Volthug, Mörkerkampen och årstiderna

Shaide var bitter. Hans värld av skugga hade tagits ifrån från honom. Hon bestämde sig för att aldrig upp kampen mot de andra gudarna tills varje stjärna var släckt och världen låg i mörker. Men solen på himlen hindrade honom. Han behövde tjänare som inte var lika mycket av mörker som henne själv. Som tur var hade han sin bundsförvant i världen, skuggorna.
I mörkret på kanten av världen så utvecklade han hemsk magi, den sort som kom med flera nackdelar för sin fördel. Med hjälp av skuggorna och förtvivlans vindar kunde han erbjuda sin magi till människor som inte kunde nöja sig med vad de var. Shaide grävde sig in i känslorna av de förbarmade och svaga.
Han lät sin korruption spridas. Sedan att verkställa sin plan behövde en bundsförvant starkare och smartare än någon annan. Någon som inte skulle ifrågasätta utan bara lyda. Hon skapade ett mellanting mellan mörker och ljus, någon som kunde verkställa Shaides vilja i världen. 
Han skapade den femte guden, Volthug. Efter många år av lycka och frid hade krigets tid kommit till världen. Mörkerkampen hade börjat. Shaide inledde den genom att stjäla solen från himlen, världen kastades in i mörker. Alla människor som dumdristigt ingått i avtal med Shaide korrupterades. Shaide förvandlade dem till demoner, monster och annat oknytt för att tjäna på hans sida i mörkerkampen. 
Lethria jagade genast efter Shaide, skulle solen återvändas så skulle de mörkrets krafter förtvina. För att förhindra en total återgång till mörkret så lade Zaies all sin kraft på lysa upp världen. På himlen skapade han det största ljus hand kunde uppmana. Månen. 
Kvar blev Etuna och människorna. Etuna skrämdes av mörkret, men hon visste att ingen nu kunde skydda dem förutom hon. Därför steg hon ner i världen och inspirerade människorna. Hon visste att människorna som individer var svaga. De kunde inte vinna ebart med sin egna styrka, precis som hon själv. 
Men med Etunas hjälp enades människorna i första alliansen. De kämpade länge mot Shaides demoner och monster. Allteftersom började ljuset falna mer och mer ur världen. Regnskurar blev tätare, de gröna löven blev röda, gula och sen bruna. Den första hösten hade kommit, och med den kom en ny fara. 
Urorcherna, i sin avbild hade Volthug skapat ett ny fara. Smartare än monster, starkare än oknytt och mer mångfaldiga än demoner. De kunde springa som blixten och var mer envisa, farligare och de tjänade Volthug obevekligt. Kriget gick in mot sin sista fas. 
Hoppet hos människorna började slockna. Mest påverkad var Zaies, som också kände sin älskade Lethrias förtvivlan, ty hennes kamp mot Shaide hade ännu inte lyckats. Sorg är kyla, regn blev till snö, vatten till is och världen hamnade i den första vintern. 
Det var nu en kamp av uthållning. Kampen stagnerade men utan hopp fanns ingen framtid för människorna eller Orcherna. Den enda som fortfarande hade en förhoppning var Etuna. I ett sista försök att rädda världen och människorna så letade hon upp Lethria och Shaide i deras duell. Tillsammans lyckades de till slut besegra Shaide, hon retirerade till slut tillbaka till sitt  mörker. 
Etuna och Lethria återvände till resten av världen med solen. Till världen kom nu den andra våren och människorna frodades och orcherna, monstren, demoner och oknytt trycktes undan. Men Zaies hade inte klarat av vintern utan påverkan. Kylan hade släckt hans hopp och han kände inte igen sin älskade och sin dotter. Men världen var räddad och säsongerna var uppkommna.