som hen blivit tillsagd, knappt svarat på tilltal. Floxx försökte muntra upp Hammar, förutom vid några få tillfällen, lyckades Floxx sparsamt med att få Hammar på bättre humör. Om de hade tur fick de torkat kött till lunch, med samma halvgrumliga vatten. Sedan var det att går runt det förbannade hjulet igen. Timme in, timme ut. Runt runt. När kvällen väl kom, och de fick släppa hjulet, var de så trötta att de somnade nästan stående.
Efter vad som kände som en evighet i upprepandes oändliga varv. Kom en av Ordförandes vakter ner och hämtade Hammar. Floxx försökte få följa med, protesterade och slängde sig för att inte släppa Hammar. Batongen kom farande och träffade Floxx så han ramlade ihop. blåslagen och kanske med ett brutet revben ställde han sig vi hjulet igen. Tankarna snurrade. Var tog de Hammar, till slakteriet, till någon kvinnas gemak, kommer Hammar någonsin tillbaka. Floxx hade tidigare sett hur vakterna dragit bort Givare, som aldrig mer kom tillbaka. Tankarna och känslorna snurrade runt tills Floxx blev alldeles matt.
Efter vad som troligen var någon timme eller två, kom två vakter tillbaka. Båda iklädd vit motoroverall. Floxx kunde urskilja rostiga fläckar på overallen. De hade troligt varit blodstänk från när de tillrättavisat en Givare. De greppade tag i Floxx och började släpa honom bort från hjulet. Floxx hörde hur den av vakterna skrattade hånfullt och sa: "Du var billig. De tvekade inte en sekund att offra dig så Hammar fick gå fri. Riktigt billig. Ordförande gav oss ordern att skicka dig till Slakteriet för det ultimata givandet. Hade du varit en av mina kvinnor hade jag slagit sönder hela denna byggnad för att frita dem. Men du har inte samma tur, ha." Kvinnan vände ner huvudet och putade med munnen som man gör när man ska prata till små barn och på barn språk: "Nåå, stackare där. Gör det ont i lilla själen. Oroa dig inte, den kommer snart att försvinna och du kommer att hjälpa oss även när du inte finns mer".
Floxx slängde sina händer mot halsen. Inte ett spår efter snittet. Hur kan detta komma sig? Är det ens viktigt? Han lever, det är det viktiga. Hammar. Namnet slog honom som en slägga. Hammar, den förrädaren. Sålde mig som en simpel slav. Hur kunde Hammar göra något sådant? Det är obegripligt. Ännu konstigare, hur kan Floxx fortfarande vara vid liv?
Han tittade ner på sina händer. Toppen på den vänstra ringfingret var tillbaka. Hur gick det till? Floxx förlorade den när han råkade förfrysa fingret en kall vinter. Nu är den tillbaka, har den växt tillbaka som på en ödla? Det har han sett tidigare. Floxx har sett hur mutanter som aktiverat sina mutationen har krampat, skrikit av smärta och vikt ihop sig i vinklar som inte vore möjligt. Kanske var det så det hände. Förvirringen, smärtan och rädslan för att förlora livet aktiverade en ny mutation som gör att han kan regenerera kroppsdelar. Ja, så måste det vara. Men samtidigt, de mutanter som han har sett som haft den mutationen har också efterliknat en ödla. Men hans händer är inte gröna eller fjälliga. De är tråkigt normala.
Efter en stunds funderande slogs han av en ny flashback. Denna gång befinner han sig i en tank med vatten. Han har en mask som göra att han kan andas under vattnet. Framför sig står en man och en kvinna. Ingen han känner igenom, tror han. Det är något bekant med det kvinnliga ansiktet. Det är otroligt likt Floxx, om Floxx var en kvinna. Hon pekar på honom. Floxx vaknar till liv igen i skjulet ute i Zonen hyperventilerande och händer runt om halsen.
Arken
Floxx växte upp i en frodanden Ark vid foten av ett torn i fromen av en Svamp. Det är ett gammalt vattentorn, berättade den Gamle, högst där uppe där formen sveper ut från basen, forstatte den Gamel, där bevarade fornmänniskorna rötfritt vatten.Floxx minns tydligt hur den Gamle och zonstrykarnas berättser om Zonens mysterium. Den Gamle berättade varmt om Mimer. Zonstrykarna visade sina skisser på meddelanden som Mimer lämnat ute i Zonen. På diverse byggnader, fornfordon, fornskrot till och med på gamla plastkort som den Gamle kallar kriditkort. Tänka sig den magiska plats Zonen måste vara med allt skrot och möjligheter till fantastiska möjligheter till storfynd.
Kreditkort användes till att byta till sig varor, ungefär som vi använder om patroner. Fornfolket måste varit tokiga. Plastkort i mängder för att byta till sig varor när man kan byta mot tjänster ellet patroner.
Floxx började drömma sig ut i Zonen. Han skulle bli en stor handelsman. En man som bytte varor mot plastkort, precis som de gamla fornfolket gjort.
Första resan
Floxx fick en dag en möjlighet att följa med Miri ut i Zonen på äventyr. Miri skulle utforska en plats som enligt Arkens spejare hade en Mimersymbol på sig. Det såg ut som ett torn. Zonstyrkarna hade hört talas om detta på sina färder. Tornet med Mimersymbolen var hem till ett skrotorakel.Resan var inte smärtfri. Miri och Floixx kom inte så bra överens över huvud taget. Miri tjabblade på om alla han träffat i Zonen som blivit Andlösa. Varför säger han Andlös istället för som det är, de är döda?
Miri, lyckades navigera fel. Lita på mig sa han, lita på mig. Jag har gått här många gånger. Detta slutade med att Floxx och Miri stod öga mot öga med Motorfolket. Med stora vidunder till fordon, svart rök som bolmade ut genom diverser rör. Förvirdna ansikten och kroppar med en sak i skite. Att ta allt det Floxx och Miri hade på sig. Fegisen Miri visade nu precis vem hen är. Lade sig platt för dessa. Inget motstånd alls. Floxx hade hört talas om att en stor handelsman ger inte upp vid första motgången. Sagt och gjort. Floxx började att skrika och föröska slå sig loss. Men förjäves.
När han vaknade igen kände han inte igen sig. Floxx härde knackande ljud och vatten som slog mot en metallvägg. Det var fuktigt och luktade inte särksilt trevligt. ÖVer sig hade han en figur som berättade att han blivit köpt av Nikkil och att han befann sig i Rostborgen.
Tiden i Rostborgen
Floxx fick till en bröjan agera skitslav. Han städade latriner och utedass. Han behövde visa sitt väde för att få andra uppgifter, hade Nikkil berättat för honom. Krubb och röt fritt vatten erbjöds i alla fall. Floxx hade inte varit van med helt röttfritt vatten. Det var den bästa smaken som Floxx någonsin smakat. Kanske hade denna Nikkil något vettigt innanför pannbenet.Floxx var inte tyst om sin dröm att bli en stor handelsman. Efter några månader som skitslav kom tillfället som Floxx väntat på. Nikkil skickade ut en konvoj med handelsresande till en Ark som hade oändliga mängder med krubb, enligt ryktet. Floxx tog fram all sin charm för att lyckas komma med i karavanen. Floxx hade under sin tid i Rosborgen börjat bygga sig ett ryjkte om att vara en duktig handelsman. Han började med diverse skrot han kunde hitta och bytta upp sig till bättre och bättre skrot. En sådan kreativ person skulle kunna göra karanvanen en tjänst eller i alla fall komma hem med mer skrot än vad de åkte iväg med.
Ordförandes Ark var namnet dit de skulle. Tyvärr misslyckades handelsförsöket eftersom alla var män. De blev inte snällt välkomnade av kvinnorna i Ordförandes Ark.
Mötet med Hammar
När Floxx kom tillbaka från Ordförandes Ark var det precis som vanligt. FLoxx återgick till att vara skitslav. En dag som en grupp mutanter. Uppenbarligen nya till Zonen och hur livet här ute fungerar. De hördes när de kom, de hördes när de ville handla. Inte nog med att de var högljudda och levde om, när de kom så lossnade ett antal av vajrarna som håller Rostborgen uppe. Panik utbröt och folk började fly över vattnet. Alla var rädd att Rostborgen skulle kollapsa. Floxx drogs med i paniken och flydde. Han hamnade vid en handelsvagn som tillhörde en av gästerna. Där gömde sig Floxx.Strax därefter kom en gigant till mutant. Stor som väktarna. Med sig hade hen en grupp med mutanter som ville prata med någon som hade sålt kött, hårt kött till deras Ark. Floxx stack upp huvudet och proklamerade att det var minsann han som sålde köttet, och detta var hans vagn.
Ännu en gång blev Floxx överumplad äver Zonens brutalitet. Hammar, som den store hette, lät sin grupp överfalla Floxx. Sedan började färden mot deras Ark.
Floxx lyckades snappa upp att han skulle ställas inför rätta för ett mord i deras Ark. Köttet som de köpt av den som ägde vagnen, var tydligen av en mutant ur deras Ark. Febrilt försökre Floxx hävda sin oskuld. Alla, utom Hammar, lyssnade inte.
Nu såg Floxx sin chans. Han slog på all sin charm för att få Hammar dit han ville. Det var lättare än vad han räknat med. Hammar var nästan villig att gå med på det mesta till och med att gå i god på att Floxx är oskyldig.
Efter mycket om och men, med bland annat någon som kallas Ica och en annan som kallas Karl, fastslogs det att Floxx var oskyldig. Han var fri att gå varhän han så önskade. Hammar hade under färden till deras Ark fattat tycke för Floxx och var villig att följa med honom. Hammar hade hört talas om en annan Ark och ville gärna gå dit. Sagt och gjort så begav sig Floxx och Hammar. Vad Floxx inte har förstått är det färden gick till Ordförandes Ark.
Ordförandes Ark
Turen över Zonen gick smärtfritt. Med en alla hår resandes längs ryggraden närmade de sig Ordförandes Ark. Turen hade tagit några dagar. Under tiden hade Hammar visat sig vara en pålitlig person och en oerhörd snäll och något naiv. Floxx hade börjat känna någon form av värme eller tillit till Hammar. Han visste inte riktigt vad det var för känslor till Hammar som han hade. En sak var säker Hammar är värd att investera tid och enegri i. Om inte annat som en livvakt.De blev knappt välkomnade i Ordförandes Ark. Floxx försökte med all sin charm att sälja det krubb han hade i fin frysvagn. Det gick helt okay i början. Kvinnorna kom och var intresserade, kanske mer av Hammar än av krubbet. De rörde på Hammar, klämde på hens armar och ben. Titta längtansfullt på hen, som att de kanske ville gå i sängs med hen. Floxx uppfattade några som tittade på Hammar som att de tittade på en stor stek som de längat efter i åratal.
Ordförande kom ut efter ett tag. För att vara ca 150 cm lång var Ordförande oerhört stor. Hela Ordförandes närhet fyllde rummet där han gick. Kvinnorna i Arken banade väg för honom. En del slängde sig framför honom och bad om att få följa med honom upp högst upp i byggnaden som var Arken.
Ordförandes Ark, är ett gammalt 30 våningar högt hyreshus från forntiden. Kommer man nära Arken under natten skiner Arken upp en en julgransbelysning. Elektriskt ljus i nästan alla fönster. Sökljus längs barrikaden, som besår av diverse bilvrak och annat skrot som kvinnorna kunnat hitta runt om. Barrikaden slingrar sig likt en orm runt hela komplexet. På insidan har de byggt gångar av trä och skrot där vakter står utstationerade. Med jämna mellanrum hörs det hur skott avlossas. Följt av hurrarop från vakterna. Floxx och Hammar har hört hur vakterna räknar hur många Zongstar de fällt.
Ordförande, som folket i Arken ser som nästan en Gudalik varelse, skrider fram mot Hammar och Floxx. Tittar på Hammar, nickar nöjt och för sedan blicken mot Floxx. Med granskande ögon och ihopsnärjd mun skakar ordförande på huvudet. Floxx hinner uppfatta hur blicken reser sig bakom dem båda innan det blir svart.
Två veckor i mardrömmen
Floxx vaknade tillsammans med Hammar i en cell. Allt de hade haft med sig var borta. Inte ens deras egna kläder fick de behålla. De hade en svart motoroverall på sig. precis som den 10 andra männen i cellen. Till skillnad från Hammar och Floxx såg dess ut som vålnader i jämförelse med sitt tidigare jag. Bleka med stora svarta ringar runt ögonen. Kinder som nästan smekte nedre delen av kindbenet. Nyckelben som ändas skyddades av ett tunt lager av skinn. När Floxx tilltalade dem tittade de långsamt upp, precis som att det var en fördröjning i huvudet på dessa skepnader.Floxx fick bara osammanhängande svar på frågan var det var, hur de hamnade här och var som kommer hända med dem. Skepnaderna sa något i stil med: "Vi kommer alla att slaktas", "vi är Givare, ett ärofyllt uppdrag som bara ges till oss män. Givare... vi som är dömda till ett liv i hårt arbete för att sedan sluta om mat på Arkens tallrik. Vad är rättvist med detta? Varför ska vi ge våra liv till Ordförandes ungar?", "Har du tur så får du bara arbeta, riktigt med tur så blir du någons leksak för en stund. Har du otur, som denna stora koloss, Hammar eller nått, så åker man direkt till slakteriet och får ge det ultimata givandet. I vilket fall, välkommen till din värsta mardröm i detta liv".
Celldörren åker upp med en smäll. En enormt muskulös kvinna, i vit overall, skriker åt alla i cellen att gå till sin positioner. Hon tillar på Floxx och Hammar. " Ni två kommer få gå till generatorhjulet". Med sin klubba, som hon berättar är ett forntida vapen som användes av poliser, pekade hon åt det håll som Floxx och Hammar skulle gå. Polis, undrar var en sån gör. Po..liiss.. Kanske någon som polerade metaller och hade klubbor för att skydda sitt skrot. Floxx blev snabbt varse hur ont smärta gör när batongen träffade honom över ryggen.
Generatorhjulet var inte så magnifikt som Floxx hade föreställt sig. Det var ett stor hjul. Ur navet sträcktes sig tio stycken ekrar. Ca två meter från navet var det en ring, ytterligare tre meter var det ytterligare en ring som höll ihop ekrarna. Vid varje eker, som sträckte sig ytterligare en meter längre ut från navet, stod en Givare. Stod och stod, snarare gick runt, runt, runt. Det fanns två platser lediga. Dessa var till Floxx och Hammars.
Floxx satte igång med att gå. Gå den oändliga snurran, varv efter varv, timme efter timme. Marken under dem hade sedan länge bildat stigar med fördjupningar när Givare gått timme efter timme, varv efter varv. Alltid i samma tempo. Ett varv tog ungefär en minut. Motståndet från hjulet var tungt. Floxx fick veta att det berodde på växlarna i navet. Ett varv på hjulet motsvarade många, många fler varv i generatorn. Floxx lyckades första dagen förundras och bli en aningen imponerad över denna Arks uppfinningsrikedom. Obegränsat med elektricitet. Denna förundran övergick snart till en tomhet. En avsaknad av känslor och tankar. Floxx kände sig mer som en maskin än en människa.
Dagarna löpte på, lika dag efter dag. Något torkat kött till frukost, med halvgrumligt vatten som fick magen att knipa ihop sig. Vakterna stormade in skrek på slavarna att de skulle gå till sina positioner. En dag av gå runt, runt, runt, i generatorhjulet. Floxx var så less på detta att han nästan kunde göra vad som helst för att slippa. Men vettet i honom satte stopp för försök. Batongen över ryggen en gång hade räckt. Hammar verkade ha stängt av sig själv under dagarna som flutit. Hen hade bara gjort som hen blivit tillsagd, knappt svarat på tilltal. Floxx försökte muntra upp Hammar, förutom vid några få tillfällen, lyckades Floxx sparsamt med att få Hammar på bättre humör. Om de hade tur fick de torkat kött till lunch, med samma halvgrumliga vatten. Sedan var det att går runt det förbannade hjulet igen. Timme in, timme ut. Runt runt. När kvällen väl kom, och de fick släppa hjulet, var de så trötta att de somnade nästan stående.
Efter vad som kände som en evighet i upprepandes oändliga varv. Kom en av Ordförandes vakter ner och hämtade Hammar. Floxx försökte få följa med, protesterade och slängde sig för att inte släppa Hammar. Batongen kom farande och träffade Floxx så han ramlade ihop. blåslagen och kanske med ett brutet revben ställde han sig vi hjulet igen. Tankarna snurrade. Var tog de Hammar, till slakteriet, till någon kvinnas gemak, kommer Hammar någonsin tillbaka. Floxx hade tidigare sett hur vakterna dragit bort Givare, som aldrig mer kom tillbaka. Tankarna och känslorna snurrade runt tills Floxx blev alldeles matt.
Efter vad som troligen var någon timme eller två, kom två vakter tillbaka. Båda iklädd vit motoroverall. Floxx kunde urskilja rostiga fläckar på overallen. De hade troligt varit blodstänk från när de tillrättavisat en Givare. De greppade tag i Floxx och började släpa honom bort från hjulet. Floxx hörde hur den av vakterna skrattade hånfullt och sa: "Du var billig. De tvekade inte en sekund att offra dig så Hammar fick gå fri. Riktigt billig. Ordförande gav oss ordern att skicka dig till Slakteriet för det ultimata givandet. Hade du varit en av mina kvinnor hade jag slagit sönder hela denna byggnad för att frita dem. Men du har inte samma tur, ha." Kvinnan vände ner huvudet och putade med munnen som man gör när man ska prata till små barn och på barn språk: "Nåå, stackare där. Gör det ont i lilla själen. Oroa dig inte, den kommer snart att försvinna och du kommer att hjälpa oss även när du inte finns mer".
Återkomsten till Livet
Floxx vaknade ute i Zonen. Han verkade befinna sig ett skjul som fornmänniskan hade byggt för att förvara någon form av verktyg. Hur hamnade han här? Minnena kom snabbt tillbaka till honom. Utsläpandet från genratorhjulet. hur vakterna hade lagt honom på en kall plåtbänk. Han hörde först hur de vässade något och kände hur de band ihop hans ben. Vässandet blandades med ett elektriskt motoljud och hans ben lyftes upp. Han hände nu upp och ner. Han såg hur och kände det kalla stålet nära hans hals. Han kände hur eggen skar upp huden, hur blodet började rinna ner över ansiktet. När blodet rann ner i näsan försökte han hosta men fick ingen luft. Synen blev mörkare och mörkare för att tillslut bli helt svart.Floxx slängde sina händer mot halsen. Inte ett spår efter snittet. Hur kan detta komma sig? Är det ens viktigt? Han lever, det är det viktiga. Hammar. Namnet slog honom som en slägga. Hammar, den förrädaren. Sålde mig som en simpel slav. Hur kunde Hammar göra något sådant? Det är obegripligt. Ännu konstigare, hur kan Floxx fortfarande vara vid liv?
Han tittade ner på sina händer. Toppen på den vänstra ringfingret var tillbaka. Hur gick det till? Floxx förlorade den när han råkade förfrysa fingret en kall vinter. Nu är den tillbaka, har den växt tillbaka som på en ödla? Det har han sett tidigare. Floxx har sett hur mutanter som aktiverat sina mutationen har krampat, skrikit av smärta och vikt ihop sig i vinklar som inte vore möjligt. Kanske var det så det hände. Förvirringen, smärtan och rädslan för att förlora livet aktiverade en ny mutation som gör att han kan regenerera kroppsdelar. Ja, så måste det vara. Men samtidigt, de mutanter som han har sett som haft den mutationen har också efterliknat en ödla. Men hans händer är inte gröna eller fjälliga. De är tråkigt normala.
Efter en stunds funderande slogs han av en ny flashback. Denna gång befinner han sig i en tank med vatten. Han har en mask som göra att han kan andas under vattnet. Framför sig står en man och en kvinna. Ingen han känner igenom, tror han. Det är något bekant med det kvinnliga ansiktet. Det är otroligt likt Floxx, om Floxx var en kvinna. Hon pekar på honom. Floxx vaknar till liv igen i skjulet ute i Zonen hyperventilerande och händer runt om halsen.
Accomplishments & Achievements
Vid en av sina resor lyckades Floxx hitta ett skåp som Fornmänniskorna kallade för frysskåp. Med hjälp av ett skrothuvud i Rostborgen lyckades de få igång frysskåpet. Det öppnade upp nya möjligheter för handel. Om färskvarorna inte blev ruttna av tiden eller av rötan, så kunde han ta sig längre sträckor än sina konkurrenter. Framför allt erbjuda färsk mat under den tid på året när ingen färskt krubb fanns tillgängligt. Det är i alla fall vad han har sagt till dem han träffar.
Social
Social Aptitude
Floxx är otroligt inställsam till dem han möter. Många tror att han slänger kappan efter vinden men Floxx har alltid en baktanke med det han gör, nämligen att sälja det han bär på och köpa fornartefakter.
Remove these ads. Join the Worldbuilders Guild
Comments